Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sluta besluta med reptilhjärnan

Att rekrytera med reptilhjärnan som är fullproppad med fördomar kan kännas enkelt men får förödande effekter på en arbetsplats. Det gör att vissa grupper får en gräddfil medan andra slår i glastaket, skriver Julia Sandberg.
Publicerad
Colourbox
Hjärnan hanterar många intryck på samma gång. Det gör att vi gärna fattar beslut på autopilot, skriver Julia Strandberg. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Visste du att ungefär 95 procent av alla beslut vi tar sker med det vi kan kalla reptilhjärnan? Snabba beslut som sker på autopilot där vi agerar på  inlärda åsikter och fördomar. Vi är aldrig helt opartiska, utan färgas av våra tidigare erfarenheter och föreställningar om andra.

Att hjärnan fattar snabba beslut är ett krav för att vi människor ska funka. Hjärnan hanterar 11 miljoner intryck per sekund. Men vi kan bara hantera omkring 40 intryck på ett medvetet plan. Det gör att hjärnan fattar beslut på autopilot. Det är det som gör att vi ofta sätter oss på samma plats, att vi handlar samma typ av kaffe och kollar på samma nyhetskanal. Vi går på gammal vana för att slippa fatta aktiva beslut. Och våra vanor bygger på vår samlade erfarenhet och antaganden. Men våra invanda mönster och antaganden lurar oss ofta.

Vi har en tendens att trivas bäst med människor som påminner om oss själva

Du har säkert hört talas om bias och fördomar. Det är något vi alla har. Hur fördomsfria vi än anser oss vara så som fattar beslut utifrån antaganden om andra människor. Vi reproducerar gamla normer, strukturer och sanningar som är förlegade och ganska sunkiga. Men de flesta av oss är inte rasister eller sexister med flit. Vi styrs bara av våra reptilhjärnor som gör oss till skitstövlar.

Vi människor har en stark tendens att trivas bäst med människor som påminner om oss själva. Vi dras till människor som delar intressen, upplevelser och bakgrunder då det förenar oss och skapar trygghet. Vi gillar att få våra åsikter om människor bekräftade och vi gillar inte att ändra åsikt om andra - har vi en gång satt epitetet skitstövel på någon ändrar vi oss sällan. Vi trivs också när vi är i sammanhang där vi agerar eller uttrycker liknande åsikter som andra människors. Det är en av anledningarna till att grupptryck finns. Vi ser hellre att det är konsensus i gruppen håller tyst även om vi inte håller med eller tycker att någon är en skitstövel.

Fördomar drabbar dig också på jobbet. Det tar i snitt snitt några sekunder för en rekryterare att fatta ett beslut när hen läser ditt CV. Det innebär att rekryteraren baserar sin första åsikt om dig som kandidat på obetydliga attribut som namn, var du kommer från, vilken skola du gått på, hur du ser ut på bilden och hur du formaterat din CV. Det första intrycket följer sedan med i intervjuprocessen. Det fördunklar omdömet och gör att konkreta färdigheter och kompetenser blir mindre värda än rekryterarens första intryck.

Vi har alla råkat ut för chefer som är skitstövlar och  placerar medarbetare i fack

Och vi har väl alla råkat ut för chefer som placerar medarbetare i fack? De utgår från att alla ska vara och agera på ett visst sätt för det gör det enklare att vara chef. I stället för att leda utifrån individer så leder man utifrån en struktur och normer där vissa grupper och individer får en gräddfil medan andra slår i glastaket.

Så sluta vara en skitstövel. Det fina i kråksången är att vi kan bli medvetna om våra fördomar och arbeta aktivt med att förändra dem och att ta beslut baserade på nya insikter.

Många rekryterare är i dag medvetna om bias och arbetar aktivt för att se förbi sina förutfattade åsikter. Och det är delvis därför som många myndigheter, kommuner och företag använder sig av trista formulär och därför som anonyma tester är så trendiga i rekryteringar.  Vi måste lära chefer att radera bort fördomar i arbetslivet och låta alla vara olika. Många företag utbildar tack och lov sina organisationer och chefer i bias och fördomar och arbetar på att skapa mer inkluderande organisationer.

Genom att sakta ned tempot och inte låta vår reptilhjärna fatta beslut blir vi smartare, mer inkluderande och härligare personer att umgås med. Vi skulle slippa en hel del grodor som baseras på fördomar om ålder, kön, kultur, religion med mer. Så ska vi försöka vara lite mindre skitstövlar i höst och försöka fatta mer medvetna beslut och inte basera åsikter på sunkiga fördomar?

/Julia Strandberg som driver Inkluderingsbyrån.

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Duktighetsfällan – när de starkaste täcker upp

Vi lär chefer att prioritera bättre, sätta gränser och återhämta sig. Men när kraven är större än resurserna räcker inte mer självledarskap. Då måste vi också våga granska organisationen, skriver Pernilla Norberg.
Pernilla Norberg Publicerad 10 november 2026, kl 05:55
Det finns en paradox i yrkeslivet. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig, skriver Pernilla Norberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag borde klara det här.” Jag har hört kompetenta och erfarna ledare säga det många gånger. Jag har också sagt det själv. Jag är ju chef. Jag har erfarenheten. Utbildningen. Mandatet. Jag borde kunna prioritera bättre, sätta tydligare gränser och hantera min arbetsbelastning.

Efter mer än 30 år i ledande roller, bland annat som rektor, chef och interimledare, har jag blivit alltmer intresserad av vad som händer innan den meningen uttalas. För ibland har vi redan gjort ett tankefel. Vi har tagit en komplex organisatorisk situation och gjort den till en fråga om individens förmåga att hantera den.

Jag arbetar själv med självledarskap och tycker att det är en viktig del av ett hållbart arbetsliv. Vi behöver kunna prioritera, sätta gränser, förstå våra egna mönster och ta ansvar för det vi faktiskt kan påverka. Men det finns en gräns. 

För vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan om att det helt enkelt finns för mycket att prioritera? Vad händer när arbetsuppgifter läggs till utan att något tas bort? När ansvaret ökar men resurserna inte gör det? När återhämtningen mest går åt till att bli tillräckligt återställd för att klara nästa likadana vecka? Då behöver vi sluta fråga enbart hur individen ska bli bättre på att hantera situationen.

Vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan att det finns för mycket att prioritera?

Arbetsmiljöverket är tydligt med att organisatorisk och social arbetsmiljö bland annat handlar om balans mellan krav och resurser. Arbetsgivaren ansvarar för att organisera, leda och fördela arbetet så att arbetsmiljön är god. Myndigheten konstaterar också att obalans mellan krav och resurser inte kan lösas genom ständiga omprioriteringar eller genom att enbart hänvisa till återhämtning. 

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation. Och nej, du kan inte yoga bort den heller. Det säger jag som faktiskt har drivit yogastudio.

Yoga, återhämtning och andning kan vara värdefullt för människan. Men det skapar inte tydligare mandat, rimligare arbetsmängd eller tillräckliga resurser.

Det finns dessutom en paradox som jag sett många gånger under mitt yrkesliv. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig. Hon löser. Täcker upp. Tar ett samtal till. Jobbar lite längre. Fångar det som faller mellan stolarna. Och verksamheten fortsätter fungera. Åtminstone på ytan. Men någonstans behöver vi våga fråga: Fungerar organisationen eller fungerar den därför att några människor hela tiden kompenserar för det som inte fungerar?

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation

Det är en obekväm men viktig skillnad. För när den som alltid säger ”jag fixar det” till slut inte gör det längre, blir problemet plötsligt synligt.

Jag tror att vi behöver bli betydligt bättre på att skilja mellan tre nivåer:

Människan. Ledarskapet. Organisationen.

Människan behöver ta ansvar för sina val, gränser och beteenden. Ledaren behöver ta ansvar för sitt ledarskap och det hon faktiskt kan påverka. Organisationen behöver ta ansvar för de förutsättningar människor förväntas prestera inom. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom.

Arbetsmiljöverkets regler säger också att chefer inte bara behöver kunskap om hur ohälsosam arbetsbelastning ska förebyggas. De behöver förutsättningar att omsätta kunskapen i praktiken, däribland rimlig arbetsbelastning, stöd och tillräckliga befogenheter. 

Därför vill jag att vi slutar nöja oss med frågan: Hur får vi våra chefer och medarbetare att bli mer hållbara?

Och börjar ställa den betydligt mer krävande frågan: Hur skapar vi organisationer där människor faktiskt har förutsättningar att hålla?

För organisationen har ansvar för förutsättningarna. Ledaren har ansvar för sitt självledarskap. Hållbart ledarskap kräver båda.

Pernilla Norberg, föreläsare, författare, ledarskapsutvecklare