Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sluta besluta med reptilhjärnan

Att rekrytera med reptilhjärnan som är fullproppad med fördomar kan kännas enkelt men får förödande effekter på en arbetsplats. Det gör att vissa grupper får en gräddfil medan andra slår i glastaket, skriver Julia Sandberg.
Publicerad
Colourbox
Hjärnan hanterar många intryck på samma gång. Det gör att vi gärna fattar beslut på autopilot, skriver Julia Strandberg. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Visste du att ungefär 95 procent av alla beslut vi tar sker med det vi kan kalla reptilhjärnan? Snabba beslut som sker på autopilot där vi agerar på  inlärda åsikter och fördomar. Vi är aldrig helt opartiska, utan färgas av våra tidigare erfarenheter och föreställningar om andra.

Att hjärnan fattar snabba beslut är ett krav för att vi människor ska funka. Hjärnan hanterar 11 miljoner intryck per sekund. Men vi kan bara hantera omkring 40 intryck på ett medvetet plan. Det gör att hjärnan fattar beslut på autopilot. Det är det som gör att vi ofta sätter oss på samma plats, att vi handlar samma typ av kaffe och kollar på samma nyhetskanal. Vi går på gammal vana för att slippa fatta aktiva beslut. Och våra vanor bygger på vår samlade erfarenhet och antaganden. Men våra invanda mönster och antaganden lurar oss ofta.

Vi har en tendens att trivas bäst med människor som påminner om oss själva

Du har säkert hört talas om bias och fördomar. Det är något vi alla har. Hur fördomsfria vi än anser oss vara så som fattar beslut utifrån antaganden om andra människor. Vi reproducerar gamla normer, strukturer och sanningar som är förlegade och ganska sunkiga. Men de flesta av oss är inte rasister eller sexister med flit. Vi styrs bara av våra reptilhjärnor som gör oss till skitstövlar.

Vi människor har en stark tendens att trivas bäst med människor som påminner om oss själva. Vi dras till människor som delar intressen, upplevelser och bakgrunder då det förenar oss och skapar trygghet. Vi gillar att få våra åsikter om människor bekräftade och vi gillar inte att ändra åsikt om andra - har vi en gång satt epitetet skitstövel på någon ändrar vi oss sällan. Vi trivs också när vi är i sammanhang där vi agerar eller uttrycker liknande åsikter som andra människors. Det är en av anledningarna till att grupptryck finns. Vi ser hellre att det är konsensus i gruppen håller tyst även om vi inte håller med eller tycker att någon är en skitstövel.

Fördomar drabbar dig också på jobbet. Det tar i snitt snitt några sekunder för en rekryterare att fatta ett beslut när hen läser ditt CV. Det innebär att rekryteraren baserar sin första åsikt om dig som kandidat på obetydliga attribut som namn, var du kommer från, vilken skola du gått på, hur du ser ut på bilden och hur du formaterat din CV. Det första intrycket följer sedan med i intervjuprocessen. Det fördunklar omdömet och gör att konkreta färdigheter och kompetenser blir mindre värda än rekryterarens första intryck.

Vi har alla råkat ut för chefer som är skitstövlar och  placerar medarbetare i fack

Och vi har väl alla råkat ut för chefer som placerar medarbetare i fack? De utgår från att alla ska vara och agera på ett visst sätt för det gör det enklare att vara chef. I stället för att leda utifrån individer så leder man utifrån en struktur och normer där vissa grupper och individer får en gräddfil medan andra slår i glastaket.

Så sluta vara en skitstövel. Det fina i kråksången är att vi kan bli medvetna om våra fördomar och arbeta aktivt med att förändra dem och att ta beslut baserade på nya insikter.

Många rekryterare är i dag medvetna om bias och arbetar aktivt för att se förbi sina förutfattade åsikter. Och det är delvis därför som många myndigheter, kommuner och företag använder sig av trista formulär och därför som anonyma tester är så trendiga i rekryteringar.  Vi måste lära chefer att radera bort fördomar i arbetslivet och låta alla vara olika. Många företag utbildar tack och lov sina organisationer och chefer i bias och fördomar och arbetar på att skapa mer inkluderande organisationer.

Genom att sakta ned tempot och inte låta vår reptilhjärna fatta beslut blir vi smartare, mer inkluderande och härligare personer att umgås med. Vi skulle slippa en hel del grodor som baseras på fördomar om ålder, kön, kultur, religion med mer. Så ska vi försöka vara lite mindre skitstövlar i höst och försöka fatta mer medvetna beslut och inte basera åsikter på sunkiga fördomar?

/Julia Strandberg som driver Inkluderingsbyrån.

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: ”Vuxendagis” är ett systemfel – inte leverantörernas ovilja

När arbetsmarknadsinsatser upplevs som ”vuxendagis” handlar det sällan om bristande ambition hos leverantörerna. Det är ett resultat av ett system som premierar kontroll och närvaro framför utveckling och faktiska steg mot arbete, skriver Aralia Eriksson.
Aralia Eriksson Publicerad 27 januari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens arbetsmarknadsprogram
Ingen ska behöva uppleva arbetsmarknadsinsatser som meningslösa eller förnedrande, skriver Aralia Eriksson. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ett reportage om arbetssökande som "skulle rustas för jobb men fick fika och sortera skruvar” väcker berättigad kritik. Ingen ska behöva uppleva arbetsmarknadsinsatser som meningslösa eller förnedrande. Men bilden av leverantörer som oambitiösa och okontrollerade riskerar att dölja det verkliga problemet: ett system som styr mot kontroll och närvaro i stället för faktisk utveckling mot arbete. 

Aralia Eriksson

Som leverantör av Arbetsförmedlingens insatser verkar vi under omfattande tillsyn. Oanmälda besök, kontroller av legitimationer, utbildningskrav och behörigheter, granskning av lokaler, dokumentation och närvaro ned på timnivå är vardag. 

Regelverken är detaljerade och efterlevnaden följs upp systematiskt. Att leverantörer skulle verka utan kontroll stämmer helt enkelt inte. Problemet är istället vad kontrollsystemet fokuserar på.

Allt mer tid går åt rapportering, avvikelsehantering och formella processer

I dag premieras närvaro och administration, inte kvalitet, innehåll eller faktisk utveckling. Allt mer tid går åt rapportering, avvikelsehantering och formella processer. Den tiden tas direkt från kärnuppdraget: att stötta människor, stärka språket, bygga självförtroende och skapa vägar till praktik och arbete.

Kravet på ett visst antal närvarotimmar, oavsett individens behov eller förutsättningar, är ett tydligt exempel. Av rädsla för att deltagare annars ”inte gör något” har systemet byggts kring fysisk närvaro. Resultatet blir en tidshets där människor måste vara på plats även när innehållet inte är individanpassat. Det är här känslan av ”vuxendagis” uppstår.

Målgruppen inom dessa insatser är långt ifrån homogen. Många deltagare har komplexa behov kopplade till hälsa, rehabilitering, språk eller tidigare misslyckanden på arbetsmarknaden. För dem sker utveckling sällan i stora språng. Framstegen kan vara förbättrad svenska, ökad stabilitet eller stärkt självkänsla. Avgörande steg som i dag varken mäts, efterfrågas eller ges tillräcklig tid.

Problemet är vad kontrollsystemet fokuserar på

Samtidigt är kopplingen till arbetsgivare avgörande. För att deltagare ska kunna ta nästa steg krävs att arbetsgivare är beredda att öppna sina dörrar för målgruppen genom praktik och anställning. Det förutsätter resurser, stöd och lägre trösklar än i dag. Här behöver Arbetsförmedlingen i högre grad upphandla och följa upp insatser utifrån faktiska resultat, inte bara aktivitet.

Samarbetet mellan myndighet och leverantörer behöver också utvecklas. I dag utför vi uppdrag enligt detaljerade krav, men med begränsat inflytande över hur tjänsterna utformas. Konsekvensen blir att välkända problem upprepas, trots att de är tydliga för dem som möter deltagarna varje dag.

När arbetsmarknadsinsatser upplevs som ”vuxendagis” handlar det sällan om bristande ambition hos leverantörerna. Det är ett resultat av ett system som premierar kontroll och närvaro framför utveckling och faktiska steg mot arbete.

Vill vi att fler människor ska närma sig arbetsmarknaden måste vi förändra hur insatser utformas, mäts och följs upp. Annars riskerar vi att fortsätta kritisera ett resultat som systemet självt producerar.

/Aralia Eriksson, VD AKG Sverige