Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Staten subventionerar uppsägningar

Det var ett misstag att låta korttidsarbete användas under uppsägningstid. Det kommer att kosta både staten och den enskilde flera gånger om, skriver debattören Carina Sisell.
Publicerad
Colourbox
Syftet med lagen bygger på idén att man ska undvika uppsägningar, inte att staten ska stå för dem med våra skattemedel, skriver Carina Sisell. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Lagen om korttidsarbete innebär att om en arbetsgivare drabbas av tillfälliga ekonomiska svårigheter, om något oväntat händer som inte kunnat undvikas eller förutses, så ska denne kunna nyttja arbetstidsförkortning för att dra ner på arbetstiden för de anställda och få ekonomiskt stöd av staten.

Syftet med lagen bygger på idén att man ska UNDVIKA uppsägningar, få en möjlighet att överleva och behålla den kompetens som arbetstagarna har, och på så vis vara snabbt på fötter igen.

I samma lag finns en skrivning, §14, som innebär att man inte kan tillämpa korttidsarbete under uppsägningstid. Under den pandemi som drabbat oss togs många och snabba beslut under kort tid, och ett av dem var avsteget från §14. Fram till den 31 dec i år kan korttidsarbete användas även under uppsägningstid. Arbetsgivarnas incitament att behålla personal minskade i och med att staten nu kunde svara för stora delar av den anställdes lön under denna tid och på så sätt så subventionera uppsägningarna. Och dessa betalas med våra skattemedel.

Korttidsarbetet innebär att staten står för stor del av den lönekostnad som företaget har, men även arbetstagaren står för en del av kostnaden. Allt sammantaget är för att rädda företaget och arbetstagarnas anställningar.

Om man går ner till exempel 60 procent i arbetstid innebär det att staten står för 45 procent av den totala lönekostnaden, arbetsgivaren för 7,5 procent och arbetstagaren för 7,5 procent.  Totalt, sedan pandemin startade, har 586 000 anställda beviljats stödet. Omkring 2 miljoner arbetstagare omfattas av regelverket om korttidsarbete, via de centrala kollektivavtal som träffades i våras.

Som det ser ut idag så har var femte arbetstagare som omfattats av korttidsarbete även blivit varslad. I vissa branscher, såsom till exempel besöksnäringen, är siffrorna ännu högre.

När du som anställd avstår en del av sin lön så innebär det även att din pension drabbas under samma tid, eftersom pensionsavsättningen bygger på din faktiska lön. Så det kostar dig mer än att bara gå ner tillfälligt i lön.

När arbetslösheten ökar innebär det att avgifterna till a-kassorna, som delvis finansieras av medlemsavgifter, behöver ses över. Detta resulterar i höjda avgifter för medlemmarna. Den största delen av den utbetalda ersättningen vid arbetslöshet bekostas dock av våra skattemedel.

En arbetstagare som blir varslad och uppsagd blir många gånger stressad och det påverkar det psykosociala måendet på ett negativt sätt.

Staten betalade för uppsägningarna med våra skattemedel. Mer skattemedel behövs för att finansiera a-kassorna framöver. Kanske, till följd av att fler invånare känner sig otrygga och mår sämre, kommer det leda till ökade kostnader längre fram.

Individen betalar med sin anställningstrygghet, får betala en högre a-kasseavgift och riskerar att drabbas av otrygghet och oro för sin framtid och sin privata ekonomi.

/Carina Sisell, debattör och Unionens vice ordförande i regionstyrelsen i Dalarna


Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega Debatt

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Var unik säger vi – men är arbetsmarknaden redo för det?

Som barn lär vi oss att det är fint att vara unik, sticka ut och ta egna initiativ. Men arbetsgivare ser med skepsis på personer de inte kan stoppa i fack.
Publicerad 28 april 2026, kl 09:15
Paraplyer som flyger i lyften
Att stå ut i mängden kan innebära en nackdel på arbetsmarknaden, skriver Sabrina Johansson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi lever i en tid där vi ska sticka ut. Vara unika. Att visa driv, personlighet och engagemang. Att bygga kompetens, nätverk och ett personligt varumärke.

Sabrina Johansson

Budskapet är tydligt i skolan, i arbetslivet och i samhället i stort. Den som vågar, den som utvecklas och den som tar initiativ har möjligheter. Vi talar om vikten av innovation, om att tänka nytt och om att framtidens arbetsmarknad kräver människor som inte är rädda för förändring. 

Samtidigt möter många en annan verklighet när de väl står inför nästa steg i arbetslivet. För vad betyder egentligen att vara unik om det samtidigt finns en rädsla för det som inte är lätt att placera i en tydlig mall? I dagens rekryteringsprocesser talas det ofta om kompetensbrist. Det är svårt att hitta rätt kandidater. Om behovet av människor som kan tänka nytt, ta ansvar och bidra med energi i organisationer som står inför stora förändringar.

Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk

Men i praktiken avgörs många beslut i något helt annat. I trygghet.
I budget. I riskbedömningar. I frågan om personen verkligen kommer att leverera. I känslan av hur lätt någon har att passa in i en redan befintlig struktur.

Det gör att budskapet till arbetssökande ibland blir motsägelsefullt.

Var unik – men inte för unik. Visa driv – men inte så mycket att det känns osäkert. Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk. Visa engagemang – men inte så mycket att någon undrar om du egentligen vill något annat.

Det här är inte kritik mot enskilda rekryterare eller arbetsgivare. Det är snarare en reflektion över en arbetsmarknad som just nu försöker balansera två behov som inte alltid går ihop.  Behovet av förändring och behovet av stabilitet. Organisationer vill utvecklas, men de vill också minimera risk. De vill ha innovation, men också förutsägbarhet.
De vill ha människor som kan tänka nytt, men som samtidigt passar in i befintliga strukturer.

Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna

I den balansgången hamnar många arbetssökande i ett märkligt mellanläge. De gör det som förväntas av dem. De vidareutbildar sig, bygger nätverk, tar initiativ och arbetar med sitt personliga ledarskap. De uppmanas att synas mer, våga mer och tro mer på sin egen kompetens. Men när det väl är dags att fatta beslut kan just dessa egenskaper skapa osäkerhet. Den som sticker ut kan uppfattas som svår att placera. Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna. Den som har byggt ett eget varumärke kan uppfattas som en risk i stället för en tillgång. 

Resultatet blir en arbetsmarknad där många känner att de måste spela ett osynligt spel. Hur mycket vågar jag vara mig själv utan att det slår tillbaka? Hur mycket ska jag visa av min ambition utan att det uppfattas som att jag vill för mycket? Hur unik får jag egentligen vara?

Samtidigt står Sverige inför stora förändringar. Digitalisering, AI, cybersäkerhet och teknikutveckling förändrar arbetslivet i snabb takt. Företag och organisationer efterfrågar kompetens som inte alltid finns i traditionella utbildningsvägar. Vi behöver människor som vågar lära nytt, byta riktning och utvecklas genom hela arbetslivet. Då blir frågan ännu viktigare.

Systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling

Bakom varje CV finns en människa som har lagt tid på att lära sig mer, vågat synas, och vågat ta ansvar. Men om signalerna från arbetsmarknaden upplevs som motsägelsefulla riskerar vi att skapa en situation där människor till slut väljer det säkra framför det modiga. Inte för att de saknar vilja, utan för att systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling.

Det är en fråga som inte bara rör arbetssökande. Den rör företag, rekryterare och chefer som dagligen fattar beslut om vem som ska få en chans. Den rör fackförbund som arbetar för trygghet och utveckling i arbetslivet. Och den rör politiken, som talar om kompetensförsörjning samtidigt som många med kompetens står redo utan att få möjlighet att ta nästa steg.

Samtidigt finns det mycket som ger hopp. Det finns arbetsgivare som vågar tänka nytt. Det finns rekryterare som ser mer än bara det som står på papperet. Det finns kollegor, chefer och organisationer som vill skapa arbetsplatser där människor kan växa, utvecklas och känna att de hör hemma.

Att vara unik ska inte vara ett hinder

Arbetslivet är inte en kamp mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det är ett samspel där båda behöver varandra för att utvecklas. Den som söker jobb vill bidra, ta ansvar och vara en del av något större. Den som anställer vill hitta människor som kan stärka verksamheten.

Därför behöver vi också våga skapa en arbetsmarknad där det finns plats för olika vägar in, olika personligheter och olika sätt att utvecklas. Att vara unik ska inte vara ett hinder.
Det ska vara en möjlighet både för individen och för arbetslivet.

/Sabrina Johansson TechQueen