Älskar du frågesport?
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Artikeln uppdaterades 2023-11-17 kl. 14.05.
Sent på kvällen den 3 november kom beskedet: Klarna tecknar kollektivavtal. Den strejk som både Unionen och en rad andra fackförbund hade varslat om blåstes av. I ett pressmeddelande skrev Sebastian Siemiatkowski, Klarnas vd: ”Jag är glad att vi träffat ett avtal som kombinerar Klarnas snabbrörlighet med den svenska modellens tydlighet.” Några dagar senare berättade han för TV4 att han är ”väldigt glad” att de anställda nu får ett kollektivavtal för banker.
Inne på Klarna lät det annorlunda. Kollega har pratat med flera av varandra oberoende källor, som alla jobbar på Klarna, om ett timslångt stormöte som hölls klockan 11.00 den 8 november – nästan exakt ett dygn efter att strejken skulle ha brutit ut. De anställda ger samstämmiga uppgifter om ett möte där vd:n fortsatte den fackförbundskritiska linje han tidigare hållit i offentligheten.
Enligt Kollegas källor målade vd:n upp den senaste tidens händelser som en kamp mellan två grupper: ”etablissemanget” och ”anti-etablissemanget”. Facken, och de som kämpat för kollektivavtal, kopplades till ”etablissemanget”. Klarna, och Sebastian Siemiatkowski själv, beskrevs som ”anti-etablissemanget”.
– Han visade oss hur fackföreningar fungerar enligt honom, säger en av uppgiftslämnarna.
En annan säger att berättelsen om ”etablissemanget” kopplades ihop med parternas pensionsfonder.
– Han började förklara att Svenskt Näringsliv och flera fackförbund tillsammans äger Alecta, att de är tänkt att stå emot varandra men verkar ha ett ekonomiskt incitament att tvinga företag att teckna kollektivavtal.
Samtliga källor berättar att Sebastian Siemiatkowski också jämförde händelserna på Klarna med George Orwells bok ”Djurfarmen”. Det är en roman om ett uppror bland bondgårdsdjur, som slutar med att den ledande upprorsmakaren visar sig vara en korrupt diktator. Boken tolkas i allmänhet som en allegori över sovjetledaren Josef Stalin och hans väg till makten.
– Det var ärligt talat ganska vidrigt, säger en av de anställda.
– Det var en timmes ”one man show”, han pratade om allt och inget. Vi fick sitta och lyssna när han dissade fackföreningarna. Jag blev superbesviken. Det var ett slöseri med min arbetstid, säger en annan.
De anställda säger att mötet ledde till förvirring och frustration bland deras kollegor. Ingen gemensam uppföljning, om vad som sades på mötet och vad Sebastian Siemiatkowski egentligen menade, ska ha gjorts sedan dess.
Kollega har sökt Sebastian Siemiatkowski för att ställa frågor om mötet och budskapet till de anställda. Klarnas presschef Amanda Larsson bekräftar i ett mejl att det hållits ett möte om ”beslutet om att teckna kollektivavtal och vad det innebär för organisationen framåt”.
I övrigt väljer hon att inte svara på frågorna, utan skriver: ”Vi (…) väljer nu att se framåt och påbörja arbetet med att implementera kollektivavtalet i organisationen.”
Kollega har efter det, utan framgång, försökt få svar på frågorna på nytt.
Europa är stort. Många företag rör sig fritt över landsgränserna. Ett av dem är Ericsson, som har kontor i alla 27 EU-länder. Samtidigt vill facket kunna påverka beslut som rör ditt jobb. Men hur gör man det när den som bestämmer i en viss fråga sitter på andra sidan kontinenten?
Karin Åberg, vice klubbordförande på Ericsson i Kista, vet hur: man bildar ett europeiskt företagsråd – på engelska ”European works council”, EWC.
Där möts fackliga från alla EU-länder som företaget finns i. Tanken är att förändringar som påverkar många anställda ska diskuteras gemensamt. När de fackliga har snackat ihop sig möter de arbetsgivaren i ett ännu större möte.
På en arbetsplats som Ericsson är det inga småsaker som avhandlas.
– Vi blev konsulterade när företaget skulle ta fram en ny uppförandekod. Det är ett dokument som alla anställda och alla underleverantörer skriver under. Vi föreslog att införa rätten att bli representerad av en facklig företrädare eller någon i ett arbetsråd (motsvarighet till fackklubb i vissa europeiska länder, reds. anm.). Företaget skrev in det, säger Karin Åberg.
Stora nedskärningspaket och förändringar av bolagets yrkesbeskrivningar är andra exempel på saker som har tagits upp i Ericssons EWC.
Men vad gör man om man inte kommer överens? Facken har ingen direkt förhandlingsrätt på det sätt som finns i svenska medbestämmandelagen, mbl. I stället ska arbetstagarna ”konsulteras”.
Företagsråden har inte heller uppstått som en direkt följd av facklig kamp, utan på grund av EU-politikers idéer om att ländernas ekonomier ska knytas ihop. Därför får man ha en lite annorlunda strategi i EWC-diskussionerna, menar Karin Åberg.
– Man får påverka mer indirekt. Det handlar om att få företagsledningen att själv tänka: ”Jaha, man kanske skulle kunna göra på ett annat sätt”. Det är lite speciellt, inte som i en vanlig förhandling där man säger ”gör så.”
För att få tyngd bakom sina förslag måste därför arbetstagarna – som ofta härstammar från olika fackliga traditioner – komma överens. Snart kan de få lite hjälp på traven direkt från EU-maskineriets hjärta. EU-kommissionen har nämligen meddelat att de vill göra det svårare för företag att strunta i EWC-reglerna.
Alla företag som har minst 1 000 anställda, och över 150 anställda i minst två EU-länder, måste skapa ett EWC om de som jobbar där ber om det. Det är dock inte ovanligt att allting sedan fastnar i bråk om formalia och mötesstruktur. Målet med de nya reglerna är att det ska bli mer kännbara böter för bolag som sinkar processen.
Några sådana problem finns inte på Ericsson, enligt Karin Åberg. De har ett avtal om hur EWC-arbetet ska gå till som har gällt i sin nuvarande form sedan 2011. Trots det händer det att kugghjulen kärvar när hon och hennes kollegor ska konsulteras om nya och känsliga frågor.
– Jag tror att fler och fler, både på den fackliga sidan och på företagarsidan, inser att det här kan vara rätt bra. Men det är naturligtvis inte utan problem. Ibland muttrar vi rätt rejält över hur det fungerar, säger Karin Åberg.
Ulrika Johansson är ny andre vice ordförande i Unionen. Det är förbundets tredje högsta maktposition. Johansson jobbar som verksamhetsutvecklare på fordonssäkerhetsföretaget Gestamp Hardtech i Luleå och sitter sedan tidigare i Unionens förbundsstyrelse.
Vad kommer du tillföra Unionens högsta ledning?
– Först och främst känns det oerhört hedrande att ha blivit vald. Jag har mycket kunskap om vad som händer och sker i norra Sverige. Jag kan även mycket om industrisektorn, jag har jobbat på ett industriföretag i 33 år och sitter med i IndustriAll som representant för Unionen.
Vilka är dina fackliga hjärtefrågor?
– På senaste tid har det blivit mycket kring hbtqi-frågor. Mitt äldsta barn har kommit ut som transtjej för några år sedan.
Vilka utmaningar ser du framöver för Unionen?
– Det som blir absolut viktigast att fokusera på nu är att få fram 50 000 förtroendevalda. Där kan jag komma med kreativa idéer och hjälpa till att pusha för att fler medlemmar ska engagera sig.
Ni var flera i förbundsstyrelsen som slogs om den här posten. Hur kommer det att påverka styrelsens arbete framöver?
– Haha. Ja, det var många kandidater men jag tror att det kommer att gå bra, vi har alltid bra diskussioner i förbundsstyrelsen.
Johansson valdes av knappt 150 delegater på det så kallade förbundsrådet. Hon ställdes mot flera andra personer i Unionens förbundsstyrelse. Efter en andra omröstning fick hon en tydlig majoritet av rösterna.
Näst mest röster fick Daniel Landin, regionordförande i Unionen Småland och socialdemokratisk lokalpolitiker i Osby.
Peter Hellberg, Unionens förbundsordförande, är nöjd med valet av Ulrika Johansson.
– Hon är en stabil och förståndig person. Ulrika har stor erfarenhet från industrin och jag ser fram emot att hon ska fortsätta inom IndustriAll, där hon varit aktiv i många år, och även i Facken inom Industrin.
Victoria Kirchhoff, förste vice ordförande instämmer:
– Ulrika är en trygg person som kommer hjälpa oss i presidiet att navigera när det blåser. Som presidieledamot ska man kunna representera alla medlemmar men med det sagt finns det en viss finess med att Unionens ledning nu får en person från norr, vilket vi inte haft tidigare.
Ulrika Johansson tar över efter Martin Johansson, som valdes till andre vice ordförande på Unionens senaste kongress men avgick i somras, efter knappt ett år på posten.
I och med den nya rollen lämnar Ulrika Johansson sin ordinarie plats i förbundsstyrelsen. Det innebär att Edvin Arnby Machata, som valdes till suppleant på Unionens senaste kongress, blir ordinarie ledamot.