Unionenmedlemmen Sören sades upp för att han var för tjock. En annan medlem som blev svårt deprimerad förlorade jobbet. I båda fallen stämde Unionen arbetsgivarna för diskriminering trots att varken övervikt eller sjukdom är diskriminerande i sig i Sverige.

Förbundet hävdade att det rörde sig om funktionsnedsättning, som ju är en diskrimineringsgrund, men fallen prövades aldrig i domstol. Enligt Tarik Qureshi, diskrimineringsrättslig expert på Diskrimineringsombudsmannen, DO, finns det ett stort behov av att fler liknande fall prövas.

Praxis behövs

–  När det gäller psykisk funktionsnedsättning är praxis ganska sparsmakad. Fetma utgör i sig inte funktionsnedsättning men om fetman ger upphov till fysiska rörelseproblem som är allvarliga och bestående kan det bedömas som en funktionsnedsättning, säger han.

Hade Sören och den deprimerade medlemmen bott i Frankrike hade det däremot varit klockren diskriminering. Frankrike har garderat sig med 25 diskrimineringsgrunder och det är bland annat förbjudet att diskriminera någon på grund av hälsostatus och utseende.

I Sverige har vi sju grunder. Ändå lyder båda länderna under samma EU-lag. 2009 var Sverige tvunget att lägga till ålder som diskrimineringsgrund och lade även till könsöverskridande identitet eller uttryck. Men sedan satte man punkt.

Uppenbara luckor

Ann-Katrin Dolium, sakkunnig i mångfaldsfrågor på Unionen, som dessutom jobbat i Frankrike, är tveksam till om det är mer effektivt att klumpa ihop flera diskrimineringsgrunder som vi gjort i Sverige. Hon ser uppenbara luckor i lagstiftningen.

–  Övervikt är inget ovanligt i Sverige, men är du bara lite småfet och blir ratad av en arbetsgivare har du inget skydd av lagen, säger hon.

–  Min spaning är att vi i Sverige tänker att diskriminering inte är något problem över lag.  Med undantag för kön låtsas vi att det är frågor som inte existerar, men ju är mer mångfacetterad befolkningen blir, desto tydligare blir det att det finns problem.

När Unionen utformade en plattform för jämställdhet och mångfald för något år sedan, såg Ann-Katrin Dolium till att vara tydlig med att arbetsmarknaden kan vara exkluderande oavsett hur den juridiska definitionen av diskriminering ser ut och att förbundet ska jobba för att ”alla ska kunna nå sin fulla potential i arbetslivet.”

–  Vi ska inte bara stirra oss blinda på diskrimineringsgrunderna, folk blir dagligen diskriminerade på andra grunder också, säger hon.

Tarik Qureshi måste dock förhålla sig till de sju diskrimineringsgrunderna i sitt arbete på DO. Han påpekar att både FN:s förklaring om mänskliga rättigheter och Europakonventionen samt Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna räknar upp fler än sju och  som dessutom är utformade så att det kan finnas ytterligare grunder.

Omotiverad begränsning

–  Min personliga reflektion är att det är långt ifrån självklart att just de här sju diskrimineringsgrunderna skulle vara mer skyddsvärda än andra. Det är en omotiverad begränsning att bara ha sju och det motsvarar inte hur de faktiska samhällsproblemen ser ut i alla delar, säger Tarik Qureshi.

Framförallt ser han problem med att socioekonomisk status inte täcks in av nuvarande svensk lag.

–  Det är inte otänkbart att arbetsgivare känner sig mer tveksamma till att rekrytera personer med vissa adresser, från vissa stadsdelar. Personer som har svårt att verbalisera sina argument på myndighetssvenska kan också få problem i kontakter med exempelvis Arbetsförmedlingen eller a-kassan, säger han.

Blundar för problemen

Ann-Katrin Dolium lyfter även hon avsaknaden av skydd för socioekonomiskt utsatta grupper och menar att grunden etnisk tillhörighet är för diffus. Att den är svår att använda sig av för att få ett fullgott försvar mot fördomar om till exempel afrikanskklingande namn och stigmatiserande adresser.

–  Etnisk tillhörighet är ett begränsande begrepp och att ta bort ordet ras var inte det bästa beslutet eftersom det faktiskt försvårar arbetet mot rasism. Men den som är utsatt för diskriminering struntar i vad vi kallar det, bara vi gör något åt det, säger hon.

–  Vi vill gärna tro att vi är bäst i klassen men faktum är att vi blundar för de problem som faktiskt finns, säger Ann-Katrin Dolium.