Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Den långsiktiga trenden är tydlig: Allt färre löntagare är med i ett fackförbund. För tjugo år sedan var 81 procent av Sveriges anställda med i facket, jämfört med 68 procent förra året. Det framkommer i rapporten ”Den svenska modellen i en oviss tid” som getts ut inom ramen för Arena Idés fackliga utredningsprojekt ”Arbetsliv och inflytande”.
Rapportförfattaren Anders Kjellberg ser flera förklaringar till att förbunden tappat medlemmar. En av de viktigare är att kostnaden för medlemskapet numera tydligare vägs mot nyttan.
– 2007 chockhöjdes avgiften till a-kassan samtidigt som skattereduktionen för medlemskap i fack och a-kassa togs bort. Det ledde till att väldigt många gick ur både fack och a-kassa och att många valde att inte gå med, säger han.
2007 var det dessutom högkonjunktur. Det innebar att många upplevde att kostnaden för att vara med i facket var för hög i förhållande till nyttan med medlemskapet. LO-förbunden drabbades särskilt hårt. Deras avgifter var högre än tjänstemannaförbundens och deras medlemmar tjänade dessutom mindre. Utvecklingen förstärktes 2008 när a-kasseavgiften baserades på hur hög arbetslösheten var för varje a-kassa.
När lågkonjunkturen kom hösten 2008 hände något märkligt. Andelen tjänstemän som gick med i facket ökade – precis som det brukar vara vid lågkonjunkturer. På arbetarsidan fortsatte dock medlemstappet:
”Den sammanlagda avgiften till LO-facken och deras arbetslöshetskassor avskräckte tillräckligt många från medlemskap för att den fackliga organisationsgraden trots den djupa lågkonjunkturen skulle fortsätta nedåt, även om det skedde långsammare än under högkonjunkturåren 2007 och 2008”, skriver Anders Kjellberg i rapporten.
År 2014 sänktes avgiften till a-kassan, men medlemsantalet återgick aldrig till de tidigare nivåerna. Enligt Anders Kjellberg kan det bero på att många vande sig att inte vara med och att det lokala fackliga arbetet försvagats under åren med färre medlemmar.
Skillnaden i organisationsgrad mellan arbetare och tjänstemän fortsatte dessutom att öka. En anledning till att tjänstemannaförbunden lyckades locka fler beror troligen på fackens inkomstförsäkringar. De är vanligare på tjänstemannasidan och tjänstemän har oftast mer att vinna på att ha en sådan försäkring.
Under de senaste tre åren har dock andelen som är med i ett fackförbund minskat både på arbetar- och tjänstemannasidan. Att även tjänstemannafacken minskar beror, enligt Anders Kjellberg, på högkonjunkturen. Om den utvecklingen fortsätter kommer bara 63 procent av löntagarna att vara med i ett fackförbund om tio år. Blir andelen för låg riskerar den svenska modellen att hotas.
– Den svenska modellen har varit bra för svensk ekonomi. Vi har haft få arbetskonflikter och en reallöneutveckling som har varit positiv för både löntagare och företagare, säger Anders Kjellberg.
Men kanske går det att ana ett ljus i tunneln när det gäller medlemsutvecklingen. Under 2019 verkar tappet ha planats ut.
– Organisationsgraden sjönk inte bland arbetare som den gjort under en lång följd av år. Och tjänstemännen ligger ganska stabilt kring 72-73 procent. En förklaring till att siffrorna stabiliserats kan vara att högkonjunkturen gjort det lättare att få ett fast jobb och den som har fast jobb är oftare med i facket, säger Anders Kjellberg. Dessutom steg organisationsgraden något bland utrikes födda arbetare under 2019, tillägger han.
Under våren har fackförbunden också gynnats av coronakrisen. Samtliga förbund har sett en ökning av medlemsantalet och Anders Kjellberg tror att uppgången kan bli permanent.
– Många av dem som nu har gått med kommer nog att stanna. Ingen hade kunnat förutse en sådan här kris och många trodde att de hade säkra anställningar. Nu tänker sig nog folk för innan de lämnar facket.
Bild på Anders Kjellberg: Mikael Andersson / TT
Historiskt har många företag inom tech haft en skeptisk inställning till svenska modellen. Kollektivavtal har betraktats som något gammeldags och förtroendevalda har lyst med sin frånvaro. Det har helt enkelt varit svårt för facken att nå framgång där. Men något har hänt – de senaste åren har det fackliga intresset väckts till liv. På Unionen menar man den uppmärksammade konflikten med Klarna 2023 blev den stora vändpunkten.
– Att vi höjde rösten i samband med Klarna fick väldigt stor effekt. Vi kunde se att arbetsgivare som vi jobbat med tidigare, utan att lyckats, helt plötsligt ville teckna avtal – kanske för att undvika negativ publicitet, säger Björn Larm, samordnare av kollektivavtalsteckningsfrågor på Unionen.
Parallellt med arbetsgivarnas förändrade attityd väcktes även ett större intresse hos medlemmarna inom tech att organisera sig.
– Det uppstod ett större engagemang när de, i kölvattnet efter Klarna, insåg att de också kunde få rätt till medbestämmande och förutsägbara villkor.
Redan något år tidigare hade Unionen dragit igång en riktad satsning på branscher där avtalsteckningen var låg. Men det var när techjättarna Spotify och Klarna nästan samtidigt vägrade att teckna kollektivavtal, och till och med valde att dela ut flygblad utanför kontoren om avtalets nackdelar, som det började det hända saker. Unionen varslade om konflikt och media rapporterade. Plötsligt hörde techarbetsgivare självmant av sig till Unionen för att teckna avtal och på många ställen bildade medlemmarna klubbar på eget initiativ.
Resultatet? En riktig avtalsboom. På 1,5 år har förbundet tecknat 300 nya avtal på företag som Avalanche, Sellpy, Apple Retail, Demoskop, Tobii, och Epidemic Sound. Björn Larm lyfter fram två faktorer som varit viktiga:
– Det ena är styrkan i vårt samarbete med Sveriges Ingenjörer. Men den absolut största framgångsfaktorn för att kunna teckna kollektivavtal på de här företagen har varit att det finns förtroendevalda på plats, utan dem når vi inte medlemmarna – för när kollegorna pratar då lyssnar man, konstaterar han.
Ett exempel är ljudplattformen Epidemic Sound. Där valde medarbetarna att bilda klubb under en period 2023 när det var skakigt i techbranschen. Ganska snart landade man i att nästa steg var att få ett kollektivtal på plats – arbetsgivaren var ”positivt optimistiska” till initiativet enligt klubbordförande Tobias Hurtig.
– Vi har alltid haft bra anställningsvillkor men de byggde på ensidiga utfästelser från arbetsgivaren och det fanns en oro att förmånerna kunde dras in om företaget behövde spara pengar. Det var helt enkelt dags att få pensionslösningen inskrivet i avtalet och vi blev försäkrade om en årlig löneökning, säger han.
Trots ledningen positiva attityd tog det tid att få alla delar på plats – först i april i år trädde avtalet i kraft– efter 1,5 års förhandlingar.
Nyligen gick företrädare för spelutvecklingsbolagen Massive och Sharkmob ut i media och berättade att man vill få till ett branschspecifikt kollektivavtal. Unionen ser spelbranschen som en naturlig fortsättning på framgången inom tech-branschen.
– Utvecklingen kommer att accelerera inom både tech och spelbranschen de närmsta åren. Snöbollen är i rullning och rullar allt snabbare, nu har medlemmarna börjat organisera sig organiskt, alltså utan att vi på Unionen behöver ta initiativ till det och även arbetsgivarorganisationerna är aktiva. Det har uppstått ett annat mindset i de här branscherna, det ses inte längre som något konstigt att organisera sig, säger Björn Larm.
Under 2024 har Unionen tecknat kollektivavtal med 244 företag inom tech, media och gaming och ytterligare 52 under 2025. Sammanlagt omfattas närmare 2 000 medarbetare på företag som Avalanche, Sellpy, Apple Retail, Demoskop, Tobii, och Epidemic Sound.
