kollega.se logotyp
Sök
Debatt

Debatt: Visst gör det ont när marknadsmyter brister

En eroderad kunskapsnivå och en havererad infrastruktur. Det är ett par resultat av de senaste årens marknadsexperiment, hävdar LO:s välfärdsutredare Kjell Rautio. Han hoppas nu på en omprövning.
Kjell Rautio Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Allt fler inser nu att den tilltro till marknadens allena saliggörande förmåga, som styrt politiken de senaste åren, egentligen saknar vederhäftiga och sakliga motiv.

Resultatet av de senaste årens marknadsexperiment har med tiden blivit allt tydligare:

en infrastruktur som inte klarar av de mest basala uppgifterna en vanlig vinter,

  • elpriser som rusar i höjden på ett fullständigt orimligt sätt,
  • en sämre fungerande skola,
  • en välfärdssektor där kvaliteten alltför ofta blivit en andrahandsfråga,
  • en arbetsmarknadspolitik som stelnat och fått allt mer förvaringskaraktär över sig,
  • urholkade trygghetsförsäkringar som snabbt fattiggör redan utsatta människor.

Utvecklingen mot en ökad marknadisering av samhället har förvisso pågått under en längre tid, också under tidigare S-regeringar. Men förändringstakten har kraftigt accelererat under regeringen Reinfeldt. Den amerikanske forskaren Brian Palmer, som specialstuderat Sverige i detta avseende, hävdar att "nyliberala reformer har gått mycket längre här i vissa branscher än i USA. Sverige har blivit ett slags laboratorium för privatisering på ett sätt som Heritage Foundation eller American Enterprise Insitute bara kunde drömma om."

Nu ansluter sig allt fler svenska forskare till dessa kritiska insikter. Senast var det Sverker Sörlin och Jesper Meijling som på DN Debatt tog bladet från munnen:
"Gemensamt för dessa statliga och kommunala marknadsexperiment är att de initieras uppifrån och begränsar sig till upphandlings- eller auktioneringsförfaranden. Eller att rätter till offentliga tillgångar helt enkelt delas ut... Gemensamt är också att det handlar om experiment i stor skala, chanstagningar, varför vi uppmanas ha tålamod med misslyckanden... Resultaten är på flera områden oroväckande,...elsystemets prissättning, järnvägssystemets funktionalitet, kunskapsnivån i skolan."

När jag tidigare i år var i Norge och lyssnade till ett tal av den norske statsministern, Jens Stoltenberg (S), gjorde han en intressant jämförelse mellan de nordiska ländernas olika skolsystem. I Norge och Finland har man inte, till skillnad från i Sverige och Danmark, släppt lös marknadskrafterna i skolsektorn. Enligt Stoltenberg kan detta vara en del av förklaringen till varför kunskaperna i den norska och finska skolan inte försämras på det sätt som just nu sker i den svenska och danska. Denna analys borde stämma till djupare eftertanke, inte minst inom svensk socialdemokrati.

Långsiktigt riskerar marknadsexperimenten leda till att våra tillväxtförutsättningar påverkas negativt. Om det som utgör tillväxtens själva grogrund - en hög kunskapsnivå, en väl fungerande infrastruktur och en god hälsa - tillåts erodera är vi definitivt farligt ute. Att alliansregeringen dessutom hade otur i tajming, när man strax innan den senaste lågkonjunkturen sjösatte sina stora förändringar av trygghetsförsäkringarna, underlättar naturligtvis inte. I dag kan vi konstatera att allt fler faller rakt igenom de sociala skyddsnäten. Fler låses in i en situation där de får svårigheter att försörja sig själva.

Den strukturella arbetslösheten, det vill säga den arbetslöshet som är oberoende av konjunkturläge, biter sig fast på allt högre nivåer. Den senaste uppskattningen jag såg låg på cirka 6 procent, alltså på den nivå som Anders Borg i valrörelsen 2006 betecknade som "massarbetslöshet". Tillåter vi denna utveckling att rulla på får vi fler flaskhalsar på arbetsmarknaden. Vi får svårare att matcha utbud och efterfrågan på arbetskraft. Dynamiken och konkurrenskraften blir lidande. Utanförskapet fortsätter att permanentas och vi ställer nästan en halv generation vid sidan av arbetslivet. Har vi verkligen råd med detta?

Visserligen kan man bland de borgerliga småpartierna märka en gryende självkritik, framför allt när det gäller de nya och uppenbart orimliga sjukreglerna. Men fortfarande står exempelvis avgående SJ-ordföranden och förre M-ledaren Ulf Adelsohn förvånansvärt ensam på högerkanten med sin pragmatiska kritik rörande avregleringen av järnvägssystemet.

Men också inom S finns anledning till självkritik. Många socialdemokrater har, inte minst på kommunnivå, varit djupt involverade i att stycka upp den offentliga verksamheten i små resultatenheter och att utforma olika beställar-utförarmodeller. Visst har en del av detta arbete  varit befogat och ibland till och med skapat en effektivare organisation. Men man kan ändå fråga sig om man ibland inte stoppat ned fingrarna så djupt i syltburken att medborgarperspektivet, successivt och nästan omärkbart, ersatts av ett kundperspektiv? Ibland kan det vara svårt att se skogen för alla träden...

Håkan Juholt, nya S-ledaren, har signalerat att han är kritisk till marknadiseringen av offentlig verksamhet. Men har han förmågan att ompröva och samtidigt attrahera den medelklass, som i de senaste valen svikit hans parti? Hur Juholt löser ekvationen och hur tjänstemännen reagerar avgör förmodligen både hans och marknadsexperimentens öde.

Ståndpunkter:
  • De senaste årens marknadsexperiment saknar vederhäftiga och sakliga motiv.
  • Den ökade "marknadiseringen" började under S-regeringarna, men har accelererat under Reinfeldt.
  • Om tillväxtens grogrund - kunskapsnivån, infrastrukturen och hälsan tillåts erodera är vi farligt ute.
Kjell Rautio

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Söka jobb på Arbetsförmedlingen
Den reformerade lagen om a-kassa slår hårt mot arbetslösa. Till hösten kliver jag av kraven och lever på sparpengar, skriver Eddy Nehls. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det som skrämmer mig, som blev arbetslös i februari i år, efter närmare 30 som anställd, är att den nya lagen om arbetslöshetsersättning utan att möta särskilt mycket kritik, kunde lanseras som en förbättring, trots att den är misstänkt lik en lag som reglerar försörjningsstöd.

Det största hotet mot min egen frihet just nu är a-kassan som jag betalat till i alla år, i tron att det var en trygghetsförsäkring som skulle ge mig ett golv att stå på om jag mot min vilja blev arbetslös. 

Jag trodde i princip att det skulle vara en formalitet, men först tvingades jag sväva i ovisshet i fem veckor innan jag fick min ansökan om ersättning godkänd. Sedan jag fick vänta ytterligare fyra veckor på besked rörande min överklagan av beslutet att neka mig möjligheten att ha kvar min F-skattsedel som bisyssla. 

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten och tacka nej till uppdrag. Det känns galet; inte minst med tanke på att firman skulle kunna hjälpa mig att få en ny anställning. Att tvingas till passivitet och ”staplande av bidrag” av ett regelverk skapat av politiker som hävdar att det är just detta man ska sätta stopp för om man får mandat att styra vårt land i fyra år till, känns minst sagt märkligt. Vad hände med arbetslinjen?

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten

På a-kassans hemsida står det att man kan ansöka om att få sitt företag godkänt som bisyssla, vilket jag gjorde. Jag hade inte sökt om jag inte var övertygad om att verksamheten uppfyllde kraven. Men så är det alltså inte. ”Lagen är tydlig” sa handläggaren som jag talade med. När jag googlade för att själv bilda mig en uppfattning ser jag att i den nya lagen har begreppet bisyssla raderats, vilket gör beslutet begripligare. Texten på hemsidan har dock inte ändrats.

Enligt den nya lagen räknas jag som företagare, trots att jag arbetat heltid sedan före millennieskiftet, och har drivit verksamheten som en bisyssla vid sidan av sedan 2007. Inget år sedan starten har jag tjänat mer än en månadslön, och det är också motivet för avslaget. Jag har således försatts i ett moment 22, för hade jag jobbat mer i företaget när jag var anställd hade högskolan inte godkänt det som bisyssla. 

Regeringen hävdar att den nya lagen är bättre, och det är den kanske, men inte för mig som ofrivilligt arbetslös. Jag kan inte förstå hur någon som har ett företag som bisyssla vid sidan av sin anställning ska kunna få verksamheten godkänd av a-kassan, så varför ger man sken av att det är möjligt? 

Det var som att golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden

På vilket sätt ligger det i skattebetalarnas intressen att jag förhindras att – parallellt med sökandet efter en ny anställning – fortsätta meritera mig genom att utföra enstaka uppgifter som kan förbättra mina chanser att få jobb? Jag är en kreativ människa och har alltid arbetat långt mer än heltid, men nu tvingas jag arbeta mindre än så, och jag hindras dessutom att använda kunskaperna och kompetenserna i min jakt efter en ny anställning.

När vidden av ofriheten som jag påtvingas för att få rätt till ersättningen från a-kassan gick upp för mig, var det som golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden. Efter att ha räknat fram och tillbaka på olika scenarios har jag dock, med viss vånda, beslutat mig för följande: Hittar jag inget nytt jobb innan hösten följer jag a-kassans tvingande direktiv och söker det antal jobb som Arbetsförmedlingen tvingar mig till, fram till dess. Men sedan meddelar jag myndigheterna (som jag trodde skulle visa förståelse för mig och den prekära situation jag försatts i) att jag inte längre står till deras förfogande, trots att jag då har långt över 100 ersättningsdagar kvar.

Priset jag får betala för att slippa den livegenskap som arbetslösa i dag tvingas in i är att mitt sparkapital ryker och min pension blir längre, vilket känns orättvist. Friheten är dock viktigare än de extra tusenlappar jag hade kunnat tjäna om jag inte blivit uppsagd av min tidigare arbetsgivare några år innan pensionen. Jag hoppas verkligen att detta inte var regeringens intention med den nya lagen, men det är jag långt ifrån säker på.

/Eddy Nehls

Läs även