Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Visst gör det ont när marknadsmyter brister

En eroderad kunskapsnivå och en havererad infrastruktur. Det är ett par resultat av de senaste årens marknadsexperiment, hävdar LO:s välfärdsutredare Kjell Rautio. Han hoppas nu på en omprövning.
Kjell Rautio Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Allt fler inser nu att den tilltro till marknadens allena saliggörande förmåga, som styrt politiken de senaste åren, egentligen saknar vederhäftiga och sakliga motiv.

Resultatet av de senaste årens marknadsexperiment har med tiden blivit allt tydligare:

en infrastruktur som inte klarar av de mest basala uppgifterna en vanlig vinter,

  • elpriser som rusar i höjden på ett fullständigt orimligt sätt,
  • en sämre fungerande skola,
  • en välfärdssektor där kvaliteten alltför ofta blivit en andrahandsfråga,
  • en arbetsmarknadspolitik som stelnat och fått allt mer förvaringskaraktär över sig,
  • urholkade trygghetsförsäkringar som snabbt fattiggör redan utsatta människor.

Utvecklingen mot en ökad marknadisering av samhället har förvisso pågått under en längre tid, också under tidigare S-regeringar. Men förändringstakten har kraftigt accelererat under regeringen Reinfeldt. Den amerikanske forskaren Brian Palmer, som specialstuderat Sverige i detta avseende, hävdar att "nyliberala reformer har gått mycket längre här i vissa branscher än i USA. Sverige har blivit ett slags laboratorium för privatisering på ett sätt som Heritage Foundation eller American Enterprise Insitute bara kunde drömma om."

Nu ansluter sig allt fler svenska forskare till dessa kritiska insikter. Senast var det Sverker Sörlin och Jesper Meijling som på DN Debatt tog bladet från munnen:
"Gemensamt för dessa statliga och kommunala marknadsexperiment är att de initieras uppifrån och begränsar sig till upphandlings- eller auktioneringsförfaranden. Eller att rätter till offentliga tillgångar helt enkelt delas ut... Gemensamt är också att det handlar om experiment i stor skala, chanstagningar, varför vi uppmanas ha tålamod med misslyckanden... Resultaten är på flera områden oroväckande,...elsystemets prissättning, järnvägssystemets funktionalitet, kunskapsnivån i skolan."

När jag tidigare i år var i Norge och lyssnade till ett tal av den norske statsministern, Jens Stoltenberg (S), gjorde han en intressant jämförelse mellan de nordiska ländernas olika skolsystem. I Norge och Finland har man inte, till skillnad från i Sverige och Danmark, släppt lös marknadskrafterna i skolsektorn. Enligt Stoltenberg kan detta vara en del av förklaringen till varför kunskaperna i den norska och finska skolan inte försämras på det sätt som just nu sker i den svenska och danska. Denna analys borde stämma till djupare eftertanke, inte minst inom svensk socialdemokrati.

Långsiktigt riskerar marknadsexperimenten leda till att våra tillväxtförutsättningar påverkas negativt. Om det som utgör tillväxtens själva grogrund - en hög kunskapsnivå, en väl fungerande infrastruktur och en god hälsa - tillåts erodera är vi definitivt farligt ute. Att alliansregeringen dessutom hade otur i tajming, när man strax innan den senaste lågkonjunkturen sjösatte sina stora förändringar av trygghetsförsäkringarna, underlättar naturligtvis inte. I dag kan vi konstatera att allt fler faller rakt igenom de sociala skyddsnäten. Fler låses in i en situation där de får svårigheter att försörja sig själva.

Den strukturella arbetslösheten, det vill säga den arbetslöshet som är oberoende av konjunkturläge, biter sig fast på allt högre nivåer. Den senaste uppskattningen jag såg låg på cirka 6 procent, alltså på den nivå som Anders Borg i valrörelsen 2006 betecknade som "massarbetslöshet". Tillåter vi denna utveckling att rulla på får vi fler flaskhalsar på arbetsmarknaden. Vi får svårare att matcha utbud och efterfrågan på arbetskraft. Dynamiken och konkurrenskraften blir lidande. Utanförskapet fortsätter att permanentas och vi ställer nästan en halv generation vid sidan av arbetslivet. Har vi verkligen råd med detta?

Visserligen kan man bland de borgerliga småpartierna märka en gryende självkritik, framför allt när det gäller de nya och uppenbart orimliga sjukreglerna. Men fortfarande står exempelvis avgående SJ-ordföranden och förre M-ledaren Ulf Adelsohn förvånansvärt ensam på högerkanten med sin pragmatiska kritik rörande avregleringen av järnvägssystemet.

Men också inom S finns anledning till självkritik. Många socialdemokrater har, inte minst på kommunnivå, varit djupt involverade i att stycka upp den offentliga verksamheten i små resultatenheter och att utforma olika beställar-utförarmodeller. Visst har en del av detta arbete  varit befogat och ibland till och med skapat en effektivare organisation. Men man kan ändå fråga sig om man ibland inte stoppat ned fingrarna så djupt i syltburken att medborgarperspektivet, successivt och nästan omärkbart, ersatts av ett kundperspektiv? Ibland kan det vara svårt att se skogen för alla träden...

Håkan Juholt, nya S-ledaren, har signalerat att han är kritisk till marknadiseringen av offentlig verksamhet. Men har han förmågan att ompröva och samtidigt attrahera den medelklass, som i de senaste valen svikit hans parti? Hur Juholt löser ekvationen och hur tjänstemännen reagerar avgör förmodligen både hans och marknadsexperimentens öde.

Ståndpunkter:
  • De senaste årens marknadsexperiment saknar vederhäftiga och sakliga motiv.
  • Den ökade "marknadiseringen" började under S-regeringarna, men har accelererat under Reinfeldt.
  • Om tillväxtens grogrund - kunskapsnivån, infrastrukturen och hälsan tillåts erodera är vi farligt ute.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Avskaffa friskvårdstimmen – låt personalen träna varje dag

Den bästa friskvårdsförmånen är inte ett gymkort eller en schemalagd timme i veckan, utan friheten att träna när arbetsdagen tillåter, skriver Andreas Wallin.
Andreas Wallin Publicerad 17 november 2026, kl 06:00
Träna på jobbet istället för friskvårdstimme
Friskvårdsbidrag och gymkort räcker inte om arbetsdagen inte lämnar utrymme för träning,skriver Andreas Wallin. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Många arbetsgivare erbjuder friskvårdsbidrag, gymkort och ibland en timmes träning i veckan. Det låter generöst. Men för många anställda är det inte pengar till ett gymkort som saknas. Det är tid. Efter 17 år som entreprenörer i byggbranschen är vi övertygade om att arbetsgivare behöver tänka om.

Andreas Wallin

När vi drev vårt byggföretag såg vi hur svårt det var att få ihop arbete, familj och träning. För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande. För småbarnsföräldern kan kvällsträning betyda ännu ett stressmoment mellan hämtning, matlagning och läggning. Och den som tränar på lunchen ska hinna byta om, duscha och äta innan nästa möte.

När tiden inte räcker är det ofta träningen som ryker först.

Så vi gjorde tvärtom. Vi avsatte omkring 60 kvadratmeter av våra lokaler och byggde ett ordentligt gym. Vi investerade hundratusentals kronor i utrustning, bra golv, omklädningsrum och duschar. Vi ordnade handdukar, tvål och schampo. Allt för att det skulle vara enkelt att träna och sedan gå tillbaka till jobbet.

Men den viktigaste investeringen var inte maskinerna. Det var förtroendet.

För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande

Vår policy var enkel: ”Träna när fan du vill.” Före jobbet, på lunchen eller mitt på förmiddagen om man behövde en paus. Det enda kravet var att arbetet skulle fungera, att kunderna fick det de blivit lovade och att kollegorna inte behövde göra någon annans jobb.

Den första invändningen från andra företagsledare brukar vara: ”Men tänk om folk missbrukar det?”

Det hände inte hos oss. En medarbetare som vill undvika att arbeta behöver knappast ett gym för att göra det. Det går lika bra att fastna i meningslösa möten, telefonen eller uppgifter som drar ut på tiden. Om någon inte levererar är det ett ledarskapsproblem, inte ett träningsproblem.

Hos oss kom vissa tidigare till arbetsplatsen för att träna. Andra stannade längre. Gymmet blev också en mötesplats för människor från olika delar av företaget. Ibland körde vi gemensam cirkelträning med en personlig tränare. Kollegor som sällan träffades i arbetet lärde känna varandra mellan vikterna och träningsredskapen.

Vi upplevde en stark sammanhållning och låg sjukfrånvaro. Vi kan inte bevisa att gymmet orsakade det. Men vi såg heller inga tecken på att människor presterade mindre för att de kunde träna under arbetsdagen. Tvärtom blev möjligheten ett tydligt argument när vi rekryterade.

Arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig

Vi behöver också ändra hur vi räknar. Ett två timmar långt möte betraktas utan vidare som arbete. Men 40 minuter i gymmet kan beskrivas som förlorad produktion. Varför? En arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig, samarbeta och prestera över tid.

Det betyder inte att varje träningsminut ger ekonomisk avkastning. Men det är lika orimligt att automatiskt räkna den som en ren förlust.

Ekonomin handlar dessutom om vad företaget redan betalar för. Många arbetsgivare subventionerar externa gymkort och friskvårdsportaler som används ojämnt. När vi byggde vårt gym kunde vi samtidigt sluta betala för externa kort. Ett eget gym är förstås inte lösningen överallt, men arbetsgivare borde fråga sig om friskvårdspengarna kan användas närmare arbetsplatsen – och med större effekt i vardagen.

Alla har inte kontorsjobb och alla arbetsgivare kan inte avsätta 60 kvadratmeter. En sjuksköterska, chaufför eller byggnadsarbetare kan inte alltid lämna arbetet när som helst. Men principen går att anpassa: ett mindre träningsrum, ett samarbete med ett närliggande gym, promenadmöten eller möjlighet att ta en löprunda när schemat tillåter.

Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav

Och nej, alla måste inte träna. Ingen chef ska kontrollera steg, kroppsvikt eller träningspass. Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav. Frihet fungerar bara om den är verklig – även när en medarbetare går till gymmet klockan tio på förmiddagen.

Arbetsgivare borde sluta fråga hur de har råd att låta människor träna under arbetsdagen och börja fråga vad det kostar när människor aldrig hinner.

Avskaffa den schemalagda friskvårdstimmen. Låt personalen kunna träna varje dag – när arbetet tillåter det och när det passar dem.

Andreas Wallin, entreprenör och vice vd, Longevity Life AB