Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Svensk rekrytering har havererat

Kompetenta och erfarna människor sorteras bort i rekryteringssammanhang för att de är över 40 år. Yngre sorteras bort för att de saknar erfarenhet – det skadar både landets ekonomi och folkhälsan, skriver Lars Carlén.
Publicerad
Till vänster Lars Carlén till höger ett förstoringsglas och små människor
Existerar den perfekta kandidaten? Rekryterare borde tänka utanför boxen när det ska nyanställas, skriver Lars Carlén. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Min slutsats när jag nu söker nytt jobb är att många av de nuvarande sätten man rekryterar på i Sverige skadar vår ekonomi. Dessutom bidrar det till en sämre folkhälsa genom att ge upphov till stress, ensamhet och depression.

En stor mängd kompetenta och erfarna människor sorteras slentrianmässigt bort i rekryteringssammanhang för att de är äldre. Många kompetenta yngre människor sorteras lika slentrianmässigt bort med argument om brist på erfarenhet. Samtidigt är många arbetsplatser så kraftigt underbemannade att utbrändhet mer eller mindre har blivit en folksjukdom. Att människor blir bortvalda och istället blir försörjda av a-kassersättning och bidrag skadar ekonomin. Det gör också att viktiga uppgifter som behöver utföras, inte blir gjorda. Det här är en dum misshushållning av mänskliga och ekonomiska resurser.   

När jag var en bit över trettio skrattade jag rått när en god vän, berättade om en person han gått i skolan med. Hans tidigare klasskamrat som då var en bit över femtio, hade blivit arbetslös och fick inte något nytt jobb. ”Det är väl bara att skaffa ett nytt”, blev mitt svar. ” Så lätt är det inte”, var kontentan i svaret jag fick av min vän. På den tiden trodde jag han hade fel. Nu inser jag hur rätt han hade.

I annonserna är åldersdiskrimineringen mer inlindad

Jag är förvånad över hur mycket åldersdiskriminering som finns i jobbannonser. Nyligen läste jag en annons där det ordagrant stod att det som söks är ”individ 25 – 35 år”.

I de flesta annonserna är åldersdiskrimineringen något mer inlindad. Att skriva ordet ”junior” innan en jobbtitel tolkar jag som att någon som jag, med över 20 års erfarenhet inom yrkesområdet, inte är vad som önskas. Samma sak när det står formuleringar i stil med att kandidaten ska ha två års erfarenhet. De där annonserna har jag lärt mig att det är helt meningslöst för mig att söka på.  

Att söka jobb på jobbannonser är tidskrävande. Min erfarenhet är att det finns andra sätt som är betydligt mer effektiva. Visst har jag även pratat med personer 40+ som faktiskt lyckas väl med att hitta jobb via annonser. Jag antar att det kan vara olika lätt eller svårt beroende på bransch.   

Absurda kravspecifikationer

Det finns en ängslan bland rekryterare att föreslå kandidater utanför en fyrkantig kravspecifikation. Tänk om det skulle bli fel. Jo, men låt mig kontra med att det brukar krävas mod kombinerat med kreativitet för att skapa sådant som tar utvecklingen framåt. De som arbetar med dagens dåligt fungerande rekrytering riskerar att bli omkörda av dem som är modigare och piggare.   

Att ringa upp kontaktpersoner i jobbannonser har lett till att jag ibland fått prata med trevliga personer och blivit kallad till intervjuer. Nyligen pratade jag med  två personer som stod som kontaktpersoner i olika annonser. När jag talade med dem fick jag höra mer om de enligt min bedömning absurda kravspecifikationerna som skapats för tjänsterna. I båda samtalen fick jag berättat om "ska-krav" för att en kandidat ens skulle komma ifråga. Alltså sådant som satts upp som absoluta krav. I båda dessa fall var ett ska-krav som nämndes att kandidaten skulle haft samma eller en snarlik yrkestitel i sin tidigare yrkesroll. När jag berättade att jag hade utfört de uppgifter som efterfrågades i annonsen och gjort det med gott resultat, fick jag information om att jag ändå inte kunde komma i fråga.

Det krävs mod kombinerat med kreativitet för att ta utvecklingen framåt.

Något som blir allt vanligare är tester och arbetsprover. Trots dessa alltmer omfattande rekryteringsförfaranden som kräver mycket nedlagd tid av kandidater, görs det ändå många felrekryteringar. Ett av de senaste trendande begreppen inom området är ”fördomsfri rekrytering”. Något jag antar ska låta oerhört neutralt, men där det i praktiken verka leda till ännu större användning av tester som gör rekryteringen ännu mer fyrkantig.

Här kommer mina tips till politiker, fackförbund och företag:

Den som är politiker behöver röster från väljare. Fackförbund behöver medlemmar. Företag behöver kunder. Ett sätt att få trogna väljare, medlemmar och kunder är när partier, fackförbund och företag tar tag i problemet med ålderismen och gör något åt det. Det går att ändra. Ta chansen att göra något. Vi är många som är otåliga!

/Lars Carlén, kommunikatör med över 20 års erfarenhet av digital strategi och innehållsskapande

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Hemmajobb får inte reduceras till känslor

REPLIK. Arbetsplatsfrågan behöver handla om värdeskapande, inte om var någon råkar sitta, skriver Oscar Berg.
Publicerad 19 november 2025, kl 11:02
En katt som ligger på en dator
Det är mycket känslor och åsikter inblandade när hybrid- och hemmajobb diskuteras. Det är dags att prata om vad som skapar värde på en arbetsplats. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Detta är en replik på Sohaila Bagger-Sjöbäcks debattext från 11/11 "Jobba hemma är ingen rättighet"

Jag har länge varit aktiv i debatten kring distansarbete och sett samma mönster återkomma: debatten drivs av känslor, normer och föreställningar om ”rätt sätt att arbeta”, inte av verksamhetens faktiska logik. I nästan varje diskussion reduceras frågan till kultur, ledarstil eller personlig preferens. 

Min kollega Henrik Gustafsson och jag har sedan pandemin genomfört en årlig undersökning om hybridarbete i Sverige. I den senaste undersökningen från våren 2025 såg vi en tydlig trend i form av ett ökat gap mellan arbetsgivare och arbetstagare i synen på arbetsplatsen och vilken arbetsplatsmodell som har bäst förutsättningar. 

Den mognadsanalys som vi gör baserat på de svar vi får i undersökningen visar också att organisationer över lag blivit mer reaktiva och mindre strategiska i sin syn på hybridarbetet och möjligheterna till platsoberoende arbete. 

Behovet av fysisk närvaro behöver motiveras av värde, inte av personliga åsikter.

Det är i förlängningen potentiellt förödande för en organisation att låta sig styras av personligt tyckande. Jag menar att den i stället bör styras av realiteter som hur omvärlden ser ut och vilka möjligheter det finns att få tillgång till de bästa resurserna och använda dem så smart och hållbart som möjligt.

Den centrala frågan är egentligen väldigt enkel: Var och hur organiserar vi arbetet så att verksamheten får högsta möjliga avkastning på sitt humankapital?

Behovet av fysisk närvaro behöver motiveras av värde, inte av gammal vana eller personliga åsikter. Kontoret behöver ses som ett verktyg i stället för som en norm. Att mötas fysiskt på samma plats bör ses som ett medel att ta till när det skapar värde, inte ett mål i sig.

Diskussionen behöver handla om hur vi organiserar arbetet

En verksamhet som utgår från ett värdebaserat perspektiv får bättre tillgång till kompetens, lägre kostnader och snabbare genomförande. För medarbetarna innebär det samtidigt tydligare uppdrag, större flexibilitet och bättre förutsättningar att prestera.

Samtidigt försvinner motsättningen mellan ”hemma” och ”kontor”. 

För att hjälpa fler organisationer att komma dit behöver vi som deltar i denna diskussion sluta att föra den på en nivå där vi får det som att framstå att valet handlar om att arbeta hemifrån eller kontoret. Vi behöver lyfta den ett par nivåer upp till att handla om hur vi organiserar arbetet för att skapa maximalt värde och vilka förändringar som detta kräver. 

/Oscar Berg, digitaliseringsexpert

Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD