Hoppa till huvudinnehåll
Diskriminering

Unionen: ”DO borde agera hårdare”

Det råder allmän amnesti för brott mot diskrimineringslagen, hävdar Lena Svenaeus, tidigare Jämo, som ger Diskrimineringsombudsmannen hård kritik. Även Unionens chefsjurist anser att DO borde vara tuffare.
Niklas Hallstedt Publicerad
colourbox.com
Facken tar ett allt större ansvar för arbetet mot diskriminering i arbetslivet, menar Unionens chefsjurist Martin Wästfelt. colourbox.com

Diskrimineringsombudsmannen, DO, arbetar för ett samhälle fritt från diskriminering. Det står att läsa på myndighetens egen hemsida. Frågan är dock hur man når målet bäst.

Enligt Lena Svenaeus har DO valt fel väg. ”Det råder allmän amnesti för brott mot diskrimineringslagen”, skriver hon i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Lena Svenaeus hänvisar i sin artikel till en rapport från Unionen enligt vilken bara sex av tio företag gjorde eller planerade att göra en lönekartläggning i fjol. Detta trots lagkrav på årliga kartläggningar. Inte heller har DO några egna sanktionsmöjligheter. I stället arbetar man genom att i första hand påpeka brister och den vägen få ändringar till stånd. I nästa steg har DO möjlighet att vända sig till Nämnden mot diskriminering för ett vitesförläggande. Så långt kommer dock sällan ärendena. I nämndens årsredovisning för 2016 går att läsa att inget ärende om vitesförläggande kommit in.

Martin Wästfelt, Unionens chefsjurist, menar att det finns anledning både för DO och de fackliga organisationerna att vara självkritiska när det gäller arbetet med aktiva åtgärder för att motverka diskriminering. Han tror dock att till exempel lönekartläggningar fungerar bättre på arbetsplatser med kollektivavtal och lokal facklig närvaro.

– Vi borde fokusera mer på de frågorna. Jag tror att både vi och DO har gjort för lite, säger Martin Wästfelt.

– Men DO borde absolut agera hårdare. Vetskapen om att brott beivras gör att man funderar mer på hur man kan bete sig.

Under fyra år, 2013-2016, gjorde 7 800 personer en anmälan om diskriminering, konstaterar Lena Svenaeus. Av dessa ärenden utreddes mellan 10 och 15 procent. I 46 fall landade utredningen i en stämning, i ytterligare 26 fall blev det en förlikning.

Enligt Lena Svenaeus väljer DO bort de flesta diskrimineringsanmälningarna och satsar i stället på informationsåtgärder. Det saknas stöd i lagen för DO:s arbetssätt, anser Svenaeus som efterlyser ett regelverk som garanterar diskriminerade den hjälp de har rätt till.

På myndigheten anser de dock inte att kritiken har särskilt stor bärighet.

– Det här arbetssättet har DO, Agneta Broberg, stöd för i lagen. Även i de genomgångar av verksamheten som Statskontoret och Riksrevisionen gjorde 2011 och 2012 framgick det att myndigheten måste arbeta strategiskt för att kunna lösa uppdraget. Även regeringen har uttryckt sitt stöd för arbetssättet, säger Clas Lundstedt, pressansvarig på DO.

Unionens Martin Wästfelt anser att de fackliga organisationerna tar ett allt större ansvar för arbetet mot diskriminering i arbetslivet – och att medlemmarna också har börjat förstå det.

– När det gäller individärenden har vi blivit bättre. Är man medlem i Unionen och upplever sig som missgynnad i sin arbetssituation kan man vända sig både till DO och oss. I dag har det blivit betydligt naturligare för medlemmarna att vända sig direkt till oss.

Dessutom är sannolikt möjligheten att få stöd större hos Unionen än hos DO, menar han. Detta eftersom ett av DO:s mål med att driva enskilda ärenden i domstol är att skapa vägledande domar.

– Vi har däremot en skyldighet att driva de här ärendena som alla andra juridiska ärenden. Som medlem har man inte någon absolut rätt att få sitt ärende prövat i domstol, men finns det rättslig grund ska man få hjälp.

På DO anser man för sin del att det finns behov av att se om det går att skapa bättre sanktionsmöjligheter för myndigheten.

– Det DO kan göra i dag om vi anser att någon brutit mot diskrimineringsförbudet är att föra en enskild persons talan i domstol, konstaterar Clas Lundstedt enligt vilken det däremot inte finns några sanktionsmöjligheter om det inte går att identifiera en enskild person som lidit skada. Och det även om DO kan konstatera att ett visst agerande har utgjort diskriminering.

Råder det allmän amnesti för brott mot diskrimineringslagen?

– Det är inte vår bild. Vi genomför tillsyn, utfärdar vägledande tillsynsbeslut och går till domstol i de fall där det finns principiell fråga som behöver prövas. Men vi måste också arbeta på andra sätt, bland annat genom att verka för att få andra att ta en aktiv del i arbetet mot diskriminering. Ingen enskild myndighet kan ta hela ansvaret, säger Clas Lundstedt.

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Diskriminering

Klagade på rasism – blev av med jobbet

En förtroendevald unionenmedlem reagerade på främlingsfientlighet på sin arbetsplats och kallade en av sina chefer rent ut för rasist. Hans engagemang blev så obekvämt för arbetsgivaren att han köptes ut.
Johanna Rovira Publicerad 25 september 2025, kl 06:00
En Unionenmedlem slog larm om rasism på jobbet – och köptes ut. Läs Nicks berättelse om främlingsfientlighet, utanförskap och kampen för rättvisa.Man med låda kontorsprylar.
Rasism på arbetsplatsen: Unionenombud tvingades bort efter kritik. Foto: Colourbox

Nick, som han vill kallas i den här artikeln, vill inte gå ut med sitt riktiga namn i Kollega, delvis på grund av risken att det skulle kunna förvärra hans chanser att få ett nytt jobb.  Det är svårt nog ändå att få nytt arbete när man har utländskt namn och bakgrund, menar han. 

– Jag är svensk på pappret och har bott här i 20 år. Men jag kommer aldrig att betraktas som svensk. Jag har en bra utbildning och har jobbat på många ställen, men får trots det inte komma till intervju, jag blir bortsorterad av arbetsgivarna. 

Utländska namn ratas

Svensk forskning stärker Nicks påstående. Framförallt män med utländska namn blir betydligt oftare bortsållade av presumtiva arbetsgivare visar flera studier gjorda vid Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU. 

Nicks senaste arbetsgivare, ett stort livsmedelsföretag, anställde dock gärna folk med icke-svensk bakgrund. Men nästan enbart som lagerarbetare. 

– 95 procent av alla plockare är födda utomlands. Men bara en enda gruppchef. Jag köper inte att det bland alla dessa anställda inte fanns en enda som skulle kunna vara lämplig chef. I stället anställdes 20-åriga svenskar som knappt hade gått ut gymnasiet som chefer. 

Nick själv var anställd som tjänsteman och han var dessutom vald som arbetsplatsombud för Unionen. Han reagerade på några av chefernas attityd gentemot lagerarbetarna och menade att de behandlades nedlåtande. Det fanns en vi och dom-mentalitet som var svår att smälta. 

Du måste krypa för cheferna

– Cheferna såg ner på plockarna. De kallades inte vid namn utan fick heta somaliern, turken, kurden och så vidare. Lagerchefen sade vid ett tillfälle: ”Dom kan ju inte ens bokstavera sina namn, man kan inte förvänta sig att de ska fylla i rapporter”. Jag kan inte tolka deras beteenden som annat än rasism. Har du inte svensk bakgrund har du inget att komma med. Du måste krypa för dem.

Nick anser att lagerchefen styrde verksamheten med ”rena maffiametoderna”. Han anställde gärna asylsökande till lagret och stack inte under stol med att dessa var mer fogliga eftersom de hade hotet om utvisning vilande över sig. Flera kvinnor utsattes dessutom för sexuella trakasserier, menar Nick. 

– Trots att lagerchefen var gift inledde han förhållanden med flera anställda. Det ska ju inte vara förbjudet att flirta på jobbet, men det finns en gräns och man ska inte utnyttja sin ställning. Kvinnor pressades till att säga upp sig. Jag försökte hjälpa dem men tyvärr vågar ingen av dem berätta om vad de varit med om. 

Nick hamnade ofta klinch med lagerchefen, även efter att hans mandat gått ut. Han skrädde inte orden utan anklagade lagerchefen öppet för att vara rasist. 

– Till slut spårade det ur. Jag var inte professionell för fem öre, men företaget visade klart och tydligt att man ville bli av med mig. 

Strax före sommaren, efter förhandlingar på central nivå, skrev Nick motvilligt under ett avtal om utköp och står nu utan jobb vid 44 års ålder. 

Besviken på arbetsgivaren

– Jag är så jävla förbannad och besviken på min arbetsgivare som håller lagerchefen om ryggen. Jag saknar inte arbetsmiljön där för fem öre, men jag saknar mina arbetsuppgifter och mina kollegor.

Han har svårt att förlika sig med att människor i Sverige behandlas nedlåtande på grund av sin etniska bakgrund. I Tyskland, där han också bott och jobbat, upplevde han inte alls samma främlingsfientlighet.

– Bär du företagets logga är du en kollega och jag skiter i vad du har för nationalitet.  Jag har upplevt rasism åt båda hållen under mitt arbetsliv – du kan vara främlingsfientlig fast du har invandrarbakgrund och jag har träffat landsmän som ser ner på svenskar också. 

– Men du får tycka hur du vill så länge du inte har en ledande roll. Av en chef förväntar jag mig mer, säger Nick.