Diskrimineringsombudsmannen, DO, arbetar för ett samhälle fritt från diskriminering. Det står att läsa på myndighetens egen hemsida. Frågan är dock hur man når målet bäst.
Enligt Lena Svenaeus har DO valt fel väg. ”Det råder allmän amnesti för brott mot diskrimineringslagen”, skriver hon i en debattartikel i Svenska Dagbladet.
Lena Svenaeus hänvisar i sin artikel till en rapport från Unionen enligt vilken bara sex av tio företag gjorde eller planerade att göra en lönekartläggning i fjol. Detta trots lagkrav på årliga kartläggningar. Inte heller har DO några egna sanktionsmöjligheter. I stället arbetar man genom att i första hand påpeka brister och den vägen få ändringar till stånd. I nästa steg har DO möjlighet att vända sig till Nämnden mot diskriminering för ett vitesförläggande. Så långt kommer dock sällan ärendena. I nämndens årsredovisning för 2016 går att läsa att inget ärende om vitesförläggande kommit in.
Martin Wästfelt, Unionens chefsjurist, menar att det finns anledning både för DO och de fackliga organisationerna att vara självkritiska när det gäller arbetet med aktiva åtgärder för att motverka diskriminering. Han tror dock att till exempel lönekartläggningar fungerar bättre på arbetsplatser med kollektivavtal och lokal facklig närvaro.
– Vi borde fokusera mer på de frågorna. Jag tror att både vi och DO har gjort för lite, säger Martin Wästfelt.
– Men DO borde absolut agera hårdare. Vetskapen om att brott beivras gör att man funderar mer på hur man kan bete sig.
Under fyra år, 2013-2016, gjorde 7 800 personer en anmälan om diskriminering, konstaterar Lena Svenaeus. Av dessa ärenden utreddes mellan 10 och 15 procent. I 46 fall landade utredningen i en stämning, i ytterligare 26 fall blev det en förlikning.
Enligt Lena Svenaeus väljer DO bort de flesta diskrimineringsanmälningarna och satsar i stället på informationsåtgärder. Det saknas stöd i lagen för DO:s arbetssätt, anser Svenaeus som efterlyser ett regelverk som garanterar diskriminerade den hjälp de har rätt till.
På myndigheten anser de dock inte att kritiken har särskilt stor bärighet.
– Det här arbetssättet har DO, Agneta Broberg, stöd för i lagen. Även i de genomgångar av verksamheten som Statskontoret och Riksrevisionen gjorde 2011 och 2012 framgick det att myndigheten måste arbeta strategiskt för att kunna lösa uppdraget. Även regeringen har uttryckt sitt stöd för arbetssättet, säger Clas Lundstedt, pressansvarig på DO.
Unionens Martin Wästfelt anser att de fackliga organisationerna tar ett allt större ansvar för arbetet mot diskriminering i arbetslivet – och att medlemmarna också har börjat förstå det.
– När det gäller individärenden har vi blivit bättre. Är man medlem i Unionen och upplever sig som missgynnad i sin arbetssituation kan man vända sig både till DO och oss. I dag har det blivit betydligt naturligare för medlemmarna att vända sig direkt till oss.
Dessutom är sannolikt möjligheten att få stöd större hos Unionen än hos DO, menar han. Detta eftersom ett av DO:s mål med att driva enskilda ärenden i domstol är att skapa vägledande domar.
– Vi har däremot en skyldighet att driva de här ärendena som alla andra juridiska ärenden. Som medlem har man inte någon absolut rätt att få sitt ärende prövat i domstol, men finns det rättslig grund ska man få hjälp.
På DO anser man för sin del att det finns behov av att se om det går att skapa bättre sanktionsmöjligheter för myndigheten.
– Det DO kan göra i dag om vi anser att någon brutit mot diskrimineringsförbudet är att föra en enskild persons talan i domstol, konstaterar Clas Lundstedt enligt vilken det däremot inte finns några sanktionsmöjligheter om det inte går att identifiera en enskild person som lidit skada. Och det även om DO kan konstatera att ett visst agerande har utgjort diskriminering.
Råder det allmän amnesti för brott mot diskrimineringslagen?
– Det är inte vår bild. Vi genomför tillsyn, utfärdar vägledande tillsynsbeslut och går till domstol i de fall där det finns principiell fråga som behöver prövas. Men vi måste också arbeta på andra sätt, bland annat genom att verka för att få andra att ta en aktiv del i arbetet mot diskriminering. Ingen enskild myndighet kan ta hela ansvaret, säger Clas Lundstedt.
