Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Trivsel på jobbet handlar inte om fruktskålar

Fler fruktskålar, moderna kontor eller höga friskvårdsbidrag löser inte ohälsan på Sveriges arbetsplatser, skriver Henrik Axelsson.
Publicerad
Till vänster Henrik Axelsson, till höger äpplen i en skål
Medarbetare som mår bra skapas av delaktighet och trygghet snarare än moderna kontor och fruktskålar, skriver Henrik Axelsson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

–   Hur mår du?

–   Jo det är bra tack.

–  Nä, jag frågar hur mår du? Hur mår du på riktigt?

I vårt arbetsliv ställs sällan den senare frågan. Den första frågan, absolut. Men sen springer vi vidare. För vi har inte tid. Vi har inte tid att se varandra. Vi har inte tid att utveckla våra sociala relationer, utan något annat pockar ständigt på vår uppmärksamhet.

Vad som är intressant är att statistik lyfter fram hur den psykiska ohälsan fortsätter som en utmaning i samhället och hur ensamhet är ett stort folkhälsoproblem. Jag upplevde själv under mina år som polis i ingripandeverksamheten att vi hade ett ökat antal transporter till psykakut än under mina första år. Visst en högst subjektiv tolkning, men för många indicier för att inte kunna säga ingen rök utan eld.

Varför har det då blivit så här? Inte ens forskningen har fullständigt klara bilder över detta men låt mig få lyfta fram några aspekter. Exempelvis ökade den psykiska ohälsan under pandemin. Vi har dessutom en yngre generation vars psykiska ohälsa ökat under de senaste 30 åren enligt Folkhälsomyndigheten  samtidigt som fler digitala plattformar dykt upp på marknaden. De digitala plattformarnas intåg har kommit med väldigt många fördelar och de är ett grymt bra sätt att bygga nätverk och nå varandra oavsett var vi än befinner oss.

Vi har inte tid att se varandra

Men med allt detta goda kommer också mindre positiva aspekter. Digitala plattformar är en av dagens främsta morötter. Likes, sms, notifikationer ger oss en ständig tillfredställelse. Men som alla morötter som driver våra dopaminnivåer till oanade höjder leder det oss bara till korta sockertoppar med en ångestfylld och tung bakfylla som följd.

En av världens främsta motivationsteori self determination theory (SDT) är glasklar på detta spår, piskor och morötter som drivkraft leder oss i fel riktning mot ökade stressnivåer, psykisk ohälsa och låga engagemangsnivåer. Piskor som drivkrafter som handlar om med hot om en eventuell konsekvens få oss att göra saker. Ni vet föräldrar som hotar sina barn med inställd Ipad-tid eller veckopeng mot att de ska göra något, chefer som hotar medarbetare med sparken eller begränsade utvecklingsmöjligheter om de inte gör som chefen säger. Även dessa drivkrafter i livet leder till samma ohälsa som morötterna.

Med dessa drivkrafter nu i vårt goda minne lägg därtill Gallups återkommande globala undersökningar som visar fortsättningsvis på låga engagemangsnivåer på Sveriges arbetsplatser. I kombination med ett allt ökande och skriande kompetensbehov i organisationer landet runt. Då är det lätt att börja undra vad ska vi då göra?

Piskor och morötter som drivkraft leder oss i fel riktning

Inte är det fler fruktskålar, moderna kontor eller fler friskvårdsbidrag som ska lösa våra utmaningar. Tvärtom är det snarare så att vi behöver lägga mer kraft på att skapa förutsättningar för våra psykiska såväl som fysiska basala behov. Detta gör vi genom både individuellt som organisatoriskt ansvar. Organisatoriskt behöver vi ha chefer som skapar förutsättningar för trygga organisationer och får medarbetare att vara delaktiga i beslut. Utöver det behövs mer energi för att utveckla hygienfaktorer kopplat till lön, arbetsvillkor, och arbetstider. 

Privat behöver vi oss ställa oss frågan varför vi gör det vi gör och i stället börja sträva efter fler drivkrafter som omfattas av barnasinnet. Drivkrafter som handlar om att vi gör saker som är intressanta, spännande, utvecklande, drivkrafter som gör oss nyfikna. Dessa drivkrafter leder till motsats mot morötter och piskor till ökat, välmående, ökade engagemangsnivåer och bättre psykisk hälsa.

Denna förändring mot sundare drivkrafter behöver få ta tid. Våra rädslor för att lämna för något annat, ta upp dialogen med chef om önskan att göra mer av det man tycker är roligt, hindrar oss många gånger till att skapa den förändring som krävs för ett ökat välmående. För många sker förändring först när vi får en kniv mot strupen, vi får en cancerdiagnos, ställs inför någon nära som går bort eller en plötslig olycka.

Men låt oss inte vänta. Låt inte rädslorna för piskorna stå i vägen för förändring, låt inte dopaminet – morötterna med ständiga belöningar prioriteras. Ta dialogen med dina medarbetare, ställ frågan själv, nyfiket – varför går du till jobbet?

Livet handlar inte om att uppnås, det handlar om att upplevas.

/Henrik Axelsson, Föreläsare, komstrateg intern- och ledningskommunikation, före detta polis.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta skylla på arbetslösa

Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Publicerad 15 april 2025, kl 06:00
Ett prov med testresultat
Det är dags att förändra synen på arbetslösa. De allra flesta vill ha ett jobb och gör allt de kan för att få ett, skriver Magdalena Ackeberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Media rapporterar att arbetsgivare inte hittar den kompetens de söker. Företrädare för dagens arbetsmarknadspolitik för fram åsikter om att arbetssökande skulle vara lata och att det är självvalt att vara utan arbete.

Jag blir provocerad och arg. Alltför många står utanför arbetsmarknaden. Det är möjligt att det finns ett fåtal som väljer att vara utan arbete eller som fuskar på något sätt, men merparten vill faktiskt jobba. Att då dra alla arbetssökande över en kam och misstänkliggöra dem är både arrogant, okunnigt och oanständigt. 

Det nästintill omöjligt att vara lat, eller  välja bort, om du inte har väldigt mycket pengar att leva på. Söker du inte jobb och rapporterar vad som krävs till Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan får du heller inget finansiellt stöd. Kontrollfunktionen är stenhård. 

Jag har blivit ghostad  i sökprocesser fast det var arbetsgivaren som kontaktade mig

Inte anade jag när jag började jobba, hur sjukt svårt det skulle vara att byta jobb och bransch längre fram i livet. Har du inte erfarenhet från branschen du söker dig till blir du bortsorterad i sökprocessen. Vill du studera sätter regelverket för CSN stöd stopp när du fyllt 60 år. Omställningsstudiestödet, om du uppfyller kraven, har så lång handläggningstid att du tvingas tacka nej till studieplatsen för du vet inte om du får stödet. Förresten får du inte stödet alls om du fyller 62 det år studierna börjar. 

Inte anade jag att den erfarenhet, kompetens och kunskap jag har inte verkar intressant på arbetsmarknaden för att jag inte är i mellanåldern 30-45 år och har längre arbetslivserfarenhet än 3-5 år. Att det verkar vara problematiskt att det är ett tag sen jag studerade på högskolenivå, men omöjligt för en arbetsgivare att greppa all den kompetensutveckling jag aldrig slutat tillägna mig. 

Som arbetssökande har jag fått höra att jag är för senior, att jag förmodligen inte kommer nöja mig med arbetsuppgifterna. Jag har blivit ghostad  i sökprocesser trots att det var arbetsgivaren som kontaktade mig och tyckte att min profil var intressant. Jag har blivit ombedd att göra tester innan rekryteraren ens överväger att titta på mitt CV, och varje gång jag måste fylla i ålder i ansökningsprocessen kan räkna med att jag inte kommer gå vidare.

Att söka jobb är ett heltidsjobb

I dag lämpas ansvaret för problemen på arbetsmarknaden över på individen medan ansvariga svär sig fria från hur stödsystem för arbetssökande faktiskt ser ut. Men arbetssökanden bär inte skulden för, eller har styrmedlen över, konjunktur, räntor, epidemier, politikers syn på arbetstagare och arbetsgivares val. Vi vill tjäna egna pengar. Inte gå på a-kassa.

Att söka jobb är ett heltidsjobb nästan utan några endorfinkickar. Visst går det iväg en ansökan ibland till ett arbete jag inte är taggad på men normalt när jag söker en tjänst har jag övervägt huruvida jag vill jobba där (företagskultur och värderingar), behöver jag flytta (lämna mitt sammanhang), kan jag leva på lönen och kommer jag känna mig trygg, uppskattad, få lov att växa och utvecklas, eller är det ett ställe jag bara kommer gå till och…vara?

Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen?

Företag ropar om kompetensbrist men har arbetsgivare blivit för lata i sin jakt på den perfekta kandidaten? Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen och fördomarna om oss över 50+ och de under 30, och som vågar möta, lyssna, satsa och tro på människan? 

Narrativet som nu sprid kring arbetssökande måste ifrågasättas. 
Vi kan ge stöd till dem som på ett professionellt plan höjer sin röst.  Pluskommissionen och AddAge gör ett urbra jobb för att lyfta insikten om och vikten av att anställa, behålla och utveckla arbetstagare över 50, 60, 65 och uppåt. Om det finns samma nätverk för de under 30 vet jag inte, men det borde det göra.

Vi kan, fortfarande, skriva till politikerna och tala om hur verkligheten ser ut. Det finns initiativ med protester listor kring synen på arbetssökande att skriva på och som lämnas över till beslutsfattare. Vi kan skriva artiklar, notiser, insändare i dagstidningar och i Sociala Medier och berätta om verkligheten.  Vi kan jobba med att förändra normerna och vi kan höja vår röst på de plattformar vi har tillgängliga. Vi kan opinionsbilda. 

Magdalena Ackeberg, Senior Brand- and Marketing Manager