Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

"Jag förstår inte ens mig själv"

Det är deppiga tider. Världen är galen. Inte ens det stundande fotbolls-VM piggar upp, eftersom tusentals gästarbetare dött under arenabyggandet. Men i det lilla finns trots allt saker att glädjas åt.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 3 november 2022, kl 06:00
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Det går för närvarande inte att begripa sig på livet och tillvaron. Jag förstår faktiskt inte ens mig själv. Ena stunden berättar jag för vänner att livet leker. Hur härligt det är att vi får umgås igen efter pandemin, vilken tur jag hade som fick tag i en av litteraturpristagarens böcker på bibblan dagen efter Nobelprisets tillkännagivande eller hur uppiggad jag blir av mina små joggingturer genom orangegula lövverk.

I nästa stund framstår det som ett mysterium att jag nyss kunde vara så sprudlande med tanke på att världsläget är fruktansvärt med krig i Ukraina, att protester i Iran slås ner av säkerhetsstyrkor och att tusentals människor är på flykt under extremt svåra förhållanden med sjukdom och undernäring i Sudan. Och snart hålls fotbolls-VM för herrar i Qatar där flera tusentals gästarbetare har dött under byggandet av arenorna.

Jag skäms för mina egna privilegier, att jag har turen att bo i en demokrati

Det är deppigt. Och jag skäms för mina egna privilegier, att jag har turen att bo i en demokrati och inte sakna något av livets nödtorft. Men att jag skäms hjälper ju inte människorna i Sudan ett enda dugg.

Jag kravlar mig upp igen. Tröstar mig med att jag varje månad ger pengar till Läkare utan gränser – och de hjälper faktiskt människor i Sudan, på riktigt.

Jag hämtar kraft i det lilla livet, listar det jag har att vara tacksam för: att mamma och svärmor är pigga trots att de kommit till åren, att mjölken tar slut absolut hela tiden igen eftersom sonen kommit hem igen från jobb i utlandet och att jag kan gå på bio och se en bra film om David Bowie.

Och jag gläder mig åt mitt arbete, att vi här på Kollega bevakar viktiga och intressanta frågor som rör vardagen på jobbet. I det här numret kan du till exempel läsa om vad som gäller för nya las, hur den fackliga kampen på Apotea lett till bättre villkor och om arbetsplatsen där alla tjänar lika mycket.

Ledare

Din hjärna behöver gulliga katter

Två saker att glädjas åt: den första är att din hjärna mår bra av slötittande på gulliga kattfilmer. Den andra att det äntligen börjar hända saker som kan öka andelen kvinnor i gruvindustrin och göra läget bättre för de som jobbar där.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 11 september 2023, kl 06:00
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Har du slappat med tv-serier eller roliga djur-videor på semestern? Kanske skäms du en aning för att du fastnar framför youtubeklipp på gulliga katter som gömmer sig i kartonger eller åker runt på robotdammsugare? Du kan andas ut för nu visar forskning att hjärnan mår bra av aktiviteter som är 1: fria från prestationskrav och 2: inte alltför kognitivt ansträngande. Läs mer i vår artikel.

Självklart behöver hjärnan även annat – såväl tuffare utmaningar som skärmfrihet. Men nog är det glädjande att slötittandet får en liten tumme upp av vetenskapen? Det tycker i alla fall jag som är långt ifrån klar med de fyra säsongerna av tv-serien Succession.

De flesta i Sverige jobbar på en arbetsplats där minst 70 procent är av deras eget kön

Något annat som är långt ifrån färdigt är hanteringen av den skeva könsuppdelningen på arbetsmarknaden. De flesta i Sverige jobbar på en arbetsplats där minst 70 procent är av deras eget kön, och utvecklingen går mycket långsamt. I gruvnäringen har det till exempel varit trögt. Men det börjar hända saker.

Vi besökte LKAB i Kiruna och där har andelen kvinnliga anställda ökat från drygt 7 procent till 28 procent från 2020 fram till nu. Det råder brist på arbetskraft och alla som rekryteras borde välkomnas med öppna armar och mötas av en god arbetsmiljö. Men det är fortfarande tufft för kvinnorna, med olämplig jargong, arbetskläder som inte riktigt passar och ibland svårigheter att bli lyssnad på.

Det borde räcka att vara kunnig och erfaren och göra ett bra jobb

”Som tjej förväntas man och ha skinn på näsan för att kunna arbeta här. Men varför ska jag behöva komma till jobbet med skinn på näsan?” frågar en av kvinnorna i reportaget.

Ja, varför? Det borde räcka att vara kunnig och erfaren och göra ett bra jobb. Ändå tror jag att vi är många som någon tänkt eller sagt att man blir tvungen att anpassa sig till hur det är på det ställe dit man kommer. Vi behöver tänka om helt enkelt!