Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Debatt: Stoppa nedskärningarna mot studieförbunden
Regeringens nedskärning mot studieförbunden kommer att göra Sverige tystare, tråkigare och dummare, skriver David Samuelsson.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
I september 2023 föreslog regeringen en neddragning av studieförbundens statsbidrag med en tredjedel. Det ska ske under tre år och enbart under 2024 minskade statsbidraget till studieförbunden med 250 miljoner kronor. Det får stora konsekvenser för möjligheten att bedriva folkbildning i hela landet. Vi visar nedstängda verksamheter över hela Sverige på vår nedkärningskarta.
Nedskärningen kommer att pågå i tolv kvartal, men redan i det andra kvartalet ser vi hur studieförbundens personal drabbas hårt. Jag har tidigare berättat om detta för tidningen Kollega.
Ett halvår efter att regeringen aviserade detta tvingas studieförbunden till mycket negativa beslut för att få den nya budgeten att gå ihop. Man tvingas skära ner där det är möjligt att få snabb effekt, till exempel där det finns hyresavtal som går att avsluta snabbt, visstidsanställd personal, eller där verksamheten kostar mycket pengar att driva – även om verksamheten håller hög kvalitet och är viktig för deltagarna och samhället.
Studieförbunden skulle behöva tid för att ställa om
Den verksamhet som sitter med långa hyresavtal kan bli tvungen att säga upp ännu mer personal för att kompensera för sina lokalkostnader. I värsta fall står verksamheterna med tomma lokaler men utan personal att bedriva verksamhet. Detta berättade Medborgarskolans förbundschef Ann-Sofie Olding om för Altinget: ”Hade man haft bättre framförhållning hade man kunnat behålla människor och göra sig av med lokaler. Nu står vi med lokaler, men inga människor. Den otroligt korta ledtiden är extremt problematisk.”
Nedskärningen kommer i en tid när studieförbunden har sämsta möjliga läge att minimera dess konsekvenser. Folkbildningen drabbades hårt av pandemin. Parallellt med pandemin genomförde studieförbunden ett stort paket med kvalitetsåtgärder som innebär nya arbetssätt och ökad administration. Direkt efter pandemin ändrades fördelningssystemet för studieförbundens statsbidrag, vilket innebär ytterligare förändringar i arbetssätt och krav på ny administration.
Studieförbunden skulle behöva tid för att ställa om efter de nya förutsättningarna och komma tillbaka efter pandemin, men nedskärningarna har istället kraftigt försämrat ekonomin. Det drabbar anställda som förlorar sina jobb. Det drabbar också de som blir kvar och som får ändrade arbetsuppgifter. Medarbetarna känner starkt för folkbildningen och deltagarna. Många skulle egentligen vilja skapa lika mycket eller mer folkbildning, till lika hög kvalitet, med ökade administrativa krav och med betydligt mindre resurser. Låt mig vara tydlig: det kommer inte att gå – de negativa effekterna kommer att bli betydande.
Folkbildningens kritiker kan hävda att det är rimligt att studieförbundens personal minskar och att mer av verksamheten borde bedrivas av ideella krafter, men den som argumenterar så saknar förståelse för hur civilsamhället fungerar. I verkligheten finns ingen motsättning mellan ideellt och avlönat arbete. Tvärtom är det avlönade arbetet grunden för att organisera och skapa förutsättningar för de ideella insatserna. Minskad personal kommer inte leda till att mer av arbetet kommer göras ideellt. Tvärtom betyder en mindre personalstyrka att det finns färre personer som utvecklar verksamhet – och att det skapas färre tillfällen att engagera sig ideellt.
Avlönat arbete är grunden för att organisera och skapa förutsättningar för ideella insatser
Studieförbundens anställda är en oumbärlig resurs för föreningar och deltagare. Detta beskrevs senast av Folkbildningsrådet i rapporten Folkbildning i landsbygder, som visar hur studieförbunden – genom sina lokalt anställda verksamhetsutvecklare – håller liv i det lokala föreningslivet i landsbygderna, möjliggör för olika målgrupper att mötas, bilda sig och ta del av kultur på platser där utbudet i övrigt är litet eller obefintligt. Det här arbetet kan inte bedrivas ideellt. Ingen vill arbeta ideellt med att kvalitetssäkra andras ideella arbete, med att föra statistik eller följa upp statliga villkor.
Regeringens beslut kommer oundvikligen leda till kraftiga nedskärningar av studieförbundens folkbildning, till att studieförbunden förlorar värdefull kompetens och lämnar bygder där vi inte har råd att finnas kvar. Det kommer göra Sverige tystare, tråkigare och dummare.
Stoppa nedskärningen mot studieförbunden.
David Samuelsson, generalsekreterare Studieförbunden i samverkan
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Debatt: Fyradagarsvecka är inte lösningen
Det handlar inte om att pressa in fem dagars arbete på fyra, utan att jobba smartare för att skapa värde i arbetet, skriver Anna-Carin Alderin.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Fyradagarsveckan har blivit något av en symbol för framtidens arbetsliv, men missuppfattas ofta som en metod för att pressa in fem dagars arbete på fyra. I själva verket fungerar den som en katalysator för att omdefiniera arbetet och skapa mer utrymme för det som verkligen skapar värde.
En kalender fylld till bristningsgränsen är sällan en formel för produktivitet – snarare en säker väg till utmattning. Kanske känner du igen dig i utmaningen att ha kalendern fylld av möten, från morgon till kväll, dag ut och dag in. Det skapar en konstant känsla av tidsbrist. Och när tiden för eget arbete krymper till små luckor mellan möten är det lätt att känna sig splittrad och ineffektiv. Det bidrar till att vi varken hinner tänka klart eller arbeta smart.
Fyradagarsveckan är inte lösningen på dessa problem, men kan fungera som ett ramverk för nya arbetssätt där vi optimerar snarare än maximerar och där produktiviteten byggs upp av välmående.
Det handlar om att utforska nya smarta arbetssätt
Jag får ofta frågan ”hur vi ska hinna allt på fyra dagar?” Men frågan missar poängen.
Det handlar inte om fyra dagar, utan om att utforska nya smarta arbetssätt. En god vän till mig jämförde fyradagarsveckan med en trojansk häst för effektivitet och innovation. Det är kanske är en bra liknelse? Jag ser det som en metod där saker och ting ställs på sin spets, som gör att vi behöver identifiera tidstjuvar och arbetsmoment som dränerar tid och energi, snarare än bidrar till något värde.
För att skapa ett hållbart arbetsliv behöver vi se på tid på ett nytt sätt, där vi prioriterar effekt och värdeskapande framför tid, där varje timme räknas för sitt värde, inte sitt antal. Med ett sådant förhållningssätt kan vi inte bara bli mer effektiva, utan också forma en arbetskultur där prestation och välmående går hand i hand – en balans som många av oss längtar efter.
Just nu pågår en svensk forskningsstudie där ett tiotal verksamheter utforskar nya arbetsmodeller och omvandlar internationella insikter till egna lärdomar. Dessa insikter är baserade på erfarenheter från hundratals organisationer världen över som deltar i en global studie ledd av Boston College.
Varje timme ska räknas för sitt värde, inte sitt antal
De vittnar om att ett aktivt ifrågasättande av hur tiden används har ökat värdeskapandet inom deras organisationer. Inte bara i det som produceras, utan också i känslan att hinna med. De prioriterar bättre, kortar ner mötestiden och skapar rum för fokuserat arbete. En sådan liten sak som att lägga korta pauser mellan möten har visat sig minska stressen och skapa utrymme för reflektion. Och faktiskt inte bara den upplevda stressen, utan även den fysiologiskt uppmätta stressen.
Fyradagarsveckan är alltså inte lösningen i sig. Den är ett resultat av att jobba smartare. Den är ett ramverk, en plattform, för oss att utforska nya vägar till hållbar utveckling.
Kanske är det så enkelt, att om vi mår bra så presterar vi bra.
/Anna-Carin Alderin, Pacelab.
Debatt: Höj åldersgränsen för CSN
Från den dag du fyller 51 år begränsas möjligheten att ta lån från CSN. Samtidigt ställs krav på att jobba längre. Den ekvationen går inte ihop, skriver Monika Hermansson Friedman.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vid ingången av fyllda 61 år har du inte rätt till lån eller bidrag från CSN. Vid 51 år fyllda försvagas rätten till lån för utbildning fram till 60 år, enligt Centrala studiestödsnämnden. Dessa åldersgränser går stick i stäv med att vi lever längre, är friskare och förväntas jobba längre. Dessutom försvårar det för dem som fyllt 50 att studera vidare. Kan det röra sig om ålderism?
Forskningen visar att vid 50 plus blir det svårare att få ett nytt arbete på grund av ålder, eftersom det förekommer förutfattade meningar om att exempelvis äldre inte är tillräckligt produktiva, okvalificerade, trötta eller tråkiga. Vi pratar om ålderism. World Health Organisation, WHO beskriver att ålderism innefattas av fördomar, diskriminering och ohälsosamma strukturer riktade mot personer på grund av deras ålder.
Varför har äldre från 51 år inte samma ekonomiska rättigheter att kompetensutveckla sig?
Den lagstiftning som finns angående åldersdiskriminering är inte detsamma som begreppet ålderism. Dock finns det en koppling mellan dem. Exempel på ålderism i vardagen är att äldre inte beviljas lån, trots inkomst och möjlighet att betala tillbaka lånet.
Tillbaka till rättigheten till studiestöd via CSN. Rör det sig om ålderism? Enligt diskrimineringslagen rör det sig inte om diskriminering, det vill säga att det finns ett berättigat syfte. Anledningen är enligt uppgift från CSN att skuldbördan blir för stor för den en äldre individ och risken är att skattekollektivet får stå för notan. Även om övre åldersgränsen höjts ett flertal gånger kvarstår frågan varför äldre från 51 år, inte har samma ekonomiska rättigheter att kompetensutveckla sig.
Enligt lagen om anställningsskydd kan man jobba till 69 år. Jämförs omställningsstödet hos CSN, riktar det sig till personer från 27 till 62 år med krav på arbetslivserfarenhet för att beviljas stöd. En förutsättning för att gå utbildningen är att det stärker individens position på arbetsmarknaden och möter arbetsmarknadens behov.
Vid fyllda 61 år begränsas bidraget. Lånet ges som längst till det år man fyller 60 år. Således finns det en begränsning på grund av åldern för studie- och omställningsstödet. Däremot finns ingen åldersbegränsning att söka sig till högre studier.
Trenden är att vi blir äldre i allt vi gör
För att äldre arbetstagare ska kunna stanna kvar längre i arbetslivet måste det finnas arbete och åldersdiskriminering förebyggas. För individen innebär det att bygga vidare på sitt humankapital och göra sig anställningsbar. Ett sätt att göra det är att läsa vidare på högskola eller universitet. I Sverige är genomsnittsåldern 28 år för att ta en kandidatexamen och trenden är att vi blir äldre i allt vi gör. En ålder på 51 år är relativt ungt för att begränsa de ekonomiska förutsättningarna. Dessa individer har ett långt arbetsliv kvar, närmare 18 år om de jobbar till 69 år.
Ålder bör inte hindra våra utbildningsmöjligheter, kompetensutveckling eller omställning till karriärväxling. Enligt mitt tycke är det aldrig för sent att utveckla så länge nyfikenheten och motivationen finns där. Hindret kan vara de ekonomiska förutsättningarna eller eventuell den ålderism som råder. Är det inte dags att höja den övre åldersgränsen nu?
/Monika Hermansson Friedman, som har läst organisations och personalutvecklingsprogrammet i mogen ålder.
