Vad är utgångspunkten för den här forskningen?
– Även om dagens digitala kompanjoner, eller assistenter, är baserade på AI, alltså artificiell intelligens, så är funktionaliteten ännu begränsad främst till enkla uppgifter, som att hjälpa oss med olika tjänster på webben. Exempelvis när vi gör inköp och bankärenden eller bokar en klippningstid hos frisören. Ändå har forskning visat att många upplever den digitala assistenten som en social aktör, att äldre kan ge den en roll som att det är en son eller fru som hjälper en exempelvis. Och det vi nu ska studera är hur den här typen av system kan bli en hjälp i vardagens arbete och fritidssysselsättningar, för att hantera den stress som många upplever, så att man med hjälp av de här digitala kompanjonerna lär sig känna igen vad man blir stressad av, hur man reagerar på stress och hur man kan minska sin stressnivå.
Hur skulle det mer konkret kunna fungera?
– Det kan exempelvis vara en kul avatar i en app på mobilen eller datorn, som man känner står på ens sida och som varje morgon ställer några checkfrågor om hur läget är, som man snabbt och kort kan svara på. Det kan också tänkas kompletteras med en icke verbal kommunikation, då man ger input genom att exempelvis klämma på ett föremål eller med gester visar hur stressad man är för den digitala kompanjonen, som sedan först bekräftar att den har tagit emot informationen och därefter ger råd om hur man ska minska sin stressnivå utifrån den sorts stöd som man bäst behöver. Kanske handlar det om en påminnelse om att man ska äta ordentlig lunch eller ta en kort promenad, vilket är lätt att glömma bort när man är väldigt stressad.
– Den digitala kompanjonen skulle också kunna fungera som en coach som ger råd om hur jag bättre organiserar min arbetsdag. Exempelvis se till att jag väljer att göra saker i en annan ordning för att jag inte ska hamna i en hög stressituation. Och då är det ju väldigt viktigt att assistenten ger rätt råd så det inte blir helt galet så att råden stjälper i stället för hjälper. Därför är den här forskningen, där vi tillsammans med bland andra forskare inom psykologi och stressforskare, bland annat också ska titta på vad som är mest motiverande och etiskt rätt, viktig.
Finns orosmoment i den här utvecklingen?
– I och med att allt mer data samlas in i hälsosyfte och man kan mäta en massa saker för att se om hälsoläget är bra eller dåligt, så får man inte glömma bort att även om digitala verktyg som appar i framtiden är designade för att berätta för oss hur vi mår, så får vi aldrig tappa poängen med att vara människor. De här systemen ändå inte kan ersätta vårt eget omdöme.
Hur kommer studien att gå till?
– Vi kommer att använda olika metoder. Men en är att vi ska ha fokusgrupper med människor som endera själva har erfarenhet av stress eller som jobbar med behandling av människor med stress-relaterad ohälsa. Vi kommer också att intervjua individer enskilt och i grupp, där vi diskuterar olika aspekter med digitala kompanjoner. Dessa kommer sedan också att få delta i att designa och utforma systemen och också testa olika prototyper med målet att det ska hjälpa anställda att få en bättre balans i tillvaron både i arbete och utanför arbetet, och ett bättre emotionellt välmående.
Fotnot: Helena Lindgrens forskningsprojekt om Social AI och stresshantering finansieras av Marianne och Marcus Wallenbergs Stiftelse inom programmet WASP-HS om studerar hur artificiell intelligens, AI, påverkar vårt samhälle och våra beteenden.
