Hoppa till huvudinnehåll
Karriär

Det här irriterar när tjänstemän söker jobb

En av tre tjänstemän tycker att det är svårt att hitta relevanta tjänster när de söker jobb. Det visar en undersökning från TRR. Jenny Lindahl Nyberg från Hässleholm varit med om många märkliga rekryteringsprocesser.
Lina Björk Publicerad
rekrytering
Jenny Lindahl Nyberg tycker att rekryteringsprocesser skulle kunna skötas mycket bättre. Foto/Shutterstock/privat

Det är tufft att vara mellan jobb. Och rekryteringsprocesser kan dra ut på tiden. Det visar Trygghetsrådets nya rapport om jobbsökande. Där svarar fyra av tio tjänstemän att de tycker att det tog lång tid innan processen var färdig. Jenny Lindahl Nyberg från Hässleholm bytte jobb för att komma närmare sina barn, men efter fyra år som administratör skulle företaget omorganisera och hennes tjänst försvann. 

– Det var tufft att bli arbetslös som 50-åring mitt i pandemin, säger hon. 

Jenny Lindahl

Här startar Jennys jobbsökande – och erfarenheter av rekryteringsprocesser, som många gånger gav mer att önska. Hon har varit med om IQ-tester, språktester och självskattningstester som egentligen inte haft något med hennes arbetsuppgifter att göra. 

– Jag har suttit och flyttat fyrkanter, undersökt mönster och logik. Det är långa processer och man lägger mycket tid på det, för att i slutändan kanske inte ens få ett svar tillbaka. Det är förnedrande.

Dock var majoriteten av tjänstemännen i TRR:s undersökning nöjda med den återkoppling de fått av rekryteraren efter tester och intervju. Endast 12 procent var missnöjda. Jenny Lindahl Nyberg uppskattar att ungefär 50 procent av de företagen hon sökt jobb hos, inte återkommit med svar efter att hon skickat in sina uppgifter. 

– Grovhugget kanske en fjärdedel återkommer under rimlig tid. Sedan är det en balansgång att ligga på själv, utan att bli påstridig och besvärlig. 

 

Svårt att skriva personligt brev

I själva rekryteringsprocessen tyckte många i undersökningen att det svåraste momentet var att skriva det personliga brevet. Andra saker upplevs betydligt enklare, som exempelvis att hämta in referenser och skriva CV. Jenny Lindahl Nyberg upplever att hon gör sig bäst öga mot öga med en rekryterare. 

– Det är något annat att ses och få en bild över personen, jämfört med att skicka in ett test, säger hon. 

Efter några jobbvändor och flera ansökningsprocesser fick hon hjälp av sin omställningsorganisation TRR, som tipsade henne om en YH-utbildning. Nu pluggar hon till Hotell Supervisor, ett val hon inte har ångrat. 

– Jag gör praktik nu och det känns helt rätt. I juni blir jag färdig. 

Om undersökningen

TRR är en omställningsorganisation som arbetar för företag och tjänstemän i den privata sektorn. 

Enkäten genomfördes mellan december 2023 och januari 2024.
Sammanlagt svarade 1403 personer. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Karriär

Hemmasittare blev elektroingenjör – Mamman: ”Jag grät av stolthet”

AnnSophie Forsells son var hemmasittare i fyra år och gick ut grundskolan med ett enda betyg. I dag är han utbildad elektroingenjör. Hon vet att det finns hopp om ett arbetsliv - både för dem som halkat efter och föräldrar som behöver avstå jobb.
Lina Björk Publicerad 9 november 2026, kl 06:00
Ann-Sophie Forsell
Ann-Sophie Forsell vet hur det är att ha ett barn som vägrar gå till skolan. Men numera vet hon också att arbetslivet inte är kört för det. Foto: Lina Björk

Hemmasittare – när barnets skolfrånvaro påverkar hela arbetslivet

När ett barn inte längre klarar att gå till skolan förändras ofta också föräldrarnas arbetsliv. Hur kombinerar man jobbet med ett barn som behöver vara hemma? Vilken rätt har man till vab, ledighet eller kortare arbetstid? Och vad händer när förståelsen på jobbet brister?


Du hittar artiklarna här

Sam gick ut nian med ett enda betyg, i engelska. Men för några veckor sedan tog han emot diplom och applåder i en stor aula, efter att ha klarat sin ingenjörsutbildning. Inte en enda omtenta och trebarnsfar under studierna. 

Men för tio år sedan såg det annorlunda ut. Mamma AnnSophie Forsell från Avesta märkte att någonting förändrades i fjärde klass. Sonen var som en tryckkokare, exploderade innanför tröskeln efter skolan. Sedan kom ångesten och den sociala fobin. 

Till slut vägrade han gå dit. 

– Kraven från skolan blev övermäktiga och ju mer han halkade efter desto tuffare blev det. Sedan fick han diagnoserna ADHD och Asperger. 

Samtidigt hade AnnSophie Forsell och hennes man jobb som krävde fysisk närvaro. Turligt nog kunde de dela upp dagarna så att hennes man jobbade dagtid och hon själv gick över till kvällspass. På så sätt fanns någon alltid hemma.

En förstående chef var en viktig pusselbit

Ann-Sophie Forsells chef visade förståelse när hon ansökte om omvårdnadsbidrag (en ekonomisk ersättning till föräldrar som har ett barn med en funktionsnedsättning) och gick ner i arbetstid. 

Men till slut räckte inte det heller. Hon sjukskrevs för utmattningsdepression och fick hjälp av en stressterapeut.

– Jag var hemma drygt ett år. Det var inte jobbet utan livet kring NPF som gjorde mig sjuk. Samtidigt var det skönt att min chef var så förstående, annars hade det varit ytterligare en stressfaktor.

Sam såg ingen framtid

När situationen var som svårast såg Sam ingen framtid och upplevde att vägen framför honom var fylld av hinder. Nästan hela högstadiet och det första året på gymnasiet hade han ofrivillig skolfrånvaro. 

Sedan kom några avgörande vägskäl.

Det första var när en lärare bad Ann-Sophie Forsell att anmäla skolan till utbildningsnämnden eftersom han inte kunde ge Sam det stöd han behövde. Resultatet blev en tillfällig undervisningslösning i en lagerlokal utanför skolområdet.

– Där fick Sam studera i lugn och ro. Först introducerades historia, sedan matematik.

Det andra vägskälet kom när Sam utvecklade ett intresse för reptiler.

– Jag tänkte: Här har vi något att bygga vidare på. Som mest hade vi 22 reptiler hemma eftersom han ville bli reptilskötare. Jag tänkte att detta var en väg ur depressionen och minimera risken för suicid. 

Skansen-Jonas sträckte ut en hjälpande hand

Ann-Sophie Forsell kontaktade Jonas Wahlström på Skansen-Akvariet och frågade om sonen kunde få praktisera där en dag. Svaret blev ja.

Jonas Wahlgren
Jonas Wahlgren Foto: Robert Eklund/TT

– Där kände jag att det kunde gå åt vilket håll som helst. Men det var också där jag insåg att människor faktiskt vill hjälpa till om man bara vågar fråga.

Ytterligare en hjälpande hand kom genom ett sommarjobb. Ann-Sophie Forsell lyckades ordna en praktikplats med lön, men få arbetsgivare var intresserade av att anställa en ung kille som bara hade kapacitet att arbeta två timmar om dagen.

Till slut nappade en chef på ett industriföretag. Han lärde upp Sam och gav honom ansvar.

Jag vill vara den man ringer 
när något inte fungerar.

När handledaren ringde efter ett par veckor höll Ann-Sophie på att sätta kaffet i halsen.

– Jag tänkte: Vad har hänt nu? Men han ville bara berätta att de hade låtit Sam sköta maskinen själv. En maskin värd åtta miljoner kronor. Det fick honom verkligen att växa.

Efter gymnasiet började Sam arbeta på ett lager. Han stod vid ett rullband som ständigt gick sönder. Varje gång det hände fick någon annan kallas in för att reparera det.

En dag kom han hem och sa:

– Jag vill vara den man ringer när något inte fungerar.

De orden blev starten på något nytt. Först Komvux, sedan en ingenjörsutbildning.

Examen som elektroingenjör

I oktober 2026 tog Sam emot sitt examensbevis som elektroingenjör.

– Jag grät av stolthet. För när han tog emot diplomet såg jag inte bara den vuxna Sam utan också den lilla pojken. Han som gick sönder av skolan, då hans behov inte tillgodosågs, han som inte trodde att det fanns en arbetsmarknad där han platsade.

Även Ann-Sophie Forsells liv har förändrats till det bättre. I dag föreläser hon om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, i hopp om att få skolor, kommuner, näringsliv och politiker att samarbeta för att färre barn ska falla mellan stolarna.

– När det var som värst tvivlade jag på att det någonsin skulle bli bättre. Men även små insatser kan få stor betydelse på sikt. Det vill jag skicka med till andra föräldrar som kämpar med att få ihop arbetsliv och en tuff vardag: Det kan verkligen bli bättre.

Fotnot: Sam heter egentligen något annat