Kollegas nyhetsbrev
Är du Unionenmedlem? Prenumererar du inte redan på Kollegas utmärkta nyhetsbrev? Du registrerar dig via länken nedan, och får Kollegas bästa nyheter och tips direkt i din inkorg!
Debatt: Vad vill tjänstemannarörelsen?
Den svenska socialförsäkringen ansågs länge vara bäst i världen. Försämringarna under de senaste åren har dock förändrat detta. Det skriver Joakim Palme, professor i statskunskap vid Uppsala universitet.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vad har hänt med den svenska modellen? Så kan man sammanfatta reaktionerna på den rapport om de svenska socialförsäkringarna i internationellt perspektiv som jag och mina kollegor Tommy Ferrarini, Kenneth Nelson och Ola Sjöberg överlämnade till socialförsäkringsutredningen i slutet på maj. Generositeten framstår i internationell jämförelse numera som högst medelmåttig vilket stämmer illa med vår självbild. Hur kunde det gå så?
Förklaringarna måste sökas på både medellång och kort sikt. På medellång sikt har de svenska ersättningsnivåerna halkat efter på grund av så kallade icke-beslut: Taket i sjukförsäkringen är prisindexerat och genom den gynnsamma reallöneutveckling vi haft de senaste årtiondena så har andelen som har inkomster över de förmånsgrundande taken ökat dramatiskt. Numera tjänar heltidsarbetande också med vanliga löner mer än taken. Utvecklingen på a-kasseområdet har varit ännu mer dramatisk. Där har det "högsta" beloppet redan från börjat varit lägre och heller inte varit automatiskt indexerat på samma sätt som för sjukpenningen. Det här är underlåtenhetssynder som alla regeringar sedan 1980-talet gjort sig skyldiga till.
På kort sikt har beslut av den sittande regeringen spätt på den nedåtgående trenden: Jobbskatteavdraget har i praktiken sänkt ersättningarna och flera sänkningar av ersättningsnivåerna har också införts, kanske framför allt för dem som varit sjuka eller arbetslösa länge. Här har det också gjorts skärpningar när det gäller varaktigheten i ersättningsperioderna. I arbetslöshetsförsäkringen har dessutom den högre ersättningen som tidigare fanns för de första 100 dagarna avskaffats och den takhöjning som 2006 gjordes i sjukpenningförsäkringen har rullats tillbaka.
När jag presenterade rapporten på ett SNS-seminarium framhöll generaldirektören för Inspektionen för socialförsäkringen, Per Molander, att socialförsäkringsfrågorna är av sådan dignitet att det inte bara handlar om rena försäkringsfrågor. Han hävdade, helt riktigt, att det sätt som vi organiserar socialförsäkringarna på har bäring mot vår tids stora frågor; såväl den ökande ojämlikheten mellan medborgarna som maktbalansen mellan de stora intressegrupperna och ytterst tilliten i samhället.
Vi får dock inte tappa bort försäkringsfrågorna i det här sammanhanget. Om de svenska socialförsäkringarna skall bidra till att främja de värden som vi gärna vill förknippa med den svenska modellen, som jämlikhet och effektivitet, då menar jag att det krävs reformer som tar försäkringsmässigheten på allvar. Och visst finns det chans att göra bra reformer nu när de svenska socialförsäkringarna ändå är under utredning.
En av pensionsreformens arkitekter lär ha hävdat att den reformen är så stabil att man inte behöver göra om systemet förrän nästa istid inträffar (och med den globala uppvärmningen lär det dröja länge). Jag tycker att vi kan ha mer blygsamma ambitioner med sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna, men om vi "gör rätt" nu så slipper vi "göra om" detta århundrade.
Finns det politiska modet till århundradets reform av den sociala tryggheten för dem som befinner sig i arbetsför ålder? Om man lyssnar till vad socialförsäkringsminister Ulf Kristersson säger om vad han ser som önskvärt så inger det förhoppningar. För vem har mer passionerat predikat inkomstbortfallsprincipens lov?
Men om man menar allvar med principerna så visar jämförelserna av den svenska utvecklingen över tid med hur det ser ut i andra länder, att tiden är verkligt mogen att göra förändringar. En god början vore att dramatiskt höja taken i sjukpenningförsäkringen. Det vore mer effektivt än det dubbelkommando som gäller med dagens stora betydelse för avtalade och individuella privata försäkringar.
"Takfrågan" är än mer akut när det gäller arbetslöshetsförsäkringen. Men här inställer sig fler frågor som behöver få ordentliga svar. Vad tillför fackföreningarna genom att vara administratörer av systemen? Tjänstemannafacken har en kritisk position. Här finns trender som borde stärka egenintresset för en allmän sjukförsäkring värd namnet. Ökningen av den psykiska ohälsan och varaktig ohälsa bland just tjänstemännen är fenomen som vi redan kunde observera på 1990-talet.
Låt oss dock inte snäva in diskussionen kring socialförsäkringarna till att handla om hur vi ekonomiskt skall kompensera dem som drabbas av sjukdom eller arbetslöshet. Lär i stället av de framgångar som kan nås via rehabilitering och aktiva åtgärder med utbildningsinnehåll så att trygghetssystemen kan tjäna som en investering i framtiden!
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Debatt: Remote work is worth being bargained for
Companies who offered hybrid or remote work are taking steps to return their workforce to the office. I believe Swedish unions must work to protect remote members’ rights and avoid the unnecessary upheaval of their lives, writes software engineer Clément Pirelli.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
While remote work is not a new phenomenon, the COVID-19 pandemic proved the efficacy of the remote model on a large scale by forcing most white-collar businesses to switch to working remotely.
Since then, employees have begun building their lives around this new norm; some of course chose to return to the office when the pandemic ended, if only part time (so-called hybrid work), but many chose to continue working remotely, which cemented remote working as a legitimate and systematically applied work model in many industries.
Recently however, a majority of companies who offered hybrid or remote work are taking steps to return their workforce to the office. These changes are often mandated by decision-making bodies outside of Sweden, lack scientific or evidence-based justification, and are unilaterally determined.
Workers are now forced to move or commute for hours a day
Employers often describe remote working as a benefit which can be given and taken away at will, but a change of work model has serious consequences for remote workers’ daily life: even if they were hired as a remote employee, they are now forced to move or commute for hours a day to a distant office where, in the cases of distributed or international companies, their colleagues might not even be located.
If their company has offices in other countries, they’re either forced to stay to take part in meetings in other timezones, or allowed to take the meeting… at home, remotely! They now face difficulties managing childcare, pets and other caretaking responsibilities; their work and daily life conflict.
Employers spend enormous amounts on office space many employees don’t even want to work in
But employees are not the only ones negatively affected by the change: employers are also worse off. They spend enormous amounts on office space many employees don’t even want to work in, and thus become less attractive for new recruits, both Swedish and international.
Some believe we should go back to the office because outsourcing is then less of a problem, but this argument simply doesn’t hold up to scrutiny, at least not for the tech industry: Sweden has 250’000 tech employees according to TechSverige, and many are top talent who moved here in search of better working conditions. Sweden’s workforce is competitive globally, and it’s exactly the Swedish model which made this happen.
But we have to maintain the excellent working conditions Sweden is known for if this is to continue, and this can no longer be done without discussing remote working. It’s clear the question must be negotiated, not just between unions and employer organisations, but also locally between companies and their clubs
/Clément Pirelli, software engineer at EA Frostbite
Debatt: Distansarbete är värt att förhandla om
Inom tech-industrin har topptalanger flyttat till Sverige för de goda arbetsvillkoren och möjligheten att få jobba på distans. När företagen tvingar tillbaka anställda till kontoret riskerar de att tappa både förtroende och talang, skriver Clément Pirelli.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Distansarbete är ett ganska gammalt fenomen, men covid-pandemin visade att det fungerar i stor skala. De sista åren har tjänstemän börjat bygga sina liv runt denna nya norm.
Visst valde några att gå tillbaka till kontoret när pandemin tog slut, men fler valde att fortsätta jobba på distans, vilket gjorde att distansarbete blev en väl fungerande arbetsmodell i många branscher.
På senaste tiden har dock arbetsgivare börjat beordra tillbaka sin personal till kontoret. Beslutet har i många fall inte sitt ursprung i Sverige, saknar vetenskapliga eller datadrivna motiveringar, och är ensidigt bestämda.
Livspusslet går inte längre ihop
Arbetsgivare beskriver ofta distansarbete som en förmån som kan tas bort när som helst, men förändringar av arbetsmodellen får allvarliga konsekvenser i distansarbetarnas vardag.
Även den som anställts på distans tvingas nu flytta eller pendla i timmar per dag. Många gånger till ett avlägset kontor – och på företag med flera kontor finns det ibland inte ens kollegor på plats.
På grund krav på kontorsnärvaro har anställda fått svårt att hantera barnomsorg, husdjur och andra vårdnadsansvar; livspusslet går inte längre ihop.
Sveriges arbetsstyrka är konkurrenskraftig globalt, och det är den svenska modellen som har gjort det möjligt
Anställda är inte de enda som påverkas negativt, även arbetsgivarna får det sämre när de kräver jobb på plats. De betalar enorma summor för kontor många inte vill jobba på, och blir mindre önskvärda vid nya rekryteringar, både från Sverige och andra länder.
Vissa anser att vi borde gå tillbaka till kontoret för att risken för outsourcing blir mindre, men det gäller inte för tech-industrin i alla fall. Sverige har 250 000 tech-anställda enligt TechSverige, och många är topptalanger som flyttat hit i jakt på bättre arbetsvillkor.
Sveriges arbetsstyrka är konkurrenskraftig globalt, och det är just den svenska modellen som har gjort det möjligt. Men då måste vi i Sverige fortsätta att upprätthålla goda arbetsvillkor, och det kan inte längre göras utan att prata om distansarbete.
Det är tydligt att frågan måste förhandlas, inte bara mellan fack och arbetsgivarorganisationer, utan också mellan företag och deras klubbar.
/Clément Pirelli, software engineer, EA Frostbite
Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet
Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?
Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.
För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.
När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna
Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.
På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.
Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.
Normer lever i detaljerna
Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:
Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?
Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.
Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten
För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.
Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.
/Sandra Helgöstam
