Den långsiktiga trenden är tydlig: Allt färre löntagare är med i ett fackförbund. För tjugo år sedan var 81 procent av Sveriges anställda med i facket, jämfört med 68 procent förra året. Det framkommer i rapporten ”Den svenska modellen i en oviss tid” som getts ut inom ramen för Arena Idés fackliga utredningsprojekt ”Arbetsliv och inflytande”.

Rapportförfattaren Anders Kjellberg ser flera förklaringar till att förbunden tappat medlemmar. En av de viktigare är att kostnaden för medlemskapet numera tydligare vägs mot nyttan.

– 2007 chockhöjdes avgiften till a-kassan samtidigt som skattereduktionen för medlemskap i fack och a-kassa togs bort. Det ledde till att väldigt många gick ur både fack och a-kassa och att många valde att inte gå med, säger han.

2007 var det dessutom högkonjunktur. Det innebar att många upplevde att kostnaden för att vara med i facket var för hög i förhållande till nyttan med medlemskapet. LO-förbunden drabbades särskilt hårt. Deras avgifter var högre än tjänstemannaförbundens och deras medlemmar tjänade dessutom mindre. Utvecklingen förstärktes 2008 när a-kasseavgiften baserades på hur hög arbetslösheten var för varje a-kassa.

När lågkonjunkturen kom hösten 2008 hände något märkligt. Andelen tjänstemän som gick med i facket ökade – precis som det brukar vara vid lågkonjunkturer. På arbetarsidan fortsatte dock medlemstappet:

”Den sammanlagda avgiften till LO-facken och deras arbetslöshetskassor avskräckte tillräckligt många från medlemskap för att den fackliga organisationsgraden trots den djupa lågkonjunkturen skulle fortsätta nedåt, även om det skedde långsammare än under högkonjunkturåren 2007 och 2008”, skriver Anders Kjellberg i rapporten.    

År 2014 sänktes avgiften till a-kassan, men medlemsantalet återgick aldrig till de tidigare nivåerna. Enligt Anders Kjellberg kan det bero på att många vande sig att inte vara med och att det lokala fackliga arbetet försvagats under åren med färre medlemmar.

Skillnaden i organisationsgrad mellan arbetare och tjänstemän fortsatte dessutom att öka. En anledning till att tjänstemannaförbunden lyckades locka fler beror troligen på fackens inkomstförsäkringar. De är vanligare på tjänstemannasidan och tjänstemän har oftast mer att vinna på att ha en sådan försäkring.

Under de senaste tre åren har dock andelen som är med i ett fackförbund minskat både på arbetar- och tjänstemannasidan. Att även tjänstemannafacken minskar beror, enligt Anders Kjellberg, på högkonjunkturen. Om den utvecklingen fortsätter kommer bara 63 procent av löntagarna att vara med i ett fackförbund om tio år. Blir andelen för låg riskerar den svenska modellen att hotas.

– Den svenska modellen har varit bra för svensk ekonomi. Vi har haft få arbetskonflikter och en reallöneutveckling som har varit positiv för både löntagare och företagare, säger Anders Kjellberg.

Men kanske går det att ana ett ljus i tunneln när det gäller medlemsutvecklingen. Under 2019 verkar tappet ha planats ut.

– Organisationsgraden sjönk inte bland arbetare som den gjort under en lång följd av år. Och tjänstemännen ligger ganska stabilt kring 72-73 procent. En förklaring till att siffrorna stabiliserats kan vara att högkonjunkturen gjort det lättare att få ett fast jobb och den som har fast jobb är oftare med i facket, säger Anders Kjellberg. Dessutom steg organisationsgraden något bland utrikes födda arbetare under 2019, tillägger han.

Under våren har fackförbunden också gynnats av coronakrisen. Samtliga förbund har sett en ökning av medlemsantalet och Anders Kjellberg tror att uppgången kan bli permanent.

– Många av dem som nu har gått med kommer nog att stanna. Ingen hade kunnat förutse en sådan här kris och många trodde att de hade säkra anställningar. Nu tänker sig nog folk för innan de lämnar facket.

Bild på Anders Kjellberg: Mikael Andersson / TT