Allt fler inser nu att den tilltro till marknadens allena saliggörande förmåga, som styrt politiken de senaste åren, egentligen saknar vederhäftiga och sakliga motiv.
Resultatet av de senaste årens marknadsexperiment har med tiden blivit allt tydligare:
en infrastruktur som inte klarar av de mest basala uppgifterna en vanlig vinter,
- elpriser som rusar i höjden på ett fullständigt orimligt sätt,
- en sämre fungerande skola,
- en välfärdssektor där kvaliteten alltför ofta blivit en andrahandsfråga,
- en arbetsmarknadspolitik som stelnat och fått allt mer förvaringskaraktär över sig,
- urholkade trygghetsförsäkringar som snabbt fattiggör redan utsatta människor.
Utvecklingen mot en ökad marknadisering av samhället har förvisso pågått under en längre tid, också under tidigare S-regeringar. Men förändringstakten har kraftigt accelererat under regeringen Reinfeldt. Den amerikanske forskaren Brian Palmer, som specialstuderat Sverige i detta avseende, hävdar att "nyliberala reformer har gått mycket längre här i vissa branscher än i USA. Sverige har blivit ett slags laboratorium för privatisering på ett sätt som Heritage Foundation eller American Enterprise Insitute bara kunde drömma om."
Nu ansluter sig allt fler svenska forskare till dessa kritiska insikter. Senast var det Sverker Sörlin och Jesper Meijling som på DN Debatt tog bladet från munnen:
"Gemensamt för dessa statliga och kommunala marknadsexperiment är att de initieras uppifrån och begränsar sig till upphandlings- eller auktioneringsförfaranden. Eller att rätter till offentliga tillgångar helt enkelt delas ut... Gemensamt är också att det handlar om experiment i stor skala, chanstagningar, varför vi uppmanas ha tålamod med misslyckanden... Resultaten är på flera områden oroväckande,...elsystemets prissättning, järnvägssystemets funktionalitet, kunskapsnivån i skolan."
När jag tidigare i år var i Norge och lyssnade till ett tal av den norske statsministern, Jens Stoltenberg (S), gjorde han en intressant jämförelse mellan de nordiska ländernas olika skolsystem. I Norge och Finland har man inte, till skillnad från i Sverige och Danmark, släppt lös marknadskrafterna i skolsektorn. Enligt Stoltenberg kan detta vara en del av förklaringen till varför kunskaperna i den norska och finska skolan inte försämras på det sätt som just nu sker i den svenska och danska. Denna analys borde stämma till djupare eftertanke, inte minst inom svensk socialdemokrati.
Långsiktigt riskerar marknadsexperimenten leda till att våra tillväxtförutsättningar påverkas negativt. Om det som utgör tillväxtens själva grogrund - en hög kunskapsnivå, en väl fungerande infrastruktur och en god hälsa - tillåts erodera är vi definitivt farligt ute. Att alliansregeringen dessutom hade otur i tajming, när man strax innan den senaste lågkonjunkturen sjösatte sina stora förändringar av trygghetsförsäkringarna, underlättar naturligtvis inte. I dag kan vi konstatera att allt fler faller rakt igenom de sociala skyddsnäten. Fler låses in i en situation där de får svårigheter att försörja sig själva.
Den strukturella arbetslösheten, det vill säga den arbetslöshet som är oberoende av konjunkturläge, biter sig fast på allt högre nivåer. Den senaste uppskattningen jag såg låg på cirka 6 procent, alltså på den nivå som Anders Borg i valrörelsen 2006 betecknade som "massarbetslöshet". Tillåter vi denna utveckling att rulla på får vi fler flaskhalsar på arbetsmarknaden. Vi får svårare att matcha utbud och efterfrågan på arbetskraft. Dynamiken och konkurrenskraften blir lidande. Utanförskapet fortsätter att permanentas och vi ställer nästan en halv generation vid sidan av arbetslivet. Har vi verkligen råd med detta?
Visserligen kan man bland de borgerliga småpartierna märka en gryende självkritik, framför allt när det gäller de nya och uppenbart orimliga sjukreglerna. Men fortfarande står exempelvis avgående SJ-ordföranden och förre M-ledaren Ulf Adelsohn förvånansvärt ensam på högerkanten med sin pragmatiska kritik rörande avregleringen av järnvägssystemet.
Men också inom S finns anledning till självkritik. Många socialdemokrater har, inte minst på kommunnivå, varit djupt involverade i att stycka upp den offentliga verksamheten i små resultatenheter och att utforma olika beställar-utförarmodeller. Visst har en del av detta arbete varit befogat och ibland till och med skapat en effektivare organisation. Men man kan ändå fråga sig om man ibland inte stoppat ned fingrarna så djupt i syltburken att medborgarperspektivet, successivt och nästan omärkbart, ersatts av ett kundperspektiv? Ibland kan det vara svårt att se skogen för alla träden...
Håkan Juholt, nya S-ledaren, har signalerat att han är kritisk till marknadiseringen av offentlig verksamhet. Men har han förmågan att ompröva och samtidigt attrahera den medelklass, som i de senaste valen svikit hans parti? Hur Juholt löser ekvationen och hur tjänstemännen reagerar avgör förmodligen både hans och marknadsexperimentens öde.
- De senaste årens marknadsexperiment saknar vederhäftiga och sakliga motiv.
- Den ökade "marknadiseringen" började under S-regeringarna, men har accelererat under Reinfeldt.
- Om tillväxtens grogrund - kunskapsnivån, infrastrukturen och hälsan tillåts erodera är vi farligt ute.
