Älskar du frågesport?
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Vi har alla sett dem, de där lapparna med arga och irriterade kommentarer om att du ska sluta slabba med disken och att din mamma inte jobbar här.
Tillhör du kanske dem som skurar upp efter dina slarviga kollegor? Eller känner du rent av inte igen dig alls? Då kanske det är dig lapparna är ämnade för …
Vi väljer sällan våra kollegor på jobbet. Ändå tillbringar vi större delen av våra vakna timmar tillsammans, och det säger sig självt att det är i stort sett omöjligt att inte reta sig på varandra emellanåt. Och särskilt irriterande är det när medarbetare inte kan bete sig i de gemensamma utrymmena på jobbet – som i ett öppet kontorslandskap, på toaletten, i möteslokalen eller i pentryt. Här kan en odiskad kaffekopp eller illaluktande matrester få anställda att gå i taket. Om än kanske inombords.
Men varför kan vi inte bortse från lite slarv? Thomas Jordan, som arbetat med konflikthantering i arbetslivet, tror att anledningen till att vi går i gång på en odiskad mugg handlar mer om en önskan att människor i vår sociala omgivning håller sig till rimliga beteendenormer, än om slarvet i sig.
– Den där odiskade koppen väcker känslan av att någon inte bryr sig om sina kollegor, inte tar hänsyn, inte är beredd att göra en insats för andra och inse att man ingår i ett socialt sammanhang.
Ingen verksamhet är förskonad från bråk kring dessa saker. Irritation uppstår överallt där människor har med varandra att göra. Arbetsplatser där man jobbar i intensivt samarbete med varandra kan dock vara lite mer konfliktintensiva än andra.
Vi har betydligt lättare att hantera diskussioner som handlar om sakfrågor än attityder och socialt bemötande. Det är lättare att ta upp händelser som rör verksamheten än att kollegan har dåligt bordsskick eller ställer in ett tomt mjölkpaket i kylskåpet. Då fegar vi och skriver hellre en anonym lapp som vi sätter upp.
– Många drar sig mycket för att ta upp saker direkt, eftersom man då får räkna med att kollegan tar det hela personligt och kanske går till motattack. Då är det lättare att skriva en uppfostrande lapp eller ett argt mejl som är riktat till alla, säger Thomas Jordan.
Det är dock något som han avråder starkt från. En olöst jobbkonflikt kan nämligen ställa till det för både individ och arbetsplats. Den kan leda till både försämrad effektivitet och kreativitet och skapa ett dåligt klimat på arbetsplatsen.
Då är det bättre att ta tag i saken och ställa kollegan som aldrig plockar ur diskmaskinen mot väggen. Eller, om du inte vet vem som alltid lånar av ditt smör i kylskåpet, ta upp det under ett gemensamt möte.
– Det är aldrig roligt med konflikter, men man brukar känna mer tillit och förtroende om man går igenom en konflikt och kan hantera den på ett värdigt och konstruktivt sätt. Då vet man att relationen mellan kollegor står pall och att saker är pratbara.
– Att faktiskt ta upp de konkreta saker som bekymrar en, så att man kan komma någonstans i sin relation, är i sig också förtroendeskapande och positivt.
Ansvaret är dock alltid ditt eget, påpekar Thomas Jordan. Du kan ju omöjligen hjälpa hur dina kollegor beter sig, men du kan påverka hur du för fram ditt budskap. Och vad du vill ha ut av det.
Undvik återhållet aggressiva och moraliserande lappar och massmejl. Och gå inte till chefen och gnäll, det får sällan någon effekt alls. Ta i stället upp frågan öppet och utgå från dig själv när du pratar, ge dig inte ut för att företräda en grupp på arbetsplatsen.
– Att tala i egen sak är alltid, alltid bättre än att ge sig ut för att tala för alla. Att säga att jag blir irriterad, besviken och trött när andra inte tar sitt ansvar får mycket större effekt än ett luddigt ”vi tycker”-budskap.
Det har gjorts gedigna undersökningar kring vad som irriterar oss på jobbet. Här är ett axplock:
1. Infernaliskt snälla. Du har säkert mött de förment snälla som lägger huvudet på sned och inleder med: Jag säger det här bara för att vara snäll/för att jag bryr mig … och sedan levererar ett diaboliskt påstående som får dig att vilja krypa ihop i fosterställning. De är i själva verket utpräglat ondsinta typer som mår bra på bekostnad av andras olycka.
2. Hjärntvättade sektgoda. Antingen så är supersnälla av naturen extremt mottagliga för irrläror eftersom de snälltolkar allt till överdrift, eller så blir nyfrälsta snälla på grund av överproduktion av endorfiner. Oavsett orsak vet vi hur det slutar. Med katastrof och Koolaid.
3. AI-modifierade: Stepfordfruar eller Musks Teslabot Optimus kan förvisso programmeras till foglighet, men det torde vara smidigare - och billigare - att helt enkelt sätta in ett lojalitetschip i kritiskt tänkande anställdas hjärnor. Förutom att bli ytterst tillmötesgående mot såväl kollegor som chefer, sätter de chippade alltid in i diskmaskinen och grumsar aldrig om kollektivavtal.
4. Godhetsknarkare: Går igång på snällhet och odlar med förkärlek myten om sig själva som hyvens individer genom att proklamera hur goda de är så fort tillfälle ges. De donerar gärna till bättre behövande, men bara om det syns på sociala medier och räddar kattungar enbart inför publik. Gränser mellan god och självgod är oerhört tunn.
5. Flumsnälla. Visst är flumsnälla joviala, men det är ett kemiskt framkallat tillstånd. Folk knaprar antidepressiva som aldrig förr och forskare noterar att guppys som exponerats för lyckopiller blir mer sårbara för rovdjur. Det kan således inte uteslutas att läkemedelsindustrin (möjligtvis i samarbete med blodtörstiga utomjordingar) siktar på världsherravälde genom att förvandla oss alla till loja, goda underlydande.
Man ska vara snäll. Men hur gör man? Att ge en komplimang eller hjälpa till att bära något tungt räcker inte. Nu hörs allt oftare ett begrepp som försöker ringa in det där andra som ska till – nämligen att snälltolka.
Väldigt många människor verkar tro att de styrs av förnuftet och att de själva förhåller sig objektivt till omvärlden. Men i själva verket är våra känslor ständigt inblandade.
Vi känner glädje, ilska, skam, skuld och det påverkar våra reaktioner. Forskning visar att negativa känslor på jobbet kan leda till stora problem, till exempel om vi upplever att vi inte duger.
Det är ett slitet uttryck, men vi är varandras arbetsmiljö. Ett sätt att ta ansvar är att rannsaka hur vi tolkar andras ord och handlingar. För tolkar gör vi. Och tyvärr är det vanligt att vi fel- eller till och med fultolkar.
Vi är varandras arbetsmiljö
I stället borde vi snälltolka. Det handlar om att tro att den andre vill oss väl. Och att stå emot den första reaktionen. Kanske ställa en följdfråga innan vi exploderar. Fundera på om det finns någon förmildrande omständighet till agerandet. Avstå från att döma ut en person för snabbt.
Har du testat att läsa om ett mejl, som du först blev irriterad på, med en vänlig – eller åtminstone neutral – röst? Då upptäcker du förmodligen att du borde ge mejlaren en andra chans.
Självklart ska vi inte låta andra kränka oss. Men om vi lite oftare tänker oss in i den andra personens situation kommer vi att kunna rensa bort onödiga konfliktytor. Svälj din gliring eller taskiga kommentar, titta dig själv i spegeln – kanske har du själv sagt eller gjort något dumt någon gång?