Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vem tjänar på friskvårdstimmen?

Att anställda blir pigga och mår bättre borde vara ett gott argument för friskvårdstimmen. Ändå gnäller arbetsgivare över förlorad arbetstid, skriver Arvid Lindgren som är förtroendevald för Unionen.
Publicerad
Colourbox
De flesta arbetgivare skriver under på att friska och välmående anställda är bra. Ändå muttras det över förlorad arbetstid då friskvårdstimmen nyttjas, skriver Arvid Lindgren. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När friskvårdstimmen diskuteras i konsultbranschen oavsett om det är bland fack eller arbetsgivare är argumenten emot alltid de samma. Det första som kommer upp är att ”det tar för mycket tid och tid är pengar”. Det andra som dessutom är min personliga favorit ”hur ska detta kontrolleras?”

Det andra är alltid lätt att plocka isär, nämligen som med alla förmåner som erbjuds på en arbetsplats är det lönesättande chef som ser till att satta regler efterföljs. Det första är däremot svårare. Därför ställer jag frågan: vem tjänar på friskvårdstimmen?

Vetenskapen kring fördelarna av fysik aktivitet, oavsett ålder, är entydig: fysisk aktivitet är bra. Åsikter om hur länge och vid vilken intensitet träningen skall utföras varierar, allt från 30 min promenad per dag till att rejält höja pulsen minst en timme per dag. WHO:s rekommendationer för vuxna är minst 150 minuter i veckan. En aktiv livsstil förbättrar allt från immunförsvar, humör, psykologisk hälsaenerginivåer, hjärt- och kärlsjukdomar till och med minskar risk för cancer och demens.

Vem tjänar på att arbetstagarna har bättre minne, koncentrationsförmåga och stärkt immunförsvar?

Vem tjänar då på att arbetstagarna har högre energinivå och bättre humör? Att arbetstagarna hanterar stress bättre och får mindre negativa effekter av det? Vem tjänar på att arbetstagarna har bättre minne, koncentrationsförmåga och stärkt immunförsvar. Självfallet är svaret att de friska välmående individerna är vinnarna. Men säg vilken arbetsgivare som skulle väga alla goda effekter listade ovan mot avsaknaden av dem, och komma till slutsatsen att det inte är något för dem. Det är självfallet svårt att räkna på exakta vinster kontra förluster för något så stort och komplext som individuell hälsa och välmående.

En timme i veckan motsvarar 12 minuter per arbetsdag eller 2,5 procent minskad arbetstid. Den procenten är inte långt från kostnadsökningsutrymmet under ett år med bra förhandlingar, således inte en extrem kostnad. 12 minuter per dag är inte mycket, det är förmodligen vad många individer spenderar stirrandes på sin tredje kaffekopp i väntan på den ökade koncentrationsförmågan och energin. Eller läggs minuterna på att ta den tidiga veckans hur har helgen varit-snack. Den upplevda energinivån kopp nummer tre skulle ge kan ersättas med en halvtimme längdskidor eller promenad och diskussionen om förra helgens barnkalaskaos kan avhandlas i passets lugna delar.

Enligt denna ingenjörs enkla mening är arbetstagarnas välmående något som i högsta grad borde prioriteras och värderas. Istället för att se det som en förlust från de 40 arbetstimmarna, se det som en investering i de andra 39 timmarna. Det är självfallet mycket mer än en timmes träning i veckan som påverkar det allmänna hälsotillståndet i en grupp. Men! (här har jag ansträngt mig för att kunna avsluta med en klyscha):

Många bäckar små…

/Arvid Lindgren, medlem i branschdelegation Innovationsföretagen

Tidigare debattartiklar hittar du här

 

Skriv för Kollega Debatt

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hoppade av och valde friheten

Efter nio månader skrev jag ut mig från Arbetsförmedlingen. Meddelade a-kassan att tack, men nej tack. Det var inte ett enkelt beslut. Varken ekonomiskt eller mentalt. Men alldeles, alldeles livsnödvändigt.
Åsa Hanell Publicerad 3 februari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens app i mobilen
Att söka hundratals jobb utan att någonsin komma fram till micken och berätta vad jag kan bidra med är tärande på självkänslan, skriver Åsa Hanell.

Foto: Magnus Lejhall/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag efter en avgångslösning från mitt fasta journalistjobb sedan 25 år tillbaka, började söka jobb på allvar, var jag övertygad om att det inte skulle vara helt lätt att få ett nytt jobb – men inte omöjligt. Så fel jag hade.

När ”lönen” slutade betalas ut skrev jag in mig på Arbetsförmedlingen och kontaktade a-kassan. Då drogs de första skruvarna åt. Samtidigt som gigantiska hål i vårt välfärdssystem blev synliga.

Åsa Hanell arbetslös

Villkor som jag inte trodde var möjliga uppdagades. Eftersom jag tidigare arbetat med författarverksamhet tvingades jag skriva under en försäkran för att få ersättning från a-kassan. För att jag ska ha rätt till ersättning måste min författarverksamhet upphöra definitivt, det går nämligen inte att avgöra när en författare är arbetslös eftersom det inte finns något som kan styrka eventuellt arbete.

Vad som definierar författares arbete framgår dock inte på blanketten som de vill att jag ska skriva under för att försäkra att jag inte bedriver någon författarverksamhet.

Så jag ringde och frågade.

– Hej, är det ok om jag i tanken har en bokidé som jag planerar att någon gång i framtiden göra verklighet av?

Det blev tyst i luren.

– Är det okej att jag går på Bokmässan?

– … Du menar som privatperson?

– Ja.

– Det är nog bäst att du kollar med oss först.

Efter mycket om och men fick jag i alla fall fortsätta bedriva verksamhet i min enskilda firma. Trots att a-kassan vid flera tillfällen sa att det inte var möjligt, att jag skulle tvingas avveckla den eller allra minst lägga den vilande. Jag hade lagen på min sida.

Jag kände mig rättslös och chanslös

Det absolut ingen upplyste mig om var däremot att i samma sekund som jag valde att fortsätta driva företag så förlorade jag min SGI. Inte heller det trodde jag var möjligt, så jag kontaktade en SGI-specialist på Försäkringskassan, som i sin tur undersökte saken. Det var ingen som ställt frågan före mig.

Det visade sig att ”Den som fortfarande arbetar i ett eget företag kan inte betraktas som delvis arbetslös, bland annat eftersom arbete i eget företag inte på samma sätt kan vara avtalat att ske i någon viss omfattning.”

Och jag som trodde att det var exakt det jag och a-kassan kommit överens om. Moment 22.

Jag kunde överklaga beslutet. Men jag orkade inte. Jag kände mig rättslös och chanslös. Och eftersom min enskilda firma drar in minimalt med pengar kommer jag aldrig mer ha råd att vara sjuk.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken, utan att för en enda levande människa få berätta om vad jag kan bidra med.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken.

Att gå från uppskattad välutbildad anställd till persona non grata från i princip ena dagen till den andra. Ofattbart. Kompetensdumpningen är total. Och måste, misstänker jag, även vara en nationalekonomisk katastrof.

Arbetsförmedlingen ville att jag skulle söka fler jobb längre bort inom andra yrken och jag undrade stilla i mitt inre om jag skulle få det där jobbet som socionom i Kiruna.

De ville att jag skulle gå en arbetsmarknadsutbildning. Jag hittade en som var relevant och klickade på länken ”Mer info”. Den funkade inte. Jag mejlade utbildaren, men fick inget svar. Jag sket i det.

OM jag deltagit i en arbetsmarknadsutbildning hade jag dessutom förlorat ett antal tusenlappar varje månad eftersom jag var inskriven under de gamla villkoren, men skulle skrivas in under de nya när utbildningen var klar. Efter några veckor.

Det var nu jag på allvar började fundera på att skriva ut mig från Arbetsförmedlingen. Sa jag att jag betalat in till a-kassan i 42 år utan att ta ut en endast dag förrän nu?

Det blir inte fett men fritt

Men jag kände mig jagad, övervakad och misstrodd. Stämplad som lat och för gammal. Jag höll på att fastna i ett system som begränsade mig, dödade min kreativitet och gjorde mig till någon jag inte är.

Så jag skrev ut mig. Axlarna sjönk. Andningen blev lugnare. Känslan av att vara jagad försvann. Det blir inte fett men fritt. Jag klarar mig.

Väl medveten om att alla inte har den möjligheten utan tvingas hunsas runt i ett system där kraftigt försämrade villkor ska göra arbetslösa mindre lata. Om vi inte genast ser till att reparera vårt skyddsnät har vi snart inga skyddsnät kvar – bara övervakningssystem.

Det är inte värdigt Sverige 2026. 

/Åsa Hanell