–   Hur mår du?

–   Jo det är bra tack.

–  Nä, jag frågar hur mår du? Hur mår du på riktigt?

I vårt arbetsliv ställs sällan den senare frågan. Den första frågan, absolut. Men sen springer vi vidare. För vi har inte tid. Vi har inte tid att se varandra. Vi har inte tid att utveckla våra sociala relationer, utan något annat pockar ständigt på vår uppmärksamhet.

Vad som är intressant är att statistik lyfter fram hur den psykiska ohälsan fortsätter som en utmaning i samhället och hur ensamhet är ett stort folkhälsoproblem. Jag upplevde själv under mina år som polis i ingripandeverksamheten att vi hade ett ökat antal transporter till psykakut än under mina första år. Visst en högst subjektiv tolkning, men för många indicier för att inte kunna säga ingen rök utan eld.

Varför har det då blivit så här? Inte ens forskningen har fullständigt klara bilder över detta men låt mig få lyfta fram några aspekter. Exempelvis ökade den psykiska ohälsan under pandemin. Vi har dessutom en yngre generation vars psykiska ohälsa ökat under de senaste 30 åren enligt Folkhälsomyndigheten  samtidigt som fler digitala plattformar dykt upp på marknaden. De digitala plattformarnas intåg har kommit med väldigt många fördelar och de är ett grymt bra sätt att bygga nätverk och nå varandra oavsett var vi än befinner oss.

Men med allt detta goda kommer också mindre positiva aspekter. Digitala plattformar är en av dagens främsta morötter. Likes, sms, notifikationer ger oss en ständig tillfredställelse. Men som alla morötter som driver våra dopaminnivåer till oanade höjder leder det oss bara till korta sockertoppar med en ångestfylld och tung bakfylla som följd.

En av världens främsta motivationsteori self determination theory (SDT) är glasklar på detta spår, piskor och morötter som drivkraft leder oss i fel riktning mot ökade stressnivåer, psykisk ohälsa och låga engagemangsnivåer. Piskor som drivkrafter som handlar om med hot om en eventuell konsekvens få oss att göra saker. Ni vet föräldrar som hotar sina barn med inställd Ipad-tid eller veckopeng mot att de ska göra något, chefer som hotar medarbetare med sparken eller begränsade utvecklingsmöjligheter om de inte gör som chefen säger. Även dessa drivkrafter i livet leder till samma ohälsa som morötterna.

Med dessa drivkrafter nu i vårt goda minne lägg därtill Gallups återkommande globala undersökningar som visar fortsättningsvis på låga engagemangsnivåer på Sveriges arbetsplatser. I kombination med ett allt ökande och skriande kompetensbehov i organisationer landet runt. Då är det lätt att börja undra vad ska vi då göra?

Inte är det fler fruktskålar, moderna kontor eller fler friskvårdsbidrag som ska lösa våra utmaningar. Tvärtom är det snarare så att vi behöver lägga mer kraft på att skapa förutsättningar för våra psykiska såväl som fysiska basala behov. Detta gör vi genom både individuellt som organisatoriskt ansvar. Organisatoriskt behöver vi ha chefer som skapar förutsättningar för trygga organisationer och får medarbetare att vara delaktiga i beslut. Utöver det behövs mer energi för att utveckla hygienfaktorer kopplat till lön, arbetsvillkor, och arbetstider. 

Privat behöver vi oss ställa oss frågan varför vi gör det vi gör och i stället börja sträva efter fler drivkrafter som omfattas av barnasinnet. Drivkrafter som handlar om att vi gör saker som är intressanta, spännande, utvecklande, drivkrafter som gör oss nyfikna. Dessa drivkrafter leder till motsats mot morötter och piskor till ökat, välmående, ökade engagemangsnivåer och bättre psykisk hälsa.

Denna förändring mot sundare drivkrafter behöver få ta tid. Våra rädslor för att lämna för något annat, ta upp dialogen med chef om önskan att göra mer av det man tycker är roligt, hindrar oss många gånger till att skapa den förändring som krävs för ett ökat välmående. För många sker förändring först när vi får en kniv mot strupen, vi får en cancerdiagnos, ställs inför någon nära som går bort eller en plötslig olycka.

Men låt oss inte vänta. Låt inte rädslorna för piskorna stå i vägen för förändring, låt inte dopaminet – morötterna med ständiga belöningar prioriteras. Ta dialogen med dina medarbetare, ställ frågan själv, nyfiket – varför går du till jobbet?

Livet handlar inte om att uppnås, det handlar om att upplevas.

/Henrik Axelsson, Föreläsare, komstrateg intern- och ledningskommunikation, före detta polis.