Kollegas nyhetsbrev
Är du Unionenmedlem? Prenumererar du inte redan på Kollegas utmärkta nyhetsbrev? Du registrerar dig via länken nedan, och får Kollegas bästa nyheter och tips direkt i din inkorg!
Debatt: Valfrihet-köpa, vänta eller vägra?
Valfrihet behöver inte betyda att kunna välja bland en uppsjö av olika smartphones. Det kan också vara att välja bort.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Mobiltelefonen var årets julklapp 1994. En mobil har sannolikt ända sedan dess varit den vanligaste prylen i toppen på svenskarnas önskelistor. I konkurrens med hundar och snälla barn. I år kommer det att ligga en halv miljon mobiler under svenska julgranar, de flesta av dem så kallade smartphones. Men vad betyder det? Är vi så många som behöver eller vill ha en ny mobil? Är en ny mobil - eller en ny soffa, tv, kaffemugg eller vad som helst - det vi skulle välja att tillföra våra liv om vi verkligen kunde välja fritt?
En genomsnittlig svensk har redan soffa, tv och en flock kaffemuggar. En genomsnittlig svensk har ett par gamla mobiler liggande i en låda bland andra arkeologiska lämningar; kassettband, bibliotekskort och en fast telefon. Sådant som vi sparar utifall att. En genomsnittlig svensk har också mer än ett mobilabonnemang. Det är sällan något vi valt medvetet, det bara blir så när en mobil går förlorad innan bindningstiden på abonnemanget har gått ut. Vi glömmer den på biltaket eller kör den i tvättmaskinen. Eller - vanligare - vi tröttnar helt enkelt på den när vårt begär väcks efter en ny design, nya funktioner och nya appar. Det som alla andra har.
Konsumtionsprodukter rymmer alltid dilemman. Smartphonen effektiviserar, förenklar och befriar - men den gör också det motsatta. Vi blir effektiva när vi kan jobba eller fixa privata ärenden i väntan på bussen, men kreativiteten i friflygande tankar eller spontana möten går förlorad. Livet förenklas när vi kan kolla upp alla tveksamheter med bara ett samtal, ett sms eller en googling, men hjärnan överhettas när vi svarar på mejl, pratar och slösurfar samtidigt som vi ser på tv, umgås och äter middag. Och vi blir fria när vi tack vare mobilen kan följa spontana infall, men vi blir samtidigt ofria när vi gör oss tillgängliga dygnet runt och ibland till och med visar upp oss själva som blå punkter på en karta i telefonens positioneringsprogram.
På motsvarande sätt är det med andra prylar. Den nya soffan är skön men fullsprejad med giftiga flamskyddsmedel. Den platta tv:n är diskret men många av funktionerna omöjliga att begripa sig på. De nya kopparna är snygga men tillverkade under vidriga förhållanden. Få saker berikar våra liv så mycket som vi tror när vi skaffar dem. Därför skulle vi kunna låta bli.
Och det gör fler och fler. Sunkiga begagnade kläder har blivit coolt second hand som har blivit fina gatans vintage. Många väljer loppis framför Ikea. Tiden är över när en stadsjeep och en skrikande mobil signalerade framgång och lycka, numera är skrytbilarna små och snåla och allt fler människor har telefonerna konstant på tyst läge.
Jag vill inte moralisera, jag vill hålla mig till fakta. Och det är alltså ett faktum att många prylar vi köper trasslar till livet. Det är också ett faktum att jorden inte håller för en konsumtion på vår nivå i allt fler länder. Och det är ett faktum att det enda som egentligen betyder något - att allt levande mår så bra som möjligt - inte gynnas av att utveckling likställs med konsumtions- och tillväxtökningar. Som forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett har visat i boken Jämlikhetsanden så måste demokrati, jämställdhet och miljökonsekvenser räknas med. Det är inte moral, det är logik.
Och vem är det som moraliserar när näringslivet i alla sina kanaler pumpar oss fulla med budskapet köp, köp, köp? Julhandeln väntas slå rekord i år igen, trots skuldkris, och det framställs som om det vore en glad nyhet. En god konsument är en god människa, det är den moral som påbjuds. Och inte bara från näringslivet utan också från politiker som vill hålla tillväxtens hjul i snurr, för välståndets och välfärdens skull.
Den konsumistiska moralen klarar vi oss utan. Materialismen däremot behöver vi. Jag är materialist, jag tror på prylars värde. Det känner jag när jag dricker kaffe ur kopparna jag hade i ryggsäcken när jag liftade hem från Grekland för 25 år sedan. Men jag känner det faktiskt också när jag sätter mig i vår alldeles nya soffa framför den lika nya platt-tv:n. Under ett år levde vi utan tv och med en gammal ranglig barnsäng i stället för soffa. Det var den karantän som krävdes för att jag skulle känna att jo, en soft tv-hörna behöver vi nog trots allt.
Valfrihet kan vara att vägra eller åtminstone vänta. Att tills vidare avstå från kaffekoppar, soffa, tv och uppdaterade appar och smartphones. Någon gång, någon annan jul, kan en ny mobil fylla ett behov. Men till dess kan vi lika gärna plocka upp en av de gamla mobilerna ur lådan och måla om den. Med ett schyst nagellack slår den hela tjocka släkten runt granen med häpnad.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Debatt: Remote work is worth being bargained for
Companies who offered hybrid or remote work are taking steps to return their workforce to the office. I believe Swedish unions must work to protect remote members’ rights and avoid the unnecessary upheaval of their lives, writes software engineer Clément Pirelli.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
While remote work is not a new phenomenon, the COVID-19 pandemic proved the efficacy of the remote model on a large scale by forcing most white-collar businesses to switch to working remotely.
Since then, employees have begun building their lives around this new norm; some of course chose to return to the office when the pandemic ended, if only part time (so-called hybrid work), but many chose to continue working remotely, which cemented remote working as a legitimate and systematically applied work model in many industries.
Recently however, a majority of companies who offered hybrid or remote work are taking steps to return their workforce to the office. These changes are often mandated by decision-making bodies outside of Sweden, lack scientific or evidence-based justification, and are unilaterally determined.
Workers are now forced to move or commute for hours a day
Employers often describe remote working as a benefit which can be given and taken away at will, but a change of work model has serious consequences for remote workers’ daily life: even if they were hired as a remote employee, they are now forced to move or commute for hours a day to a distant office where, in the cases of distributed or international companies, their colleagues might not even be located.
If their company has offices in other countries, they’re either forced to stay to take part in meetings in other timezones, or allowed to take the meeting… at home, remotely! They now face difficulties managing childcare, pets and other caretaking responsibilities; their work and daily life conflict.
Employers spend enormous amounts on office space many employees don’t even want to work in
But employees are not the only ones negatively affected by the change: employers are also worse off. They spend enormous amounts on office space many employees don’t even want to work in, and thus become less attractive for new recruits, both Swedish and international.
Some believe we should go back to the office because outsourcing is then less of a problem, but this argument simply doesn’t hold up to scrutiny, at least not for the tech industry: Sweden has 250’000 tech employees according to TechSverige, and many are top talent who moved here in search of better working conditions. Sweden’s workforce is competitive globally, and it’s exactly the Swedish model which made this happen.
But we have to maintain the excellent working conditions Sweden is known for if this is to continue, and this can no longer be done without discussing remote working. It’s clear the question must be negotiated, not just between unions and employer organisations, but also locally between companies and their clubs
/Clément Pirelli, software engineer at EA Frostbite
Debatt: Distansarbete är värt att förhandla om
Inom tech-industrin har topptalanger flyttat till Sverige för de goda arbetsvillkoren och möjligheten att få jobba på distans. När företagen tvingar tillbaka anställda till kontoret riskerar de att tappa både förtroende och talang, skriver Clément Pirelli.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Distansarbete är ett ganska gammalt fenomen, men covid-pandemin visade att det fungerar i stor skala. De sista åren har tjänstemän börjat bygga sina liv runt denna nya norm.
Visst valde några att gå tillbaka till kontoret när pandemin tog slut, men fler valde att fortsätta jobba på distans, vilket gjorde att distansarbete blev en väl fungerande arbetsmodell i många branscher.
På senaste tiden har dock arbetsgivare börjat beordra tillbaka sin personal till kontoret. Beslutet har i många fall inte sitt ursprung i Sverige, saknar vetenskapliga eller datadrivna motiveringar, och är ensidigt bestämda.
Livspusslet går inte längre ihop
Arbetsgivare beskriver ofta distansarbete som en förmån som kan tas bort när som helst, men förändringar av arbetsmodellen får allvarliga konsekvenser i distansarbetarnas vardag.
Även den som anställts på distans tvingas nu flytta eller pendla i timmar per dag. Många gånger till ett avlägset kontor – och på företag med flera kontor finns det ibland inte ens kollegor på plats.
På grund krav på kontorsnärvaro har anställda fått svårt att hantera barnomsorg, husdjur och andra vårdnadsansvar; livspusslet går inte längre ihop.
Sveriges arbetsstyrka är konkurrenskraftig globalt, och det är den svenska modellen som har gjort det möjligt
Anställda är inte de enda som påverkas negativt, även arbetsgivarna får det sämre när de kräver jobb på plats. De betalar enorma summor för kontor många inte vill jobba på, och blir mindre önskvärda vid nya rekryteringar, både från Sverige och andra länder.
Vissa anser att vi borde gå tillbaka till kontoret för att risken för outsourcing blir mindre, men det gäller inte för tech-industrin i alla fall. Sverige har 250 000 tech-anställda enligt TechSverige, och många är topptalanger som flyttat hit i jakt på bättre arbetsvillkor.
Sveriges arbetsstyrka är konkurrenskraftig globalt, och det är just den svenska modellen som har gjort det möjligt. Men då måste vi i Sverige fortsätta att upprätthålla goda arbetsvillkor, och det kan inte längre göras utan att prata om distansarbete.
Det är tydligt att frågan måste förhandlas, inte bara mellan fack och arbetsgivarorganisationer, utan också mellan företag och deras klubbar.
/Clément Pirelli, software engineer, EA Frostbite
Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet
Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?
Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.
För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.
När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna
Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.
På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.
Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.
Normer lever i detaljerna
Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:
Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?
Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.
Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten
För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.
Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.
/Sandra Helgöstam
