Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Svensk rekrytering har havererat

Kompetenta och erfarna människor sorteras bort i rekryteringssammanhang för att de är över 40 år. Yngre sorteras bort för att de saknar erfarenhet – det skadar både landets ekonomi och folkhälsan, skriver Lars Carlén.
Publicerad
Till vänster Lars Carlén till höger ett förstoringsglas och små människor
Existerar den perfekta kandidaten? Rekryterare borde tänka utanför boxen när det ska nyanställas, skriver Lars Carlén. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Min slutsats när jag nu söker nytt jobb är att många av de nuvarande sätten man rekryterar på i Sverige skadar vår ekonomi. Dessutom bidrar det till en sämre folkhälsa genom att ge upphov till stress, ensamhet och depression.

En stor mängd kompetenta och erfarna människor sorteras slentrianmässigt bort i rekryteringssammanhang för att de är äldre. Många kompetenta yngre människor sorteras lika slentrianmässigt bort med argument om brist på erfarenhet. Samtidigt är många arbetsplatser så kraftigt underbemannade att utbrändhet mer eller mindre har blivit en folksjukdom. Att människor blir bortvalda och istället blir försörjda av a-kassersättning och bidrag skadar ekonomin. Det gör också att viktiga uppgifter som behöver utföras, inte blir gjorda. Det här är en dum misshushållning av mänskliga och ekonomiska resurser.   

När jag var en bit över trettio skrattade jag rått när en god vän, berättade om en person han gått i skolan med. Hans tidigare klasskamrat som då var en bit över femtio, hade blivit arbetslös och fick inte något nytt jobb. ”Det är väl bara att skaffa ett nytt”, blev mitt svar. ” Så lätt är det inte”, var kontentan i svaret jag fick av min vän. På den tiden trodde jag han hade fel. Nu inser jag hur rätt han hade.

I annonserna är åldersdiskrimineringen mer inlindad

Jag är förvånad över hur mycket åldersdiskriminering som finns i jobbannonser. Nyligen läste jag en annons där det ordagrant stod att det som söks är ”individ 25 – 35 år”.

I de flesta annonserna är åldersdiskrimineringen något mer inlindad. Att skriva ordet ”junior” innan en jobbtitel tolkar jag som att någon som jag, med över 20 års erfarenhet inom yrkesområdet, inte är vad som önskas. Samma sak när det står formuleringar i stil med att kandidaten ska ha två års erfarenhet. De där annonserna har jag lärt mig att det är helt meningslöst för mig att söka på.  

Att söka jobb på jobbannonser är tidskrävande. Min erfarenhet är att det finns andra sätt som är betydligt mer effektiva. Visst har jag även pratat med personer 40+ som faktiskt lyckas väl med att hitta jobb via annonser. Jag antar att det kan vara olika lätt eller svårt beroende på bransch.   

Absurda kravspecifikationer

Det finns en ängslan bland rekryterare att föreslå kandidater utanför en fyrkantig kravspecifikation. Tänk om det skulle bli fel. Jo, men låt mig kontra med att det brukar krävas mod kombinerat med kreativitet för att skapa sådant som tar utvecklingen framåt. De som arbetar med dagens dåligt fungerande rekrytering riskerar att bli omkörda av dem som är modigare och piggare.   

Att ringa upp kontaktpersoner i jobbannonser har lett till att jag ibland fått prata med trevliga personer och blivit kallad till intervjuer. Nyligen pratade jag med  två personer som stod som kontaktpersoner i olika annonser. När jag talade med dem fick jag höra mer om de enligt min bedömning absurda kravspecifikationerna som skapats för tjänsterna. I båda samtalen fick jag berättat om "ska-krav" för att en kandidat ens skulle komma ifråga. Alltså sådant som satts upp som absoluta krav. I båda dessa fall var ett ska-krav som nämndes att kandidaten skulle haft samma eller en snarlik yrkestitel i sin tidigare yrkesroll. När jag berättade att jag hade utfört de uppgifter som efterfrågades i annonsen och gjort det med gott resultat, fick jag information om att jag ändå inte kunde komma i fråga.

Det krävs mod kombinerat med kreativitet för att ta utvecklingen framåt.

Något som blir allt vanligare är tester och arbetsprover. Trots dessa alltmer omfattande rekryteringsförfaranden som kräver mycket nedlagd tid av kandidater, görs det ändå många felrekryteringar. Ett av de senaste trendande begreppen inom området är ”fördomsfri rekrytering”. Något jag antar ska låta oerhört neutralt, men där det i praktiken verka leda till ännu större användning av tester som gör rekryteringen ännu mer fyrkantig.

Här kommer mina tips till politiker, fackförbund och företag:

Den som är politiker behöver röster från väljare. Fackförbund behöver medlemmar. Företag behöver kunder. Ett sätt att få trogna väljare, medlemmar och kunder är när partier, fackförbund och företag tar tag i problemet med ålderismen och gör något åt det. Det går att ändra. Ta chansen att göra något. Vi är många som är otåliga!

/Lars Carlén, kommunikatör med över 20 års erfarenhet av digital strategi och innehållsskapande

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Duktighetsfällan – när de starkaste täcker upp

Vi lär chefer att prioritera bättre, sätta gränser och återhämta sig. Men när kraven är större än resurserna räcker inte mer självledarskap. Då måste vi också våga granska organisationen, skriver Pernilla Norberg.
Pernilla Norberg Publicerad 10 november 2026, kl 05:55
Det finns en paradox i yrkeslivet. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig, skriver Pernilla Norberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag borde klara det här.” Jag har hört kompetenta och erfarna ledare säga det många gånger. Jag har också sagt det själv. Jag är ju chef. Jag har erfarenheten. Utbildningen. Mandatet. Jag borde kunna prioritera bättre, sätta tydligare gränser och hantera min arbetsbelastning.

Efter mer än 30 år i ledande roller, bland annat som rektor, chef och interimledare, har jag blivit alltmer intresserad av vad som händer innan den meningen uttalas. För ibland har vi redan gjort ett tankefel. Vi har tagit en komplex organisatorisk situation och gjort den till en fråga om individens förmåga att hantera den.

Jag arbetar själv med självledarskap och tycker att det är en viktig del av ett hållbart arbetsliv. Vi behöver kunna prioritera, sätta gränser, förstå våra egna mönster och ta ansvar för det vi faktiskt kan påverka. Men det finns en gräns. 

För vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan om att det helt enkelt finns för mycket att prioritera? Vad händer när arbetsuppgifter läggs till utan att något tas bort? När ansvaret ökar men resurserna inte gör det? När återhämtningen mest går åt till att bli tillräckligt återställd för att klara nästa likadana vecka? Då behöver vi sluta fråga enbart hur individen ska bli bättre på att hantera situationen.

Vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan att det finns för mycket att prioritera?

Arbetsmiljöverket är tydligt med att organisatorisk och social arbetsmiljö bland annat handlar om balans mellan krav och resurser. Arbetsgivaren ansvarar för att organisera, leda och fördela arbetet så att arbetsmiljön är god. Myndigheten konstaterar också att obalans mellan krav och resurser inte kan lösas genom ständiga omprioriteringar eller genom att enbart hänvisa till återhämtning. 

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation. Och nej, du kan inte yoga bort den heller. Det säger jag som faktiskt har drivit yogastudio.

Yoga, återhämtning och andning kan vara värdefullt för människan. Men det skapar inte tydligare mandat, rimligare arbetsmängd eller tillräckliga resurser.

Det finns dessutom en paradox som jag sett många gånger under mitt yrkesliv. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig. Hon löser. Täcker upp. Tar ett samtal till. Jobbar lite längre. Fångar det som faller mellan stolarna. Och verksamheten fortsätter fungera. Åtminstone på ytan. Men någonstans behöver vi våga fråga: Fungerar organisationen eller fungerar den därför att några människor hela tiden kompenserar för det som inte fungerar?

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation

Det är en obekväm men viktig skillnad. För när den som alltid säger ”jag fixar det” till slut inte gör det längre, blir problemet plötsligt synligt.

Jag tror att vi behöver bli betydligt bättre på att skilja mellan tre nivåer:

Människan. Ledarskapet. Organisationen.

Människan behöver ta ansvar för sina val, gränser och beteenden. Ledaren behöver ta ansvar för sitt ledarskap och det hon faktiskt kan påverka. Organisationen behöver ta ansvar för de förutsättningar människor förväntas prestera inom. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom.

Arbetsmiljöverkets regler säger också att chefer inte bara behöver kunskap om hur ohälsosam arbetsbelastning ska förebyggas. De behöver förutsättningar att omsätta kunskapen i praktiken, däribland rimlig arbetsbelastning, stöd och tillräckliga befogenheter. 

Därför vill jag att vi slutar nöja oss med frågan: Hur får vi våra chefer och medarbetare att bli mer hållbara?

Och börjar ställa den betydligt mer krävande frågan: Hur skapar vi organisationer där människor faktiskt har förutsättningar att hålla?

För organisationen har ansvar för förutsättningarna. Ledaren har ansvar för sitt självledarskap. Hållbart ledarskap kräver båda.

Pernilla Norberg, föreläsare, författare, ledarskapsutvecklare