Vad har hänt med den svenska modellen? Så kan man sammanfatta reaktionerna på den rapport om de svenska socialförsäkringarna i internationellt perspektiv som jag och mina kollegor Tommy Ferrarini, Kenneth Nelson och Ola Sjöberg överlämnade till socialförsäkringsutredningen i slutet på maj. Generositeten framstår i internationell jämförelse numera som högst medelmåttig vilket stämmer illa med vår självbild. Hur kunde det gå så?
Förklaringarna måste sökas på både medellång och kort sikt. På medellång sikt har de svenska ersättningsnivåerna halkat efter på grund av så kallade icke-beslut: Taket i sjukförsäkringen är prisindexerat och genom den gynnsamma reallöneutveckling vi haft de senaste årtiondena så har andelen som har inkomster över de förmånsgrundande taken ökat dramatiskt. Numera tjänar heltidsarbetande också med vanliga löner mer än taken. Utvecklingen på a-kasseområdet har varit ännu mer dramatisk. Där har det "högsta" beloppet redan från börjat varit lägre och heller inte varit automatiskt indexerat på samma sätt som för sjukpenningen. Det här är underlåtenhetssynder som alla regeringar sedan 1980-talet gjort sig skyldiga till.
På kort sikt har beslut av den sittande regeringen spätt på den nedåtgående trenden: Jobbskatteavdraget har i praktiken sänkt ersättningarna och flera sänkningar av ersättningsnivåerna har också införts, kanske framför allt för dem som varit sjuka eller arbetslösa länge. Här har det också gjorts skärpningar när det gäller varaktigheten i ersättningsperioderna. I arbetslöshetsförsäkringen har dessutom den högre ersättningen som tidigare fanns för de första 100 dagarna avskaffats och den takhöjning som 2006 gjordes i sjukpenningförsäkringen har rullats tillbaka.
När jag presenterade rapporten på ett SNS-seminarium framhöll generaldirektören för Inspektionen för socialförsäkringen, Per Molander, att socialförsäkringsfrågorna är av sådan dignitet att det inte bara handlar om rena försäkringsfrågor. Han hävdade, helt riktigt, att det sätt som vi organiserar socialförsäkringarna på har bäring mot vår tids stora frågor; såväl den ökande ojämlikheten mellan medborgarna som maktbalansen mellan de stora intressegrupperna och ytterst tilliten i samhället.
Vi får dock inte tappa bort försäkringsfrågorna i det här sammanhanget. Om de svenska socialförsäkringarna skall bidra till att främja de värden som vi gärna vill förknippa med den svenska modellen, som jämlikhet och effektivitet, då menar jag att det krävs reformer som tar försäkringsmässigheten på allvar. Och visst finns det chans att göra bra reformer nu när de svenska socialförsäkringarna ändå är under utredning.
En av pensionsreformens arkitekter lär ha hävdat att den reformen är så stabil att man inte behöver göra om systemet förrän nästa istid inträffar (och med den globala uppvärmningen lär det dröja länge). Jag tycker att vi kan ha mer blygsamma ambitioner med sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna, men om vi "gör rätt" nu så slipper vi "göra om" detta århundrade.
Finns det politiska modet till århundradets reform av den sociala tryggheten för dem som befinner sig i arbetsför ålder? Om man lyssnar till vad socialförsäkringsminister Ulf Kristersson säger om vad han ser som önskvärt så inger det förhoppningar. För vem har mer passionerat predikat inkomstbortfallsprincipens lov?
Men om man menar allvar med principerna så visar jämförelserna av den svenska utvecklingen över tid med hur det ser ut i andra länder, att tiden är verkligt mogen att göra förändringar. En god början vore att dramatiskt höja taken i sjukpenningförsäkringen. Det vore mer effektivt än det dubbelkommando som gäller med dagens stora betydelse för avtalade och individuella privata försäkringar.
"Takfrågan" är än mer akut när det gäller arbetslöshetsförsäkringen. Men här inställer sig fler frågor som behöver få ordentliga svar. Vad tillför fackföreningarna genom att vara administratörer av systemen? Tjänstemannafacken har en kritisk position. Här finns trender som borde stärka egenintresset för en allmän sjukförsäkring värd namnet. Ökningen av den psykiska ohälsan och varaktig ohälsa bland just tjänstemännen är fenomen som vi redan kunde observera på 1990-talet.
Låt oss dock inte snäva in diskussionen kring socialförsäkringarna till att handla om hur vi ekonomiskt skall kompensera dem som drabbas av sjukdom eller arbetslöshet. Lär i stället av de framgångar som kan nås via rehabilitering och aktiva åtgärder med utbildningsinnehåll så att trygghetssystemen kan tjäna som en investering i framtiden!
