Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sluta besluta med reptilhjärnan

Att rekrytera med reptilhjärnan som är fullproppad med fördomar kan kännas enkelt men får förödande effekter på en arbetsplats. Det gör att vissa grupper får en gräddfil medan andra slår i glastaket, skriver Julia Sandberg.
Publicerad
Colourbox
Hjärnan hanterar många intryck på samma gång. Det gör att vi gärna fattar beslut på autopilot, skriver Julia Strandberg. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Visste du att ungefär 95 procent av alla beslut vi tar sker med det vi kan kalla reptilhjärnan? Snabba beslut som sker på autopilot där vi agerar på  inlärda åsikter och fördomar. Vi är aldrig helt opartiska, utan färgas av våra tidigare erfarenheter och föreställningar om andra.

Att hjärnan fattar snabba beslut är ett krav för att vi människor ska funka. Hjärnan hanterar 11 miljoner intryck per sekund. Men vi kan bara hantera omkring 40 intryck på ett medvetet plan. Det gör att hjärnan fattar beslut på autopilot. Det är det som gör att vi ofta sätter oss på samma plats, att vi handlar samma typ av kaffe och kollar på samma nyhetskanal. Vi går på gammal vana för att slippa fatta aktiva beslut. Och våra vanor bygger på vår samlade erfarenhet och antaganden. Men våra invanda mönster och antaganden lurar oss ofta.

Vi har en tendens att trivas bäst med människor som påminner om oss själva

Du har säkert hört talas om bias och fördomar. Det är något vi alla har. Hur fördomsfria vi än anser oss vara så som fattar beslut utifrån antaganden om andra människor. Vi reproducerar gamla normer, strukturer och sanningar som är förlegade och ganska sunkiga. Men de flesta av oss är inte rasister eller sexister med flit. Vi styrs bara av våra reptilhjärnor som gör oss till skitstövlar.

Vi människor har en stark tendens att trivas bäst med människor som påminner om oss själva. Vi dras till människor som delar intressen, upplevelser och bakgrunder då det förenar oss och skapar trygghet. Vi gillar att få våra åsikter om människor bekräftade och vi gillar inte att ändra åsikt om andra - har vi en gång satt epitetet skitstövel på någon ändrar vi oss sällan. Vi trivs också när vi är i sammanhang där vi agerar eller uttrycker liknande åsikter som andra människors. Det är en av anledningarna till att grupptryck finns. Vi ser hellre att det är konsensus i gruppen håller tyst även om vi inte håller med eller tycker att någon är en skitstövel.

Fördomar drabbar dig också på jobbet. Det tar i snitt snitt några sekunder för en rekryterare att fatta ett beslut när hen läser ditt CV. Det innebär att rekryteraren baserar sin första åsikt om dig som kandidat på obetydliga attribut som namn, var du kommer från, vilken skola du gått på, hur du ser ut på bilden och hur du formaterat din CV. Det första intrycket följer sedan med i intervjuprocessen. Det fördunklar omdömet och gör att konkreta färdigheter och kompetenser blir mindre värda än rekryterarens första intryck.

Vi har alla råkat ut för chefer som är skitstövlar och  placerar medarbetare i fack

Och vi har väl alla råkat ut för chefer som placerar medarbetare i fack? De utgår från att alla ska vara och agera på ett visst sätt för det gör det enklare att vara chef. I stället för att leda utifrån individer så leder man utifrån en struktur och normer där vissa grupper och individer får en gräddfil medan andra slår i glastaket.

Så sluta vara en skitstövel. Det fina i kråksången är att vi kan bli medvetna om våra fördomar och arbeta aktivt med att förändra dem och att ta beslut baserade på nya insikter.

Många rekryterare är i dag medvetna om bias och arbetar aktivt för att se förbi sina förutfattade åsikter. Och det är delvis därför som många myndigheter, kommuner och företag använder sig av trista formulär och därför som anonyma tester är så trendiga i rekryteringar.  Vi måste lära chefer att radera bort fördomar i arbetslivet och låta alla vara olika. Många företag utbildar tack och lov sina organisationer och chefer i bias och fördomar och arbetar på att skapa mer inkluderande organisationer.

Genom att sakta ned tempot och inte låta vår reptilhjärna fatta beslut blir vi smartare, mer inkluderande och härligare personer att umgås med. Vi skulle slippa en hel del grodor som baseras på fördomar om ålder, kön, kultur, religion med mer. Så ska vi försöka vara lite mindre skitstövlar i höst och försöka fatta mer medvetna beslut och inte basera åsikter på sunkiga fördomar?

/Julia Strandberg som driver Inkluderingsbyrån.

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: En hyllning till småbarnsföräldrar: förlåt mitt yngre jag

Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Publicerad 3 juni 2025, kl 09:00
två vuxna höjer sina barn i luften
Föräldrar som går tidigare från jobbet är inte lata. Men det tog tid innan jag förstod det, skriver Oskar Eklind. Foto: Colourbox/Daniel Ekbladh
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.

Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.

”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.

Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.

Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.

Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra

Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.

Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.

Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.

Men jag vet bättre nu.

Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.

”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”

Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.

Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.

Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet

Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.

Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.

En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.

Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.

Nu förstår jag.

Småbarnsföräldrar, I salute you.

/Oskar Eklind