Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vem tjänar på friskvårdstimmen?

Att anställda blir pigga och mår bättre borde vara ett gott argument för friskvårdstimmen. Ändå gnäller arbetsgivare över förlorad arbetstid, skriver Arvid Lindgren som är förtroendevald för Unionen.
Publicerad
Colourbox
De flesta arbetgivare skriver under på att friska och välmående anställda är bra. Ändå muttras det över förlorad arbetstid då friskvårdstimmen nyttjas, skriver Arvid Lindgren. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När friskvårdstimmen diskuteras i konsultbranschen oavsett om det är bland fack eller arbetsgivare är argumenten emot alltid de samma. Det första som kommer upp är att ”det tar för mycket tid och tid är pengar”. Det andra som dessutom är min personliga favorit ”hur ska detta kontrolleras?”

Det andra är alltid lätt att plocka isär, nämligen som med alla förmåner som erbjuds på en arbetsplats är det lönesättande chef som ser till att satta regler efterföljs. Det första är däremot svårare. Därför ställer jag frågan: vem tjänar på friskvårdstimmen?

Vetenskapen kring fördelarna av fysik aktivitet, oavsett ålder, är entydig: fysisk aktivitet är bra. Åsikter om hur länge och vid vilken intensitet träningen skall utföras varierar, allt från 30 min promenad per dag till att rejält höja pulsen minst en timme per dag. WHO:s rekommendationer för vuxna är minst 150 minuter i veckan. En aktiv livsstil förbättrar allt från immunförsvar, humör, psykologisk hälsaenerginivåer, hjärt- och kärlsjukdomar till och med minskar risk för cancer och demens.

Vem tjänar på att arbetstagarna har bättre minne, koncentrationsförmåga och stärkt immunförsvar?

Vem tjänar då på att arbetstagarna har högre energinivå och bättre humör? Att arbetstagarna hanterar stress bättre och får mindre negativa effekter av det? Vem tjänar på att arbetstagarna har bättre minne, koncentrationsförmåga och stärkt immunförsvar. Självfallet är svaret att de friska välmående individerna är vinnarna. Men säg vilken arbetsgivare som skulle väga alla goda effekter listade ovan mot avsaknaden av dem, och komma till slutsatsen att det inte är något för dem. Det är självfallet svårt att räkna på exakta vinster kontra förluster för något så stort och komplext som individuell hälsa och välmående.

En timme i veckan motsvarar 12 minuter per arbetsdag eller 2,5 procent minskad arbetstid. Den procenten är inte långt från kostnadsökningsutrymmet under ett år med bra förhandlingar, således inte en extrem kostnad. 12 minuter per dag är inte mycket, det är förmodligen vad många individer spenderar stirrandes på sin tredje kaffekopp i väntan på den ökade koncentrationsförmågan och energin. Eller läggs minuterna på att ta den tidiga veckans hur har helgen varit-snack. Den upplevda energinivån kopp nummer tre skulle ge kan ersättas med en halvtimme längdskidor eller promenad och diskussionen om förra helgens barnkalaskaos kan avhandlas i passets lugna delar.

Enligt denna ingenjörs enkla mening är arbetstagarnas välmående något som i högsta grad borde prioriteras och värderas. Istället för att se det som en förlust från de 40 arbetstimmarna, se det som en investering i de andra 39 timmarna. Det är självfallet mycket mer än en timmes träning i veckan som påverkar det allmänna hälsotillståndet i en grupp. Men! (här har jag ansträngt mig för att kunna avsluta med en klyscha):

Många bäckar små…

/Arvid Lindgren, medlem i branschdelegation Innovationsföretagen

Tidigare debattartiklar hittar du här

 

Skriv för Kollega Debatt

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD