Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Hjälp! Min kollega luktar!
En kollega som luktar illa kan vara besvärande. Inte minst i dagens kontorslandskap när vi vistas närmare varandra än tidigare. Men hur påpekar man odören utan att såra?
Vi har alla mött dem. Personer med en andedräkt som instinktivt får oss att rygga tillbaka och dem vars svettlukt är så kväljande att vi undrar om de någonsin tvättar sina kläder. I de flesta fall är personen själv helt omedveten om odören som kringgärdar dem och att folk i deras närhet besväras. Just därför är det viktigt att ta mod till sig och uppmärksamma dem på problemet, inte minst om det handlar om en kollega, menar psykologen Alexandra Thomas.
– Det mest schyssta man kan göra gentemot den här personen är att ta samtalet över huvud taget. Det finns inte någon som vill gå runt och sprida dålig lukt och den jobbiga sanningen är det bästa i längden. Om fler visar civilkurage och omtanke behöver det inte bli ett så stort problem på så många arbetsplatser, säger hon.
Men uppriktighet är inte alltid så lätt. Av alla svåra samtal är de som handlar om en medarbetares lukt det som landets chefer bävar mest inför.
Varför är de samtalen så svåra?
– Att lukta illa är något ytterst personligt, det är inget beteende som att man kommer för sent eller har ett otrevligt tonfall, utan det hänger ihop med den mänskliga existensen. Man är rädd att såra, men som med all typ av feedback, särskilt när den är så personlig, är det viktigt att den tas direkt med personen. Man får inte glömma bort att det kan finnas alla möjliga orsaker till lukten, till exempel att man äter en viss medicin, säger Alexandra Thomas.
Man kan förstås inte ge någon sparken på grund av lukt
I takt med att egna rum ersätts av öppna kontorslandskap blir oangenäma lukter ett allt mer påtagligt problem. Nu måste du plötsligt sitta intill kollegan som du tidigare bara träffade vid kaffeautomaten. Och när vi kommer närmare varandra blir det nödvändigt att ta tag i de här frågorna. Att sprida dålig lukt kan, enligt Alexandra Thomas, också leda till konflikter och social utstötning på arbetsplatsen, som att kollegorna undviker att äta lunch med personen.
Men det är inte självklart att det måste vara chefen som tar samtalet, en kollega kan i vissa fall vara att föredra.
– Det finns ingen given ordning knuten till en befattning utan det beror på hur arbetsplatsen ser ut. Finns det ett tillitsfullt och öppet klimat är det bättre att en kollega tar samtalet. I vissa fall sitter chefen på annan ort, då går det inte att skyffla över frågan dit. En bra tumregel är att den som utsätts oftast och mest tar samtalet.
Vilka krav kan arbetsgivaren ställa på en medarbetare när det gäller lukter?
– Är det stark parfymlukt kan man kräva att det ska upphöra med hänsyn till att det finns överkänsliga personer på arbetsplatsen. Det är också lätt att åtgärda. När det gäller kroppslukter tycker jag att vuxna arbetstagare måste uppfylla baskraven för hygien, men man kan förstås inte ge någon sparken på grund av lukt.
Till skillnad från när det gäller till exempel ljus och ljud finns det inget regelverk för hur mycket det får lukta på en arbetsplats. Däremot finns krav på tillräcklig ventilation i kontorsmiljö. Kraven bygger på att människor ska uppfatta luktnivån som acceptabel och den nivån tar bort mycket av de lukter som vi människor avger.
– Ventilation och luftflöden utgår från att 80 procent ska uppleva det som acceptabelt att komma in i ett rum där det sitter folk, det kan alltså vara 20 procent som fortfarande tycker att det luktar lite illa, säger Gunnar Åhlander, sakkunnig på Arbetsmiljöverket.
Krånglande avlopp och andra faktorer som kan ge lukt i byggnaden går att åtgärda tekniskt och arbetsgivaren är skyldig att gå igenom byggnaden och söka efter tänkbara lösningar. Personer som inte sköter sin hygien är däremot ingen fråga för Arbetsmiljöverket.
– Det är arbetsgivarens ansvar att alla ska trivas på sitt jobb, man kan vidta olika åtgärder som att flytta på folk eller ändra ventilationen, men man kan aldrig tvinga en människa att lukta på ett visst sätt.
Man får helt enkelt stå ut med att det luktar så länge vi vistas i samma miljö som andra människor. Om någon luktar svett är det ingen hälsopåverkan mer än att kan må lite sämre just när man upplever det, säger Gunnar Åhlander.
SKA DU TA SNACKET – TÄNK SÅ HÄR
- Hänvisa inte till vad andra kollegor har sagt och kom inte med hypoteser om vad lukten kan bero på. Beskriv hur du själv upplevt odören och bolla över frågan om det är något som personen känner igen. Det är viktigt att snabbt involvera den andra och att hen får chansen att förklara sig.
- Ta samtalet i ett avskilt rum och förvarna personen genom att säga att du vill ta upp ett lite känsligt ämne.
- Avsätt generöst med tid till samtalet – du vet aldrig vilka reaktioner som kan komma. Och ge återkopplingen när du själv befinner dig i ett lugnt tillstånd och inte känner dig stressad. Det skapar utrymme för en bra dialog.
- Var tydlig och ärlig. Linda inte in det du vill säga eller börja prata om ovidkommande saker – samtalet ska enbart handla om lukten.
- Om personen inte kan relatera till problemet eller vill kännas vid det måste du bli mer specifik och eventuellt komma med förslag på hur lukten kan förbättras. Det är viktigt att vara lyhörd inför den person du har framför dig. Kommer du ingen vart bör du ta frågan vidare till er chef.
- Ett agerande som givetvis är helt förbjudet är att som en välmenande hint lägga deodorant eller tandkräm på personens skrivbord.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
När privatlivet kraschar - Peder om kollegornas stöd
De flesta har någon gång haft privata problem som påverkat jobbet. Men när är det okej att berätta om det för sina kollegor? Peder Nääs Sundemyr var öppen när han var i en långvarig kris – och möttes av stöd.
Peder Nääs Sundemyr och hans sambo Emma Ångström längtade efter barn. Efter att ha varit tillsammans i fem år tyckte de att det var dags att bilda familj. De blev gravida men fick missfall. Efter en tid blev Emma gravid på nytt. Även denna graviditet slutade dåligt.
– Då började vi bli oroliga och beslöt att göra en utredning. Men den visade ingenting, berättar han och förklarar att de inte hade några problem med att bli gravida, svårigheten låg i att behålla barnet. Sex missfall på fem år, varav en tvillinggraviditet, drabbades de av.
Peder Nääs Sundemyr minns situationen hemma som oerhört tuff – och svår att balansera med arbetslivet.
– Det var som en bergochdalbana av hopp och förtvivlan. Det blev värre och värre i takt med att längtan efter barn växte. Vardagsslitet, jobbet, nöjen, andra drömmar om framtiden – allt kändes tomt.
Problemen gick ut över jobbet
Han inser i dag att hans arbetsförmåga inte var på topp, men då såg han det inte eftersom han mådde så dåligt.
– Jag hade långa startsträckor, svårt att minnas, tappade bollar, var omotiverad, hade svårt med koncentrationen, var distraherad och hade ångest.
Situationen försvårades ytterligare då Peder Nääs Sundemyr i sin yrkesroll utöver kollegorna på jobbet även hade externa jobbkontakter som inte kände honom så väl.
– I efterhand har jag insett att många uppfattade mig som arrogant och ointresserad. Men det var bara ett uttryck för hur jag mådde. Folk dömer för snabbt. De reflekterar inte över att ens beteende kan handla om ett tillstånd man befinner sig i och inget annat.
Peder Nääs Sundemyr förstår att vissa väljer att lämna privata bekymmer hemma. Men då handlar det oftast om ett ”vanligt” dåligt mående och inte om en kris, menar han.
– I en kris spelar det väldigt liten roll hur mycket du biter ihop och försöker köra på som vanligt, även på kort sikt kan det göra mycket skada.
Inte självklart att berätta
Under de jobbiga åren arbetade Peder Nääs Sundemyr på två olika arbetsplatser där han var öppen med vad han och Emma gick igenom. Men det var inget självklart till en början.
– Jag ville ha kvar en plats i livet som var vanlig – min yrkesroll. Men det visade sig snabbt att det inte höll. Det kunde inte vara som vanligt, inte ens i närheten, så att hålla tyst kändes aldrig som ett val. Jag var tvungen att berätta eftersom jag inte fungerade som förväntat.
Han berättade först för chefen och därefter för sina kollegor. Chefen var förstående, inbjöd till samtal och anpassade hans arbetsuppgifter.
– Jag slapp en del jobbiga arbetsuppgifter och det sågs inte konstigt att jag var på så många vårdbesök med Emma. Kollegorna var också förstående och stöttande, några frågade hur de kunde avlasta mig.
Blev sjukskriven
Peder Nääs Sundemyr blev sjukskriven i kortare perioder eftersom han var tvungen att assistera Emma vid alla medicinska aborter som gjordes hemma.
– Alla missfall var så kallade uteblivna och det behövdes mediciner för att sätta i gång dem. De gjorde att Emma mådde jättedåligt även fysiskt och inte klarade sig på egen hand.
Men trots alla anpassningar fortsatte det att vara svårt för honom att inse hur pass mycket han klarade av.
– Det hände att jag lovade saker som jag sedan inte kunde hålla, trappade upp för snabbt och hemlighöll det. Det gjorde att jag mådde ännu sämre.
Behandlades annorlunda som man
Peder Nääs Sundemyr fick också uppleva hur annorlunda män som ”drabbas” av missfall behandlas. Han minns att många frågade hur det var med Emma, men inte hur han själv mådde.
– Jag var med om vårdbesök där jag som man knappt fick ögonkontakt. Såklart är det en uppenbar skillnad eftersom kvinnan är själva patienten. Det är hon som upplever allt det kroppsligt jobbiga. Men vi män behöver också få lite omsorg. En dröm har gått sönder och förlusten är ju densamma för oss båda.
Som om missfallen inte var nog råkade Peder Nääs Sundemyr ut för ytterligare en stor kris under samma period.
– Det var en närstående till mig som blev allvarligt psykiskt sjuk och fick sluten vård. Vid två tillfällen behövde jag åka i väg snabbt från jobbet för att leta eftersom hen hade försvunnit och var en fara för sig själv.
En chef förstod inte alls
Han berättar att han under den perioden hade en annan chef som inte alls visade samma förståelse.
– Till slut blev allt för mycket. Både kroppen och psyket stängde ner och jag slutade fungera på alla plan och blev sjukskriven på heltid. Efter det dröjde det många månader innan jag började jobba igen.
Peder Nääs Sundemyr kom aldrig tillbaka till sin gamla arbetsplats. Han fick ett nytt arbete där han arbetar än i dag. Och så äntligen – 2020 fick han och Emma en efterlängtad liten Bruno.
– Det var som om en förbannelse som lyftes. In i det sista vågade jag inte hoppas. Men så kom han till slut, det kändes overkligt. Eftersom vi i så många år varit inställda på att det var det här vi ville var det som att livet fortsatte efter att tiden frusit. I april 2022 fick Bruno en lillasyster, Iris. Henne vågade vi hoppas på.
Text: KATARINA MARKIEWICZ
Peders råd till andra
➧ Sök vård. En kris är inte samma sak som dåligt mående och kan vara svår att klara av själv.
➧ Låtsas inte att allt är som vanligt på jobbet. Det tar för mycket kraft och fungerar inte i längden.
➧ Var öppen. Att hålla isär arbetslivet och det privata – särskilt vid en kris – är omöjligt. Livet kan inte segmenteras, det är ett och samma.
➧ Var öppen med vad du klarar av. Kanske behöver du vara deltidssjukskriven eller slippa vissa arbetsuppgifter.
➧ Lova inte för mycket. Det blir en ond spiral av stress som går ut över krishanteringen.
➧ När du pratar med chefen stanna inte vid ”det här har hänt och är jobbigt”. Berätta hur du mår, hur det påverkar dig, vad du klarar av och vilken hjälp du behöver av chef och kollegor.
Psykologen: ”Att dölja förvärrar”
Det är bättre att berätta hur man mår för dem man litar på, menar psykologen Alexandra Thomas.
Var går egentligen gränsen mellan jobb och det privata? Alexandra Thomas, psykolog och specialist i organisationspsykologi, tycker att gränsen i Peders och Emmas fall är väldigt tydlig, när Peder beskriver hur han först stänger av, börjar uppfattas som arrogant och till slut får allt svårare att fungera.
– Här genomsyras jobbet alltmer av de extrema påfrestningarna som paret går igenom. Men generellt är det svårt att säga var gränsen går, då det finns olika grader av både kris och psykisk ohälsa. I vissa fall kanske man själv inte märker, eller vill märka, hur långt det har gått.
– I sådana lägen blir relationen till en uppmärksam chef och omtänksamma kollegor, som kan ställa frågor och beskriva vad de ser, särskilt viktig. Ibland kanske inte tilliten är den bästa till den närmaste chefen, men att dölja sitt mående förvärrar bara situationen. Bättre då att sakligt berätta hur det ligger till och öppna upp mer för dem man litar på.
Alexandra Thomas menar att chef och arbetsgivare har skyldighet att anpassa arbetet till medarbetarens behov.
– Att som ledare visa förståelse och anpassa arbetsbördan efter förmåga ökar sannolikheten för att medarbetaren kommer tillbaka och börjar fungera som vanligt. Utöver att det signalerar ett människovänligt ledarskap skapar det lojala medarbetare och en arbetsplats där den anställda tillåts vara på jobbet med hela sig själv och sin livssituation.
Alexandra Thomas förespråkar ett så kallat compassion-fokuserat ledarskap.
– Det delas in i fyra steg, där både ledare och medarbetare uppmärksammar om en kollega inte verkar må bra. Därefter försöker man förstå orsaken och visar empati. Men det viktigaste är att inte fastna vid den empatiska reaktionen, utan även agera så att den andras situation förändras till det bättre.
Hennes råd till kollegor som märker att en medarbetare inte mår bra är att visa att man finns när kollegan är redo att öppna upp.
– Håll dig lugn och lyssna hellre än att prata. Ställ frågor, inte av nyfikenhet utan för att förstå så att du kan avlasta och stötta. Ta egna initiativ. Det räcker ofta med små handlingar, som att köpa lunch, hjälpa till med en trasslig utskrift eller bara ta en kaffe och lyssna.
