Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Våga prata känslor på arbetsplatsen

Genom att öva på relationer kan vi förbygga sexuella trakasserier, skriver Marco Vega.
Publicerad 7 mars 2023, kl 06:00
Marco Vega
I dag har vi en arbetsmarknad som är riskfylld och hälsofarlig när det gäller våra känslor, skriver Marco Vega. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag besöker skolor i min roll som sexualupplysare händer det ofta att de vuxna som arbetar där undrar vad den återkommande frågan som unga har i dag gällande sex, sexualitet och relationer.

Jag låter ofta de vuxna få gissa. Mest för att avslöja deras fördomar kring unga. De gissar på frågor som: Är jag normal? Hur flirtar man? Hur har man säkrare sex? Alla dessa frågor finns hos unga men den som ligger överst är att veta hur de får relationer att fungera. Och just denna fråga är, eller snarare min oförmåga att ge dem ett färdigt svar, ett tecken på det ständiga behovet vi har att prata om våra känslor. Våra olika relationer är en livsnödvändighet som ständigt påverkar vårt mående och hälsa. Såväl privat som på jobbet.


De senaste månaderna har jag fått möjlighet att byta ut mina arbetsplatser från skola till fartyg. Jag har träffat besättningar i syfte att förebygga sexuella trakasserier. Det är inom ramen för projektet REDO 2.0 som startades av Sjöfartsverket och där jag som representant för organisationen MÄN utbildar personal ombord.

När det handlar om våra känslor och relationer finns inte samma kunskap

Utan någon som helst erfarenhet av att ha arbetat till sjöss upptäckte jag två saker. Det första var att välfungerande relationer är avgörande för dem som arbetar ombord på fartyg. Deras privatliv överlappar nämligen det professionella på ett sätt som vi kontorsråttor, eller landfolk som de ibland kallar oss inte riktigt erfar. Vi kan alltid gå hem efter en jobbig dag. Vi kan avreagera oss på chefens ledarstil eller kollegans attityd genom att prata med en vän eller partner. De som arbetar till sjöss är beroende av varandra under hela tiden de är ombord. De behöver varandra för att leva och överleva på båten.

Min andra upptäckt var att de var otroligt duktiga på säkerhet. Jag lärde mig snabbt vad jag behövde ha koll på och vilka regler de hade. Allt för att jag skulle känna mig trygg ombord och inte råka ut för någon olycka. En arbetsplats som är fri från arbetsplatsolyckor eller har väldigt få är en som övar på det förstod jag. För att skapa denna trygga arbetsplats finns det rutiner och övningar. Iscensatta brandövningar, skyddskläder, säkerhetsrundor, individer som väljs till skyddsombud och checklistor, regler och lagar som följs.

Alla saker jag nämner är verktyg som används för att hjälpa alla ombord att känna igen risksituationer och se till att det hemska inte inträffar och att ingen blir skadad. Och om skadan sker så vet alla i besättningen vad som ska göras. När det gäller någons kroppssäkerhet i alla fall. När det handlar om våra känslor och relationer hade de inte samma kunskap.  Inga övningar gjordes för att undvika att någon blir känslomässig skadad i våra relationer till kollegor, chefer eller kunder.

Trakasserier kan förebyggas precis som vi förebygger arbetsplatsolyckor

I dag har vi en arbetsmarknad som är riskfylld och hälsofarlig när det gäller just våra känslor. Sexuella trakasserier, rasism, diskriminering och funkfobi är vardag för många arbetstagare. Vi på organisationen MÄN menar att trakasserier kan förebyggas precis som vi förebygger arbetsplatsolyckor. Nämligen genom att vi upptäcker, belyser, problematiserar och ifrågasätter normer vi lärt oss som förvandlas till risker på arbetsplatser.

Att vara snäll är något vi ofta lär barn. Vi uppmuntrar dem inte att bete sig på sätt som sårar och skadar andra. Ändå visar statistiken att vi vuxna gör detta dagligen. På samma sätt som vi skyddar individen mot arbetsplatsolyckor kan vi systematisera förebyggande arbete mot trakasserier på en arbetsplats. Poängen är att skydda hela människan från det riskfyllda, smärtsamma och traumatiska. Fysiskt, såväl som psykiskt och känslomässigt.

Det handlar att ägna tid åt att ta fram verktyg som gör att vi kan öva på situationer som kan leda till känslomässig otrygghet. Jag vet att några av er tänker : “varför ska jag öva på relationer på arbetstid? Det ingår inte i mina arbetsuppgifter” Jo, anledningen är att våra relationer är det främsta verktyget för att få ett jobb gjort. Alltifrån hur man handskas med ett fartyg till sjöss eller hur man bygger ett bostadshus, skapar nya datorspel eller lagar och serverar lunch till andra som arbetar. Allt vi gör kretsar kring hur vi funkar tillsammans. Det finns inte ett jag utan ett vi eller för att uttrycka det som en i besättningarna uttryckte det efter en utbildning om just känslomässig och psykologisk trygghet: “Det är ett jävla ansvar att vara människa”.

/Marco Vega, sexualupplysare på organisationen MÄN, som arbetar för jämställdhet och mot mäns våld.

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen

Debatt

Debatt: ”Vi trivs på Synskadades Riksförbund”

Vi är många som inte känner igen bilden som målats upp av Synskadades Riksförbund som arbetsplats, utan som tvärtom trivs bra på vårt arbete, skriver medarbetare på förbundskansliet.
Publicerad 18 april 2024, kl 05:55
En skylt på synskadades riksförbund
Majoriteten på Synskadades riksförbund trivs på jobbet, skriver bland annat Cecilia Ekstrand, Claudio Quitral och Yvonne Gille.

Foto: Synskadades riksförbund
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I slutet av mars publicerade Kollega en artikel om arbetsmiljön här hos oss på Synskadades Riksförbunds nationella kansli. Att vi har kollegor som upplever att vi har dålig psykosocial arbetsmiljö och att tystnadskultur råder är såklart inte alls roligt att läsa. Vi verkar i en förtroendebransch, och de värderingar som förbundet står för ska genomsyra även vår arbetsplats. Men, den negativa bild som utmålas delas av långt ifrån alla. Vi vågar påstå att majoriteten av oss anställda här inte skriver under på den. 

Vår arbetsplats är på många sätt ganska lik andra liknande arbetsplatser i Sverige efter pandemin. De flesta varvar distansarbete med kontorsarbete. Vi har veckovisa personalmöten och avdelningsmöten. 

Vi är ett femtiotal anställda chefer inräknade, varav knappt hälften har en egen synskada. Det uppstår ibland konflikter, vilket förmodligen är oundvikligt på en lite större arbetsplats. Men att det råder en tystnadskultur känner vi inte igen. Tvärtom uppstår ofta diskussioner på våra personalmöten, då alla anställda har möjlighet att dryfta sina åsikter. 

Majoriteten av oss, vi som inte kom till tals i artikeln, trivs på vårt arbete

Vi svarade nyligen anonymt på en medarbetarundersökning där vi hade möjlighet att lyfta kritik. Även vår visselblåsarfunktion erbjuder den möjligheten, och fanns på plats innan det nyligen blev ett lagkrav. Vi införde för en tid sedan gemensamma spelregler att arbeta efter, efter en demokratisk process där alla fick tycka till. 

Att medarbetare vantrivs är väldigt tråkigt att höra, men det är viktigt att den bilden får nyanseras. Vissa formuleringar i artikeln kan tolkas som att dessa personer är representativa för hela vår arbetsplats. Majoriteten av oss, vi som inte kom till tals i artikeln, trivs på vårt arbete. 

Vi jobbar för att synskadade ska få det bättre och få rätt stöd av samhället, det är en viktig uppgift som många av oss verkligen brinner för.  Verksamheten är mångfacetterad och spänner genom allt från politiskt påverkansarbete till punktskriftskurser och telefonrådgivning för synskadade. 

På en arbetsplats med så skilda arbetsområden skapas lätt stuprör. Vi är därför inne i en förändringsprocess där vi ska försöka jobba tätare tillsammans och mer projektorienterat. Förändring kan vara jobbigt, men de flesta av oss är även här positivt inställda. Vi upplever också att vi anställda får vara med och påverka och tycka till om även denna process.

Bilden av vår arbetsplats påverkar våra medlemmar och givare

Ett annat påstående i artikeln är att vi inte fikar eller äter lunch tillsammans. Inte heller det stämmer. Det är ofta mycket folk i lunchrummet vid 12-tiden, vid vårt reserverade bord i lunchrestaurangen likaså. Vi har en aktiv fackklubb, och en så kallad Må bra-grupp som ordnar öppna träningspass varje vecka, musikquiz och nu senast en påskäggsjakt, samma vecka som artikeln publicerades i Kollega. En anställd beskrev den tudelade känsla som infann sig vid denna på ett ganska träffande sätt. 

 ”Det var så trevligt. Och märkligt man visste vad som stod i artikeln, men där satt vi och hade hur kul och trevligt som helst. Det kändes verkligen som två helt olika arbetsplatser.”

Vi vill inte med denna text förminska enskilda medarbetares upplevelser. Men som sagt verkar vi i en förtroendebransch. Bilden av vår arbetsplats påverkar våra medlemmar och givare, såväl som oss anställda och allmänheten. Det är därför viktigt att även vi, den majoritet som trivs på Synskadades Riksförbund, får komma till tals. 

Fotnot: Den här debattartikeln är skriven på initiativ av ett antal medarbetare på Synskadades Riksförbund, utan inblandning av någon som har en chefsroll på kansliet. En majoritet av de anställda på kansliet har ställt sig bakom artikeln.

/Yvonne Gille , Claudio Quitral, Cecilia Ekstrand med flera anställda på Synskadades Riksförbund.