Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Unionen förhandlar tusentals ärenden per år. De flesta löser sig på lokal eller regional nivå, men några tvister tar sig hela vägen till Arbetsdomstolen (AD) eller tingsrätterna, via Unionens jurister. Här har endast ett ärende vunnits de senaste fem åren.
– Det kan låta lite, men det ska ses i ljuset av att hälften av ärendena förlikades någon gång innan dom, alltså att man kom överens om kompensation bestående av pengar som var tillräckligt för att medlemmen skulle känna sig nöjd, säger Björn Alquist, förbundsjurist på Unionen.
Ibland stämmer förbundet arbetsgivare på flera grunder, vid exempelvis uppsägningar och avsked, men sedan 2016 har Unionens juridiska avdelning fått in 42 rena diskrimineringsärenden. I närmare hälften av fallen förlikades man, det vill säga kom överens under processens gång. Tre av tvisterna gick hela vägen till dom, och 19 av ärendena avslutades då det inte fanns möjlighet till rättshjälp, eller att medlemmen själv inte ville gå vidare.
Läs mer: Sören blev uppsagd för sin övervikt
– Det bästa scenariot är att en tvist blir löst redan på lokal nivå. Det är inte ovanligt att medlemmar inte vill gå vidare och driva process i domstol och vi slutar när medlemmen säger stopp, säger Björn Alquist.
Ett typexempel är att en person blir uppsagd under provanställningen för att hon berättar att hon är gravid.
– Då kommer det ett barn mitt under tvisten som man vill fokusera på, och då har man större benägenhet att acceptera en kompensation för kränkningen. Närmare 90 procent av alla ärenden vi driver slutar med kompensation, ibland högre än den man hade fått vid en dom, säger Björn Alquist.
Läs mer: Flest anmälningar om diskriminering i arbetslivet
Sabina Hellborg, doktor i civilrätt som forskat kring diskrimineringslagen och dess skadestånd, menar dock att det finns en poäng att gå hela vägen till dom, om det är möjligt.
– Det finns fördelar att som enskild få driva sin sak i domstol. Dels får personen en annan form av upprättelse, dels får det en preventiv funktion utåt sätt. Det ska märkas och synas när arbetsgivare gör fel och förlikningar har inte den effekten även om det både går snabbare och i många fall är skonsammare för den som blivit kränkt.
Även Diskrimineringsombudsmannen driver ett mindre antal ärenden per år till domstol. Det gör man dock ur ett allmänt intresse, om det råder oklarhet kring bestämmelser eller om en dom skulle ha stor betydelse för många.
Sabina Hellborg tycker dock att det finns luckor i lagen som inte har prövats tillräckligt.
Läs mer: Facket vill ta över ansvar från DO
– Det går lite i vågor kring hur intressanta diskrimineringsfrågorna har varit. Ofta har man fokuserat väldigt mycket på vissa frågor som handskakningar och religion, men tittar man på till exempel psykiska funktionsnedsättningar i arbetslivet så är det helt oprövat och där har lagen stora möjligheter att ge upprättelse. Den delen av lagen ligger lite i träda, säger hon.
Laith Fathulla är en av Unionens medlemmar som valt att driva sitt ärende ända till domstol.
Varför var det viktigt för dig?
– Anledningen till att jag tog det hela vägen till Arbetsdomstolen var för att Tolkcentralen vägrade att anställa en döv person trots att de jobbar mer eller mindre med samma målgrupp som jag kommer ifrån. Det är motsägelsefullt och jag vägrar att acceptera det. Jag blev så förtvivlad och kände att det fanns olika tolkningar kring den lagstiftning som råder.
Hur gick det?
– De erbjöd en förlikning på 30 000 kronor när vi hade stämt dem på 100 000 kronor, vilket var en låg summa. Så jag såg över fall som lyckats ta sig fram den juridiska vägen, vilket var otroligt få. Jag förstod att jag med största sannolikhet skulle förlora. Samtidigt ville jag få ett kvitto på att diskrimineringslagen är tandlös och behöver ses över. Jag ser det som en vinst, fast utan skadestånd.
Var det rätt väg så här i efterhand?
– Det kändes givetvis inte bra att läsa domen när den kom ut, men det kändes ändå värdefullt och helt rätt att driva fallet. Jag hoppas att domen får konsekvenser på andra sätt och att man följer upp dem. I princip kan en arbetsgivare enligt domen neka personer med funktionsnedsättningar att få jobba, trots deras kompetens, med hänvisning till att det är kostsamt att ha skälig anpassning.
Läs mer: Inget brott att neka döv anställning
Anmälningar till Diskrimineringsmannen gällande arbetslivet:
– Jag orkar inte längre.
Ingrid Tauson ringde i början av juni upp arbetsförmedlingen och bad om att bli utskriven, avförd som arbetssökande. Nu går hon i pension, trots att hon har tre år kvar till 67 år, som är riktåldern för pension numer.
– Jag har varit arbetssökande sedan 2019 och de tuffare kraven på arbetslösa blev droppen som fick bägaren att rinna över. Ska jag lämna min familj, mitt hem och behöva flytta från Göteborg?
Förra året sökte Ingrid Tauson runt 200 jobb. Med närmare 37 års bred erfarenhet som alltifrån tekniker och ekonom till projektledare och chef inom telecombranschen, kunde hon tycka att någon skulle nappa på hennes kompetens – men nej. Hon fick nobben överallt, trots att flertalet jobb hon sökte var mindre kvalificerade och lönen betydligt längre än vad hon haft tidigare.
– Visst har jag blivit kallad till några intervjuer, med det ledde ingenstans. Det beror troligen på min ålder, men kanske också på att arbetsgivarna är rädda att jag ska lägga mig i eller tröttna, eftersom jag varit chef tidigare. Men jag skulle vilja säga att vi äldre inte tar jobb för att sedan sluta. Vi vill känna oss trygga.
Ingrid Tauson, som bland annat jobbat mycket med ekonomi, har räknat ut att hennes tidiga pension kostar henne 10 000 kronor i månaden i runda slängar.
– Men å andra sidan är det ändå 10 000 mer än vad jag får ut från försäkringskassan. Och dessutom slipper jag sitta här och våndas varje dag. Det känns som man sjunker längre och längre ner i ett svart hål av att hela tiden få negativa besked, om man får något svar alls.
Ingrid Tauson är långt ifrån ensam om att bli pensionär av tvång. Pensionsbolaget SPP har med hjälp av SCB tagit fram en rapport som visar andelen äldre som gått i pension i förtid och som varit arbetslösa året före pensionen har ökat markant de senaste 20 åren, samtidigt som allt färre av de som har jobb pensionerar sig före riktåldern.
– Det är något på den svenska arbetsmarknaden som är djupt problematiskt. Vi slösar bort enorma resurser genom exkludering och diskriminering, säger Shoka Åhrman, ekonom på SPP.
– Inte nog med att personer som vill och har förmågan att jobba, är tvungna att gå i pension i förtid och går miste om pengar – samhället förlorar miljarder i skatteintäkter och pensionsavgifter vilket slår på tillväxten och välfärden.
Ska man få politiker och näringsliv att lyssna, behövs det sättas en prislapp på problemet, resonerar Shoka Åhrman. SPP har räknat ut att samhällsnotan för ålderismen i arbetslivet ligger på 11, 4 miljarder kronor per år i missad tillväxt.
– Vår syn på ålder i Sverige är problematisk, vi måste förändra normen. Alla vet, och all forskning visar också, att dynamiken i en arbetsgrupp gynnas av olika kön, ålder och bakgrund, säger Shoka Åhrman.
Ingrid Tauson är inne på samma spår – hon har lärt sig att de bästa resultaten uppnås när det finns en bred mix av medarbetare.
– Det behövs en ändrad inställning hos arbetsgivare och rekryterare. Vi som är äldre behövs ju också på arbetsmarknaden. Vi sitter här och har en massa kompetens, men får inga jobb, samtidigt som företagen skriker efter kompetens, säger Ingrid Tauson.
