Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vem tjänar på friskvårdstimmen?

Att anställda blir pigga och mår bättre borde vara ett gott argument för friskvårdstimmen. Ändå gnäller arbetsgivare över förlorad arbetstid, skriver Arvid Lindgren som är förtroendevald för Unionen.
Publicerad
Colourbox
De flesta arbetgivare skriver under på att friska och välmående anställda är bra. Ändå muttras det över förlorad arbetstid då friskvårdstimmen nyttjas, skriver Arvid Lindgren. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När friskvårdstimmen diskuteras i konsultbranschen oavsett om det är bland fack eller arbetsgivare är argumenten emot alltid de samma. Det första som kommer upp är att ”det tar för mycket tid och tid är pengar”. Det andra som dessutom är min personliga favorit ”hur ska detta kontrolleras?”

Det andra är alltid lätt att plocka isär, nämligen som med alla förmåner som erbjuds på en arbetsplats är det lönesättande chef som ser till att satta regler efterföljs. Det första är däremot svårare. Därför ställer jag frågan: vem tjänar på friskvårdstimmen?

Vetenskapen kring fördelarna av fysik aktivitet, oavsett ålder, är entydig: fysisk aktivitet är bra. Åsikter om hur länge och vid vilken intensitet träningen skall utföras varierar, allt från 30 min promenad per dag till att rejält höja pulsen minst en timme per dag. WHO:s rekommendationer för vuxna är minst 150 minuter i veckan. En aktiv livsstil förbättrar allt från immunförsvar, humör, psykologisk hälsaenerginivåer, hjärt- och kärlsjukdomar till och med minskar risk för cancer och demens.

Vem tjänar på att arbetstagarna har bättre minne, koncentrationsförmåga och stärkt immunförsvar?

Vem tjänar då på att arbetstagarna har högre energinivå och bättre humör? Att arbetstagarna hanterar stress bättre och får mindre negativa effekter av det? Vem tjänar på att arbetstagarna har bättre minne, koncentrationsförmåga och stärkt immunförsvar. Självfallet är svaret att de friska välmående individerna är vinnarna. Men säg vilken arbetsgivare som skulle väga alla goda effekter listade ovan mot avsaknaden av dem, och komma till slutsatsen att det inte är något för dem. Det är självfallet svårt att räkna på exakta vinster kontra förluster för något så stort och komplext som individuell hälsa och välmående.

En timme i veckan motsvarar 12 minuter per arbetsdag eller 2,5 procent minskad arbetstid. Den procenten är inte långt från kostnadsökningsutrymmet under ett år med bra förhandlingar, således inte en extrem kostnad. 12 minuter per dag är inte mycket, det är förmodligen vad många individer spenderar stirrandes på sin tredje kaffekopp i väntan på den ökade koncentrationsförmågan och energin. Eller läggs minuterna på att ta den tidiga veckans hur har helgen varit-snack. Den upplevda energinivån kopp nummer tre skulle ge kan ersättas med en halvtimme längdskidor eller promenad och diskussionen om förra helgens barnkalaskaos kan avhandlas i passets lugna delar.

Enligt denna ingenjörs enkla mening är arbetstagarnas välmående något som i högsta grad borde prioriteras och värderas. Istället för att se det som en förlust från de 40 arbetstimmarna, se det som en investering i de andra 39 timmarna. Det är självfallet mycket mer än en timmes träning i veckan som påverkar det allmänna hälsotillståndet i en grupp. Men! (här har jag ansträngt mig för att kunna avsluta med en klyscha):

Många bäckar små…

/Arvid Lindgren, medlem i branschdelegation Innovationsföretagen

Tidigare debattartiklar hittar du här

 

Skriv för Kollega Debatt

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam