Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Tanken var att resan skulle vara avkopplande, att familjen skulle ha en skön vecka ihop på Mallorca. Men Johan Simberg kunde inte koppla av. Redan första dagen tänkte han på flygresan som väntade om en vecka. Ångesten växte sig allt starkare och gick inte att kontrollera.
Natten innan sov han inte en blund. Väl på flygplatsen i Palma försökte han uppmärksamma markpersonalen på hur skräckslagen han var, men fick ingen respons.
När familjen skulle borda planet svimmade Johan.
Det har gått två år sedan den där incidenten på Mallorcas flygplats. Sedan dess har Johan flugit 21 gånger. Varje gång har varit en personlig seger. Är man svårt flygrädd är 21 gånger väldigt många resor.
Vad fobin grundar sig i vet Johan inte riktigt. Bara att rädslan eskalerade i övre tonåren och att det blev värre varje gång han klev på ett plan.
– Ju längre det gick mellan gångerna jag flög, desto räddare blev jag. Från milt obehag till att jag tänkt katastroftankar som utvecklats till fullkomlig panikångest. Det är det här att vara instängd, alldeles för högt upp och inte kunna avbryta resan som är jobbigt, säger Johan som efter Mallorca-händelsen slutade helt att flyga.
Johan Simberg arbetar med fastighetsförvaltning i Göteborg och det ingår en del tjänsteresor. Ofta handlar det om möten med leverantörer eller besök på olika mässor i landet. Oavsett hur många mil det rört sig om har Johan tagit bilen eller åkt tåg.
– Jag har till och med kört bil till ett möte i Holland bara för att slippa flyga, säger Johan och skakar på huvudet.
Flygfobin har begränsat hans tillvaro och arbetsdagarna har blivit långa när han fått ta bilen tidigt på morgonen för att hinna till möten i Stockholm.
– Jag är ju egenföretagare och kan ändå styra mycket själv, men jag gissar att anställda som vägrar att ta flyget i jobbet nog kan gå miste om karriärmöjligheter.
Det var semesterresan till Mallorca som fick honom att ta itu med rädslan. Inför den hade Johan gått en distanskurs som skulle råda bot på flygrädslan. Med facit i hand kan han konstatera att den inte hjälpte alls.
Hustrun och barnen fick åka hem utan Johan. Efter att han svimmat var han oförmögen att kliva ombord på planet. Känslan av misslyckande, men också av lättnad sköljde över honom, minns han.
– Jag hade kommit undan, men samtidigt återstod problemet.
Johan landade i Sverige först två dagar senare. Med hjälp av ett sjukintyg och lugnande mediciner flög han hem med SOS International på ett reguljärflyg.
Och så jobbade vi med acceptans.
Då bestämde han sig för att söka hjälp på riktigt. Våren 2014 påbörjade han en KBT-terapi för att bli av med sin fobi. Tre besök senare klev han ombord ett litet Cessna-plan, som en del i behandlingen.
– Det låter konstigt, men det var faktiskt inte alls jobbigt. Terapin gav mig verktyg för hur jag ska handskas med och förhålla mig till tankar och känslor som lätt spinner i väg. Och så jobbade vi med acceptans. När jag klev på planet tänkte jag: ”Det här är okej, jag ska genomlida det”.
Nästa steg var att tillsammans med psykologen ta ett flyg till Stockholm tur och retur. Det gick inte. Johan fick kliva av planet.
Vid ett nytt försök veckan därpå gick det bättre. Johan tyckte att der var halvjobbigt på uppvägen, men på hemresan kände han till och med en liten lättnad inombords.
För varje gång Johan har flugit har det blivit lättare. Därför passar han numera på att flyga så ofta han kan, i jobbet eller med familjen, bara för att öva eller för att ”utsätta sig” så han inte faller tillbaka i samma spår.
Det är lätt att skämmas över flygrädsla.
Ibland blir det ändå jobbigt, oftast precis innan resan. Som den gången han skulle flyga hem från Gotland och planet var trasigt. Då kom oron smygande. Men Johan tog kommandot över känslorna och tänkte att om piloten nu tycker att planet är säkert, varför ska jag inte lita på honom?
I höstas reste familjen till Kanarieöarna, vilket kändes stort.
– Dels för att det är en lång resa, dels för att man flyger över vatten, som känns otäckare än att flyga över land, säger Johan och skrattar.
Bara en sådan sak – i dag kan han till och med skämta om sin flygrädsla.
– Det är lätt att skämmas över flygrädsla, men jag har insett att jag inte behöver göra det. Jag har kanske inte helt övervunnit min rädsla, men jag har kommit väldigt långt. Jag tvekar inte längre att ta flyget någonstans!
En ledares viktigaste uppgift är att se till att sin egen och medarbetarnas hjärnor fungerar maximalt. Genom att på djupet förstå vilka faktorer som påverkar den betydelsefulla och komplexa muskeln som sitter mellan våra öron kan vi också förändra och förbättra allas potentialer. Och göra oss mer motståndskraftiga mot skadlig stress.
Det menar Maria Engström-Eriksson, som är civilingenjör i industriell ekonomi och har en master i psykologi. Hon är aktuell med boken Hjärnatlet där hon med hjälp av forskningsrön, egna modeller och praktiska exempel beskriver en mental träning med hjärnan i fokus.
De senaste åren har hjärnans betydelse och funktioner uppmärksammats alltmer. Ändå menar Maria Engström-Eriksson att många, inte minst personer i ledande position, har bristfälliga kunskaper kring detta.
– Dagens företag och organisationer behöver fler hjärnatleter som likt fysiska atleter känner in och förstår sina verktyg – hjärnan respektive kroppen – för att kunna maximera prestationer och engagemang, förtydligar hon.
Att bli en hjärnatlet handlar inte om elitism eller att vara superbegåvad, utan om att utgå från de resurser man har och göra det bästa av dem.
Vad är det då som påverkar våra hjärnor på jobbet och privat? I boken utgår Maria Engström-Eriksson bland annat från en egen modell, Master, för att förklara hur man blir en hjärnatlet. Modellen består av sex sociala drivkrafter och biologiskt grundade behov.
Maria Engström-Eriksson liknar drivkrafterna vid ”hinkar” fyllda med vatten och har använt modellen i över tio år vid teambuilding och ledarskapsutveckling.
– Är hinkarna fyllda känner du dig trygg. Men om någon hink töms uppstår stressorer som gör att hjärnan fungerar sämre. Välfyllda hinkar ger starkare hjärnatleter, sammanfattar hon.
Masterhinkarna är till god hjälp för att skapa ett gemensamt språk och identifiera vad som skaver. Att se om hinkarna är fulla eller inte gör det enklare att göra en analys. Och att kunna åtgärda problemen.
Förutom att öka skaran av hjärnatleter i världen har Maria Engström-Eriksson ett annat tydligt syfte med boken. Hon vill så hål på myten om stress.
– Stress förknippas ofta med att ha en hög arbetsbörda. Men det stämmer inte alltid. I själva verket kanske förklaringen är att en eller flera av hinkarna är tömda. Kanske finns det brist på mening eller självständighet. Då hjälper det inte att minska på arbetsuppgifterna.
Hon anser att det borde vara en given fråga på ledningsnivå att nu ta kunskaperna om hjärnan på allvar.
– Att göra chefer och medarbetare till hjärnatleter är i grund och botten en ekonomisk fråga. Det handlar om att få människor att producera på sin fulla kapacitet. Jag hoppas att det snart kommer att bli lika självklart att fokusera på hjärnans hållbarhet som det är tala om hållbarhet för miljö och ekonomi, säger Maria Engström-Eriksson.
Text: Gertrud Dahlberg
Tänk dig sex hinkar som en modell för att förklara hjärnans behov och sociala drivkrafter. Det optimala är välfyllda hinkar – då har du lagt grunden till att bli en hjärnatlet.
Handlar om att hitta det som inspirerar, ger glädje och tillfredsställelse. Att förstå varför vi gör något kan vara lika meningsfullt som själva målet. Om vi saknar mening och riktning kan det leda till stress och utmattning.
Innebär att uppleva sig som betydelsefull och begreppet beskriver vår position i gruppen. När du upplever att din status är låg känner du dig osedd, vilket ökar stressnivåerna. Om du tvärtom känner dig uppskattad, erkänd och betydelsefull är din upplevda status hög. Det är grundläggande för motivation och arbetsglädje.
Utgår från att vårt behov av rättvisa är biologiskt grundat. Rättvisa är att ge människor förutsättningar och anpassningar för att skapa lika möjligheter. Det hjälper oss att bygga starka och sammanhållna grupper.
Att själv få bestämma är ett bränsle för att kunna prestera på topp. Friheten är en förutsättning för kreativitet och för att hitta nya lösningar. När vi har möjlighet att fatta egna beslut föds känslan av kontroll, vilket ökar belöningssystemet i hjärnkontoret.
Bygger på att vi måste ha klar och tillförlitlig information för att våra hjärnor ska kunna navigera rätt. När vi får bristfälliga eller motsägelsefulla besked skapas ofta frustration. Osäkerheten liksom otrygghet frodas, vilket i sin tur påverkar arbetsklimatet negativt.
Visar att vi är flockdjur som är beroende av starka sociala band. Vi behöver samspel med andra för att överleva och utvecklas. En stark sammanhållning på jobbet främjar kognitiv flexibilitet, skapar arbetsglädje och ökar produktiviteten.