Mannen, som väljer att vara anonym, är en av dem som de strejkande tycker borde be om ursäkt.
- Det förstår jag inte alls. Vi mådde jättedåligt där inne under strejken och vore det inte för deras agerande skulle jag inte gå arbetslös nu.

- Jag är missnöjd med att ledningen aldrig lät oss säga vad vi tyckte och inte heller gick ut själv och gav sin version. Kanske hade det gått bättre för företaget då, om de sagt varför vi inte hade kollektivavtal. Att de först ville att vi skulle ha en fungerande verksamhet och växa, vilket ju kan ta några år.

Själv såg han ingen anledning att strejka då han trivdes bra på callcentret, tyckte villkoren var bra och inte heller upplevde att han blev illa behandlad av ledningen.

- Sedan har vi ju en väldigt hög arbetslöshet här uppe och var och en står sig själv närmast. Och att strejka av sympati gör jag inte, jag behövde lönen för att klara min ekonomi.

Att arbetsgivaren plötsligt ändrade villkoren så att alla provanställda blev timanställda är han dock kritisk till.

- Att göra så var helt vansinnigt med tanke på stämningen i arbetsgruppen. Visserligen kan jag förstå dem, i och med att verksamheten var ny och man räknat fel då man trodde att vi skulle leverera bättre. Men man borde ändå ha kunnat hantera det på ett bättre sätt än att bara kasta om helt och hållet och liksom straffa oss för att vi inte levererade tillräckligt.

Hur var det på callcentret under strejken?

- Till en början var stämningen rätt okej. Men mot slutet gick det inte.  Det blev skitjobbigt med en konstant tryckt stämning. En del vågade inte ens gå ut för att köpa lunch och vissa som alltid brukade promenera på lunchen vågade inte gå utanför dörren eftersom de var livrädda för att bli påhoppade.

Vad säger du om att de som strejkade gärna vill ha en ursäkt av er för att de känner att ni behandlade dem illa?

- Jag tycker det är ömsesidigt. Själv tyckte jag det var jättejobbbigt när de sprang och jagade oss på parkeringen utanför callcentret varje dag när både de och Unionens ombudsmän ville ha förklaringar. Det fanns liksom inget att förklara, jag ville helt enkelt inte. Och alla har ju rätt att välja.

- Och varför ska jag be om ursäkt när jag själv tycker att jag blev riktigt dåligt behandlad? Jag har faktiskt mått så skitdåligt att jag har gått hos en psykolog, mest därför att jag blev arbetslös och fortfarande går utan jobb.

Att de strejkande hade ett starkt stöd från lokalbefolkningen är något han ifrågasätter.

- Det är en av de saker jag tycker är väldigt underlig, för alla jag pratat med har stått på min sida, det är ingen som sagt nåt annat och tyckte det är konstigt att jag inte strejkade.

Nu är det ju fortfarande spänt mellan er som inte strejkade och de som gjorde det. När kommer det att bli bättre tror du?

- Vi har nog alla mått skitdåligt i det här och för egen del hoppas jag att jag aldrig stöter på dem helt enkelt. Men jag känner ingen skuld, tvärtom, om de inte strejkat så hade jag fortfarande haft ett jobb och en hyfsad inkomst.

En kvinna, som också jobbade under strejken, säger:

- Om man vill att glesbygden ska överleva så måste man värna om alla jobb som finns här och inte bara klaga. Själv tycker jag bara det var barnsligt att de strejkade. De som sade att de måste göra det för att inte bli utnyttjade är sådana som är rädda för att öppna munnen och förhandla åt sig själv för att få bättre lön och andra villkor, vilket ju är en rätt som vi alla har.

- Själv har jag aldrig haft några problem med att förhandla åt mig själv. Jag talar om vad jag vill ha, vad min tjänst kostar och och vill de inte betala det så går jag någon annanstans bara. Nu var det ju ganska många undomar som strejkade och de tordes väl inte prata med arbetsgivaren själva och då tycker de säkert att det är tryggt med kollektivavtal. Men jag tycker det är för jävligt att det ledde till att man lägger ned ett företag, när vi behöver dem för att överleva i glesbygden.

Till vilket pris som helst?

 - Om man inte är nöjd med situationen så behöver man ju inte jobba där heller. Det är ju valfritt för varje människa. Då borde man gå därifrån och låta andra ta jobben.

Men i kollektivavtalet ingår ju inte bara en avtalad lön utan också mycket annat, som försäkringar och tjänstepension.

- Ja, men vi var ändå försäkrade och jag pensionssparar själv.

Enligt kvinnan rådde det en god stämningen bland dem som jobbade på callcentret under strejken.

- En del tog åt sig lite mer än andra för att det var så mycket ståhej runt strejken men i allmänhet tycker jag vi hade en hyfsad stämning därinne.

- Fast det var så klart  jobbigt för oss på så vis att vi blev nedtryckta i skoskaften eftersom vi aldrig fick gå ut med vår åsikt. Man såg ju att det var tidningar som pratade med de strejkande och tyckte synd om dem. Men hur vi upplevde det kom ju aldrig fram.

Enligt en av dina kollegor vågade en del inte gå ut och hämta lunch.

- Ja, de var ju på en som hökar därute och ville att man skulle gå med i förbundet och så. Men jag  tycker det är frivilligt om man vill vara med i facket eller inte. Själv har jag alltid bara varit med i a-kassan och inget fack eftersom jag tycker de bara ställer till med bråk.

De som strejkade vill gärna ha en ursäkt för att de tycker att de blev väldigt illa behandlade av er.

- I så fall ska vi också ha en ursäkt. För det var ju Unionen och de själva som såg till att företaget lades ned och jag kan inte förstå hur man försätter sig i en sådan situation. Det måste man ju förstå när man drar igång en sådan här sak, att det kommer att bli en konflikt med en del av arbetskamraterna, för alla tycker ju inte lika.

Efter strejken har kvinnan upplevt att en del ortsbor varit kritiska till hennes agerande.

- Det var väl en del som blängde på en och tyckte det var fel att man inte var med. Men jag sa åt dem att jag är inte med i något förbund och tänker inte gå med för att driva en strejk heller. Och jag har min a-kassa som jag klarar mig på. Om man vill driva en strejk är ett val som var och en får göra.  Vill man inte så är det så.

Sedan callcentret lades ned har kvinnan stämplat, men säger att hon har flera jobb på gång.