Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Debatt: Valfrihet-köpa, vänta eller vägra?
Valfrihet behöver inte betyda att kunna välja bland en uppsjö av olika smartphones. Det kan också vara att välja bort.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Mobiltelefonen var årets julklapp 1994. En mobil har sannolikt ända sedan dess varit den vanligaste prylen i toppen på svenskarnas önskelistor. I konkurrens med hundar och snälla barn. I år kommer det att ligga en halv miljon mobiler under svenska julgranar, de flesta av dem så kallade smartphones. Men vad betyder det? Är vi så många som behöver eller vill ha en ny mobil? Är en ny mobil - eller en ny soffa, tv, kaffemugg eller vad som helst - det vi skulle välja att tillföra våra liv om vi verkligen kunde välja fritt?
En genomsnittlig svensk har redan soffa, tv och en flock kaffemuggar. En genomsnittlig svensk har ett par gamla mobiler liggande i en låda bland andra arkeologiska lämningar; kassettband, bibliotekskort och en fast telefon. Sådant som vi sparar utifall att. En genomsnittlig svensk har också mer än ett mobilabonnemang. Det är sällan något vi valt medvetet, det bara blir så när en mobil går förlorad innan bindningstiden på abonnemanget har gått ut. Vi glömmer den på biltaket eller kör den i tvättmaskinen. Eller - vanligare - vi tröttnar helt enkelt på den när vårt begär väcks efter en ny design, nya funktioner och nya appar. Det som alla andra har.
Konsumtionsprodukter rymmer alltid dilemman. Smartphonen effektiviserar, förenklar och befriar - men den gör också det motsatta. Vi blir effektiva när vi kan jobba eller fixa privata ärenden i väntan på bussen, men kreativiteten i friflygande tankar eller spontana möten går förlorad. Livet förenklas när vi kan kolla upp alla tveksamheter med bara ett samtal, ett sms eller en googling, men hjärnan överhettas när vi svarar på mejl, pratar och slösurfar samtidigt som vi ser på tv, umgås och äter middag. Och vi blir fria när vi tack vare mobilen kan följa spontana infall, men vi blir samtidigt ofria när vi gör oss tillgängliga dygnet runt och ibland till och med visar upp oss själva som blå punkter på en karta i telefonens positioneringsprogram.
På motsvarande sätt är det med andra prylar. Den nya soffan är skön men fullsprejad med giftiga flamskyddsmedel. Den platta tv:n är diskret men många av funktionerna omöjliga att begripa sig på. De nya kopparna är snygga men tillverkade under vidriga förhållanden. Få saker berikar våra liv så mycket som vi tror när vi skaffar dem. Därför skulle vi kunna låta bli.
Och det gör fler och fler. Sunkiga begagnade kläder har blivit coolt second hand som har blivit fina gatans vintage. Många väljer loppis framför Ikea. Tiden är över när en stadsjeep och en skrikande mobil signalerade framgång och lycka, numera är skrytbilarna små och snåla och allt fler människor har telefonerna konstant på tyst läge.
Jag vill inte moralisera, jag vill hålla mig till fakta. Och det är alltså ett faktum att många prylar vi köper trasslar till livet. Det är också ett faktum att jorden inte håller för en konsumtion på vår nivå i allt fler länder. Och det är ett faktum att det enda som egentligen betyder något - att allt levande mår så bra som möjligt - inte gynnas av att utveckling likställs med konsumtions- och tillväxtökningar. Som forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett har visat i boken Jämlikhetsanden så måste demokrati, jämställdhet och miljökonsekvenser räknas med. Det är inte moral, det är logik.
Och vem är det som moraliserar när näringslivet i alla sina kanaler pumpar oss fulla med budskapet köp, köp, köp? Julhandeln väntas slå rekord i år igen, trots skuldkris, och det framställs som om det vore en glad nyhet. En god konsument är en god människa, det är den moral som påbjuds. Och inte bara från näringslivet utan också från politiker som vill hålla tillväxtens hjul i snurr, för välståndets och välfärdens skull.
Den konsumistiska moralen klarar vi oss utan. Materialismen däremot behöver vi. Jag är materialist, jag tror på prylars värde. Det känner jag när jag dricker kaffe ur kopparna jag hade i ryggsäcken när jag liftade hem från Grekland för 25 år sedan. Men jag känner det faktiskt också när jag sätter mig i vår alldeles nya soffa framför den lika nya platt-tv:n. Under ett år levde vi utan tv och med en gammal ranglig barnsäng i stället för soffa. Det var den karantän som krävdes för att jag skulle känna att jo, en soft tv-hörna behöver vi nog trots allt.
Valfrihet kan vara att vägra eller åtminstone vänta. Att tills vidare avstå från kaffekoppar, soffa, tv och uppdaterade appar och smartphones. Någon gång, någon annan jul, kan en ny mobil fylla ett behov. Men till dess kan vi lika gärna plocka upp en av de gamla mobilerna ur lådan och måla om den. Med ett schyst nagellack slår den hela tjocka släkten runt granen med häpnad.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Debatt: Chefer måste våga möta konflikter
En välfungerande arbetsplats kan använda konflikter som en möjlighet för utveckling. Men många chefer är för passiva, vilket förvärrar problemen, skriver Tamara Maskovic Wängborg.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
När vi på Medlingscentrum frågade chefer kring hur de uppfattar konflikter på jobbet svarade 80 procent att konflikter på arbetsplatsen påverkar både dem själva och verksamhetens resultat negativt.
Konflikter är inte något som bara ska undvikas – de kan bli en drivkraft för förändring och förbättring, om de hanteras rätt. Att skapa en kultur där konflikter ses som en naturlig del av arbetslivet och där chefer har rätt verktyg och för att agera tidigt, är nyckeln till framgång.
Passiva chefer skapar en känsla av otrygghet
Forskning visar att passivt ledarskap ofta leder till kränkningar och mobbning på arbetsplatsen. Enligt Arbetsmiljöverket upplever många medarbetare att passiva chefer skapar en känsla av otrygghet och förvärrar konflikter. Chefer som agerar tidigt i en konfliktsituation minskar stress och förbättrar arbetsmiljön, vilket i sin tur påverkar verksamhetens resultat positivt.
Forskaren Matthew Lieberman från UCLA har visat att hjärnan reagerar på sociala hot, som konflikter, på samma sätt som den gör på fysiska hot. Detta gör konflikthantering till en central del av arbetsmiljöns psykiska hälsa.
Konflikter som inte hanteras i tid kan eskalera och leda till sämre produktivitet, högre sjukfrånvaro och till och med att medarbetare slutar. Det finns en tydlig koppling mellan chefernas förmåga att hantera konflikter och verksamhetens framgång.
Vi skulle aldrig acceptera dåliga verktyg för att genomföra en budgetprocess. Varför gör vi det när det gäller konflikthantering, som påverkar arbetsmiljön och resultaten så mycket?
Hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering
En annan viktig lärdom är att nästan hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering. Att skapa tydliga rutiner och processer är ett enkelt och effektivt sätt att ge både chefer och medarbetare en känsla av trygghet och struktur när konflikter uppstår. När rutinerna saknas, ökar risken för långdragna och destruktiva konflikter som påverkar hela organisationen.
Företagsledningar har en stor möjlighet att göra skillnad.
Att hantera konflikter aktivt och i tid är en central del av ett framgångsrikt ledarskap. Med rätt verktyg och stöd kan svenska chefer vända konflikter till något konstruktivt som stärker både arbetsmiljön och resultaten. Det är hög tid att chefer får det stöd och den utbildning de behöver för att kunna hantera konflikter med trygghet och effektivitet. Konfliktmodiga ledare kommer inte bara öka din lönsamhet, utan också bidra till ett starkare team.
/Tamara Maskovic Wängborg, specialist på konflikthantering på Medlingscentrum
Debatt: Åldersdiskriminering krossar erfarna arbetssökare
När äldre personer tvingas byta jobb möter de ett system som är riggat mot dem. Ålder ses som en risk trots att erfarenhet borde ses som en tillgång, skriver Palle Gustafsson.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Sverige står inför en osynlig kris: ålderismen. Tusentals kompetenta och erfarna svenskar över 40 år, står utan arbete och möter en arbetsmarknad som bortser från deras erfarenhet. Ålderism, som innebär att diskriminera människor baserat på deras ålder, är ett allvarligt och växande problem.
I september 2024 var 191 969 personer över 40 år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Än mer oroande är att 58 procent av dem hade varit utan arbete i över ett år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Och många av dem som passerat ett år i arbetslöshet, fortsätter att kämpa även andra året. Detta är inte en slump, utan ett tydligt tecken på en arbetsmarknad som systematiskt bortser från erfarna arbetssökandes värde.
Varför händer detta? Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare och rekryteringsbyråer, utan också för att vårt system tillåter det. Arbetsförmedlingen, vars uppgift är att hjälpa arbetssökande tillbaka in på arbetsmarknaden, behandlar ofta de över 40 som om de skulle klara sig själva. I stället för att ge stöd förväntas dessa personer, med åratal av yrkeserfarenhet och utbildning, vara nära arbetsmarknaden och därför inte i behov av hjälp. Det är en farlig och felaktig föreställning. Många av dessa människor är inte bara långt från arbetsmarknaden – de trycks längre bort för varje dag de ignoreras.
Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare
Rekryteringsbyråer förstärker också problemet. I en arbetsmarknad där efterfrågan på arbetskraft är hög, blir de överdrivet selektiva och väljer oftast riskfria, yngre kandidater som de kan sälja in till arbetsgivare. Ålder anses vara en risk, trots att erfarenhet borde ses som en tillgång.
För det första måste Arbetsförmedlingen ta sitt ansvar och erbjuda aktivt stöd till alla arbetssökande, oavsett ålder. Den mentala och fysiska påverkan av långvarig arbetslöshet är väl dokumenterad, och att ignorera äldre arbetssökande är både inhumant och ineffektivt.
När äldre arbetstagare tvingas byta jobb möter de ett system riggat emot dem. Principen “sist in, först ut” slår hårt mot de som vill byta arbete, vilket förvärrar ålderismen då de sitter kvar.
Ålder anses vara en risk trots att erfarenhet borde ses som en tillgång
Slutligen behöver vi omfamna den teknologiska utvecklingen. Genom att använda AI och big data kan Arbetsförmedlingen skapa bättre matchningar mellan arbetsgivare och arbetssökande. Att matcha rätt kompetens med rätt arbetsgivare är möjligt, men det kräver ett system som tar hänsyn till alla arbetssökande – inte bara de som är yngre under 40 år.
Så varför tillåter vi att ålderism frodas i Sverige år efter år? Det är dags att stå upp för våra erfarna medborgare och se till att alla, oavsett ålder, får samma möjlighet att bidra till vårt samhälle. Att låta ålderism fortsätta skadar både individer och ekonomin – och det är en kostnad vi inte har råd att betala.
Palle Gustafsson, Initiativtagare till nätverket AddAge
