Varje fredagsfika ljuger Åsa om vad hon ska göra under helgen. När kollegorna frågar så målar hon upp en bild av den fritid hon skulle vilja ha, som den glada och sociala person med många vänner och fulltecknade helger hon tidigare var.

Men tyvärr blev flytten till drömjobbet i storstaden inte alls som hon trodde. I stället har hon upplevt sig bli exkluderad både av kollegor och andra, vilket har lett till att hon mest sitter ensam hemma på helgerna.

Fast det är något hon skäms för och aldrig kommer att avslöja. Det skulle knäcka henne totalt, känner Åsa, som nu har börjat söka jobb på hemorten för att kunna flytta tillbaka.

Enligt psykologen Anna Bennich, som mött många ofrivilligt ensamma och skrivit en bok om problemet, brukar skammen komma som ett brev på posten för den som upplever sig vara för ensam.

– Eftersom vi är flockdjur är ett av våra viktigaste basala behov att tillhöra ett gäng. Om man inte gör det känner man att det är något fel på en, att man inte är värd att älskas. Och det är något man skäms för och inte vill visa upp, säger hon.

– Samtidigt är skammen en signal om att dra sig undan, vilket leder till att man får svårare att ge sig ut bland folk och att be om hjälp.

Svårt att mäta ensamhet

Det har ibland sagts att ensamheten är en av våra stora folksjukdomar. Om det verkligen är så kan Peter Strang, professor vid institutionen för onkologi-patologi vid Karolinska institutet, som länge forskat om ensamhet, inte bekräfta.

– Men det är sannolikt en större folksjukdom och ett större folkhälsoproblem än man tror i dag. Vissa hävdar att det är ett litet problem och att det knappt har ökat. Men eftersom ensamhet är väldigt komplext är det svårt att mäta, påpekar han.

Peter Strang tar SCB:s senaste undersökning 2020 om våra levnadsförhållanden som exempel. Där ställs frågan hur stor del av tiden under de senaste fyra veckorna som man har känt sig ensam. Sex procent av befolkningen, från 16 år och uppåt, svarar att de hela tiden eller för det mesta har gjort det.

– Det som gör sådana här uppgifter så svåra att dra några slutsatser utifrån är exempelvis att ensamhet fortfarande är så stigmatiserat, laddat. Och då svarar man nog inte heller alltid ärligt utan kanske mer utifrån hur man tycker att livet borde vara. För ingen vill ju kännas vid att man är så ensam, att man inte har några vänner, säger han.

– I andra studier tittar man i stället exempelvis på om man är ensamboende eller sambo, som ett mått på ensamhet, vilket ju inte heller blir rättvisande eftersom den ensamboende kan ha jättemånga vänner. Så när man ska försöka tolka sådana här data blir det väldigt komplext.

Färre naturliga mötesplatser

Anna Bennich är övertygad om att den ofrivilliga ensamheten har ökat. En förklaring kan vara att vi i dag har färre naturliga mötesplatser än tidigare, exempelvis beroende på att färre tar del av samvaron i kyrkan, är aktiva i föreningslivet och att digitaliseringen medfört att vi nu ska sköta mycket hemifrån. Vi småpratar inte längre med andra i postkön eller i matbutiken.

– Studier har ju också visat att vi är ganska slutna i Sverige. Att vi till exempel ogärna bjuder hem någon som är ny på jobbet, för då måste vi först ha städat. Eller att vi tänker att ens nya kollega kanske inte alls vill bli hembjuden och då vill man inte besvära genom att ställa frågan, säger Anna Bennich.

Peter Strang tror att vi bara är i början av att förstå hur ensamhet påverkar oss. Men forskning som gjorts har visat att en ofrivillig ensamhet drabbar oss både till kropp och själ.

Mentalt kan vi påverkas så att vi blir stressade, deppiga, får ett sämre självförtroende, sover sämre och blir orkeslösa, vilket minskar vår kognitiva förmåga och därmed också gör oss mindre effektiva på jobbet.

Eftersom vi är flockdjur är ett av våra viktigaste basala behov att tillhöra ett gäng

Fysiskt innebär en långvarig ofrivillig ensamhet att man får en kronisk lågintensiv stress i kroppen och att det långvariga påslaget av stresshormoner som det innebär kan ge högt blodtryck och inflammation i kroppen. Vilket i förlängningen innebär att risken för sjukdomar som hjärtinfarkt, stroke och demens ökar. Man löper också större risk för att få en depression.

En stor dansk studie har också visat att ensamhet är en lika stor riskfaktor för att dö i förtid som det är att röka 15 cigaretter om dagen. Liksom att problemet är en större riskfaktor än fetma och fysisk inaktivitet.

Hämmar immunförsvaret

En annan studie som Peter Strang finner intressant, inte minst med tanke på dagens läge, är en som har visat att den som känner sig ensam får ett sämre skydd av vacciner. Undersökningen gjordes bland en grupp friska studenter som först fick skatta sin känsla av gemenskap eller ensamhet och sedan fick ett vanligt influensavaccin.

Det visade sig att de som upplevt sig vara ensamma inte bildade lika höga halter av antikroppar som övriga.

– Forskarna tolkade det som att den långvariga stressreaktion som blir följden av ensamhet, där det blir en frisättning av hormoner som kortisol, hämmar immunförsvaret.

Anna Bennich och Peter Strang vill båda att ensamhet får en plats på folkhälsokartan på ett tydligare sätt än i dag. Det ska vara självklart att läkaren också frågar om ens sociala liv när man går till vårdcentralen eller företagshälsovården och berättar att man mår dåligt.

Båda lyfter också upp allas vårt ansvar som medmänniskor till kollegor eller vänner som verkar vara ensamma.

– Vi kan ju tycka att det är svårt att ta upp den sortens frågor med någon i vår närhet. Man kan vara rädd för att gå över en gräns och undra över om man verkligen är rätt person att ta upp det, att man kanske ska säga något på fel sätt och till och med göra det värre för den här personen. Men det är faktiskt bättre att säga något halvklumpigt än inget alls, säger Anna Bennich.

– Man kan ju också exempelvis försöka bjuda med en kollega som aldrig går på lunch. Det kan göra stor skillnad.

Och det går också att komma ur sin ensamhet av egen kraft, påpekar Anna Bennich.

– Men då behöver man också få fatt i den där skamkänslan, genom att fundera över vad det är för skam man känner och vad den ställer till med och sedan försöka komma förbi det hindret, säger hon.

– Sedan behöver man hitta ett sammanhang där man får möjlighet att träffa nya människor. Exempelvis kan det vara bra att engagera sig i volontärsarbete där man både kommer ut bland människor, kan engagera sig i något och hjälpa andra, vilket vi vet att man mår väldigt bra av.