Hoppa till huvudinnehåll
Diskriminering

Få arbetsgivare döms för diskriminering

Trots att diskriminering på jobbet är vanligt är diskrimineringsärenden svåra att driva till domstol. På fem år har Unionen bara vunnit en enda gång mot en arbetsgivare. Men hälften av medlemmarna får ändå kompensation.
Lina Björk Publicerad 2 december 2020, kl 08:22
Är diskrimineringslagen tandlös eller ett bra sätt att få kompensation om man diskrimineras i arbetslivet? Illustration: Linnea Blixt

Unionen förhandlar tusentals ärenden per år. De flesta löser sig på lokal eller regional nivå, men några tvister tar sig hela vägen till Arbetsdomstolen (AD) eller tingsrätterna, via Unionens jurister. Här har endast ett ärende vunnits de senaste fem åren.

– Det kan låta lite, men det ska ses i ljuset av att hälften av ärendena förlikades någon gång innan dom, alltså att man kom överens om kompensation bestående av pengar som var tillräckligt för att medlemmen skulle känna sig nöjd, säger Björn Alquist, förbundsjurist på Unionen.

Ibland stämmer förbundet arbetsgivare på flera grunder, vid exempelvis uppsägningar och avsked, men sedan 2016 har Unionens juridiska avdelning fått in 42 rena diskrimineringsärenden. I närmare hälften av fallen förlikades man, det vill säga kom överens under processens gång. Tre av tvisterna gick hela vägen till dom, och 19 av ärendena avslutades då det inte fanns möjlighet till rättshjälp, eller att medlemmen själv inte ville gå vidare.

Läs mer: Sören blev uppsagd för sin övervikt

– Det bästa scenariot är att en tvist blir löst redan på lokal nivå. Det är inte ovanligt att medlemmar inte vill gå vidare och driva process i domstol och vi slutar när medlemmen säger stopp, säger Björn Alquist.

Ett typexempel är att en person blir uppsagd under provanställningen för att hon berättar att hon är gravid.

– Då kommer det ett barn mitt under tvisten som man vill fokusera på, och då har man större benägenhet att acceptera en kompensation för kränkningen. Närmare 90 procent av alla ärenden vi driver slutar med kompensation, ibland högre än den man hade fått vid en dom, säger Björn Alquist.

Läs mer: Flest anmälningar om diskriminering i arbetslivet

Sabina Hellborg, doktor i civilrätt som forskat kring diskrimineringslagen och dess skadestånd, menar dock att det finns en poäng att gå hela vägen till dom, om det är möjligt.

– Det finns fördelar att som enskild få driva sin sak i domstol. Dels får personen en annan form av upprättelse, dels får det en preventiv funktion utåt sätt. Det ska märkas och synas när arbetsgivare gör fel och förlikningar har inte den effekten även om det både går snabbare och i många fall är skonsammare för den som blivit kränkt.

Även Diskrimineringsombudsmannen driver ett mindre antal ärenden per år till domstol. Det gör man dock ur ett allmänt intresse, om det råder oklarhet kring bestämmelser eller om en dom skulle ha stor betydelse för många.

Sabina Hellborg tycker dock att det finns luckor i lagen som inte har prövats tillräckligt.

Läs mer: Facket vill ta över ansvar från DO

– Det går lite i vågor kring hur intressanta diskrimineringsfrågorna har varit. Ofta har man fokuserat väldigt mycket på vissa frågor som handskakningar och religion, men tittar man på till exempel psykiska funktionsnedsättningar i arbetslivet så är det helt oprövat och där har lagen stora möjligheter att ge upprättelse. Den delen av lagen ligger lite i träda, säger hon.

Drev diskrimineringsärende till domstol

Laith Fathulla är en av Unionens medlemmar som valt att driva sitt ärende ända till domstol.

Varför var det viktigt för dig? 
– Anledningen till att jag tog det hela vägen till Arbetsdomstolen var för att Tolkcentralen vägrade att anställa en döv person trots att de jobbar mer eller mindre med samma målgrupp som jag kommer ifrån. Det är motsägelsefullt och jag vägrar att acceptera det. Jag blev så förtvivlad och kände att det fanns olika tolkningar kring den lagstiftning som råder.

Hur gick det?
– De erbjöd en förlikning på 30 000 kronor när vi hade stämt dem på 100 000 kronor, vilket var en låg summa. Så jag såg över fall som lyckats ta sig fram den juridiska vägen, vilket var otroligt få. Jag förstod att jag med största sannolikhet skulle förlora. Samtidigt ville jag få ett kvitto på att diskrimineringslagen är tandlös och behöver ses över. Jag ser det som en vinst, fast utan skadestånd.

Var det rätt väg så här i efterhand?
– Det kändes givetvis inte bra att läsa domen när den kom ut, men det kändes ändå värdefullt och helt rätt att driva fallet. Jag hoppas att domen får konsekvenser på andra sätt och att man följer upp dem. I princip kan en arbetsgivare enligt domen neka personer med funktionsnedsättningar att få jobba, trots deras kompetens, med hänvisning till att det är kostsamt att ha skälig anpassning.

Läs mer: Inget brott att neka döv anställning

Diskriminering - antalet fall ökar

Anmälningar till Diskrimineringsmannen gällande arbetslivet:

  • År 2019: 833
  • År 2018: 807
  • År 2017: 706
  • År 2016: 634
Diskriminering

Rasism på Amnestys kontor – så tog de tag i det

Utrikes födda personer upplever en betydligt sämre arbetsmiljö än inrikes födda. På Amnestys svenska kontor blev situationen till slut ohållbar.
Noa Söderberg Publicerad 19 januari 2024, kl 07:39
Jämlikhetsstrategen Armina Etminan säger att hon tog jobbet på Amnesty eftersom organisationen menar allvar med sitt interna jämlikhetsarbete. Foto: Anders G Warne

Den 12 december 2020 publicerades en uppseendeväckande nyhet: Amnestys generalsekreterare i Sverige avgår efter anklagelser om rasism på föreningens kontor. En av världens mest profilerade människorättsorganisationer beskrevs i Aftonbladet som en arbetsplats präglad av rasistisk utfrysning och användning av ”n-ordet”.

För Marianne Gyllenpistol, ordförande i Unionenklubben, var det ingen överraskning. När historien blev offentlig hade hon redan företrätt flera medlemmar som upplevt rasistiska kommentarer och diskriminerande begränsningar av karriärutvecklingen – och fått sin kompetens ifrågasatt när de lyft problemet.

Liknande problem hade uppdagats på Amnestysektioner runt om i världen. På huvudkontoret i London inleddes en utredning som senare skulle visa att det fanns både aktiv rasism – okvädesord som avfärdades som skämt, vidrörande av svarta personers hår utan samtycke – och en mer subtil rasistisk struktur där chefer i London behandlade personal utanför Europa som om de hade lägre kompetens.

"Amnesty är hycklare"

Frustrationen kulminerade när organisationen tog offentlig ställning för den antirasistiska gräsrotsrörelsen Black Lives Matter. Anställda och medlemmar kom med hårda anklagelser om att Amnesty var hycklare, även i Sverige.

Marianne Gyllenpistol, ordförande i Unionenklubben på Amnesty.
Marianne Gyllenpistol, ordförande i Unionenklubben på Amnesty. Foto: Privat

– Det var kaosartat och väldigt känsligt till en början. Ett smärtsamt uppvaknande. Det blev tydligt att vi inte alls hade det systematiska arbetet för att förhindra att sådant här sker, säger Marianne Gyllenpistol.

Den bristen finns hos fler arbetsgivare. I höstas publicerade Arbetsmiljöverket en rapport som visar att utrikes födda upplever en klart sämre arbetsmiljö än inrikes födda. Av de förstnämnda svarar 12 procent att de utsatts för mobbning på jobbet. Bland inrikes födda är motsvarande siffra 6 procent.

Amnesty hade redan före krisen tagit fram en formell jämlikhetsstrategi. När stormen lade sig inleddes arbetet med att göra den till något mer än en pappersprodukt. Arbetsgivaren och facket började tillsammans ta fram planer, listor och mål.

Rekryterade jämlikhetsstrateg

En av de första åtgärderna var att rekrytera en jämlikhetsstrateg. Armina Etminan, som tidigare arbetat på stiftelsen Make Equal, fick jobbet. Hon tog plats i Amnestys svenska ledningsgrupp och fick ansvar för att jämlikhetsarbetet skulle genomsyra hela organisationen.

Konflikterna hade visat att det först och främst behövdes mer kunskap. På senare år har Amnestys anställda gått regelbundna utbildningar i bland annat minoritetsstress, ålderism och antimuslimsk rasism. Armina Etminan påpekar att sådant inte kan göras en gång och sedan bockas av.

– Kunskap är en färskvara. Det går inte att säga ”vi gick en utbildning och workshop om detta” och sedan tro att man är klar.

Problemet behöver också mätas, enligt henne. Amnesty införde regelbundna kartläggningar av arbetsmiljöproblem kopplade till ojämlikhet. Där ställs frågor om bland annat rasism, hbtqi-diskriminering och tillgänglighet för människor med funktionsnedsättning.

– Det finns en stor diskussion om hur man ställer sådana frågor på ett bra vis. Man kan till exempel integrera det i sina vanliga medarbetarundersökningar och göra det på ett sätt som bygger på anonymitet, frivillighet och självidentifikation.

Diskriminering i samhället återspeglas på jobbet

Därefter inleddes den svåraste delen – att göra jämlikhetsarbete till något som präglar varje avdelning dagligen. Exemplen på vad det innebär är många: nya upphandlingskrav på företagshälsovården, jämlika spelregler på möten, särskilda utbildningar för chefer. Varje avdelning har fått i uppdrag att använda jämlikhetschecklistor.

Armina Etminan ger några exempel på vad en sådan kan innehålla.

– Om jag ska planera en kampanj, skriva ett inlägg i sociala medier eller planera ett årsmöte, vad behöver jag då veta och kolla upp? Behöver vi göra en syntolkning av inlägget? Har vi vilrum, bönerum och rätt kost på mötet? Det handlar om att verkligen kolla i förväg.

Amnestys problem blev offentliga

Trots att ämnet är känsligt, problemet svårt att mäta och lösningarna tar tid så har Armina Etminan och Marianne Gyllenpistol ett övergripande råd till den som märker av rasism och diskriminering på jobbet: lyft på locket. Säg som det är.

Att man vågade göra det på Amnesty är enligt Marianne Gyllenpistol en av förklaringarna till att just deras situation blev offentligt uppmärksammad.

– Jag tror att om man skulle göra detta på andra arbetsplatser så skulle det uppdagas samma sak.

Armina Etminan fyller i:

– Maktstrukturer och diskriminering som finns i samhället återspeglas ju på jobbet. Det handlar om vem som har möjlighet att vara sig själv, dela med sig av sina misstag, utvecklas och göra karriär. Vilka personer som får vilka tjänster. Det är inte säkert att sådant kommer fram i medarbetarundersökningar.

Jämlikhet kräver mod

Samhällsutvecklingen i Europa, med ökad polarisering och växande högerextrema partier, gör också att frågor om jämlikhet och mänskliga rättigheter blir mer politiserade. Det kan vara ännu ett hinder för att lyfta problemen på sitt jobb. Men Armina Etminan vill vända på perspektivet. Hon tror att en arbetsgivare som inte tar jämlikhetsproblem på allvar kommer ha svårt att i framtiden hitta personer att anställa.

– Både arbetsplatser och organisationer behöver komma fram till vilka de är och vad de står för. Det kommer vara viktigare än någonsin, men också ganska utmanande. Och det kommer att kräva mycket mod.

Amnesty International

➧ Människorättsorganisation grundad i Storbritannien 1961.

➧ Har drygt två miljoner ”medlemmar och supportrar”. Uppger inte exakt medlemsantal.

➧ År 2019 hade organisationen kontor i 63 länder.

➧ I Sverige jobbar omkring 90 personer.