Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
"Jag förstår inte ens mig själv"
Det är deppiga tider. Världen är galen. Inte ens det stundande fotbolls-VM piggar upp, eftersom tusentals gästarbetare dött under arenabyggandet. Men i det lilla finns trots allt saker att glädjas åt.
Det går för närvarande inte att begripa sig på livet och tillvaron. Jag förstår faktiskt inte ens mig själv. Ena stunden berättar jag för vänner att livet leker. Hur härligt det är att vi får umgås igen efter pandemin, vilken tur jag hade som fick tag i en av litteraturpristagarens böcker på bibblan dagen efter Nobelprisets tillkännagivande eller hur uppiggad jag blir av mina små joggingturer genom orangegula lövverk.
I nästa stund framstår det som ett mysterium att jag nyss kunde vara så sprudlande med tanke på att världsläget är fruktansvärt med krig i Ukraina, att protester i Iran slås ner av säkerhetsstyrkor och att tusentals människor är på flykt under extremt svåra förhållanden med sjukdom och undernäring i Sudan. Och snart hålls fotbolls-VM för herrar i Qatar där flera tusentals gästarbetare har dött under byggandet av arenorna.
Jag skäms för mina egna privilegier, att jag har turen att bo i en demokrati
Det är deppigt. Och jag skäms för mina egna privilegier, att jag har turen att bo i en demokrati och inte sakna något av livets nödtorft. Men att jag skäms hjälper ju inte människorna i Sudan ett enda dugg.
Jag kravlar mig upp igen. Tröstar mig med att jag varje månad ger pengar till Läkare utan gränser – och de hjälper faktiskt människor i Sudan, på riktigt.
Jag hämtar kraft i det lilla livet, listar det jag har att vara tacksam för: att mamma och svärmor är pigga trots att de kommit till åren, att mjölken tar slut absolut hela tiden igen eftersom sonen kommit hem igen från jobb i utlandet och att jag kan gå på bio och se en bra film om David Bowie.
Och jag gläder mig åt mitt arbete, att vi här på Kollega bevakar viktiga och intressanta frågor som rör vardagen på jobbet. I det här numret kan du till exempel läsa om vad som gäller för nya las, hur den fackliga kampen på Apotea lett till bättre villkor och om arbetsplatsen där alla tjänar lika mycket.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Är bäst-före-datum passerat?
Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.
När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.
Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.
Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?
Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.
Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.
