Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Jag jobbar på ett callcenter som teknisk support för kunderna till en av landets största bredbandsleverantörer. Det är en arbetsplats - och en bransch - med en väldigt låg medelålder över lag. För en del är det första jobbet efter gymnasiet, för andra ett deltidsjobb vid sidan av studier. För många andra, däribland jag själv, är det första bästa som gick att hitta på dagens kassa arbetsmarknad och det jobb som ska betala mat, hyra och resten av livsnödvändigheterna.
Att det kollektivavtal som Unionen förhandlat fram för branschen då har ungdomslöner hela vägen upp till 24 år gör mig därför väldigt besviken på mitt fackförbund. I praktiken går det inte att betrakta som något annat än att man rear ut vår arbetskraft.
Callcenteravtalet innebär en lägsta lön på 17 881 kronor för oss som ännu inte fyllt 24 år. Det är cirka 85 procent av ordinarie lägsta lön på 20719 - en pisslön redan det. En nivå som också används som ingångslön för oss som sitter och svarar i telefon. Och det är då om man skulle ha heltid. På min arbetsplats är det satt i system att alla nyanställningar görs på 80 procent, vilket istället innebär 14 305 kronor före skatt, exklusive OB och övertidsersättning, när månaden är slut. Det är inte en värdig lön att leva på.
Företagens intresseorganisationer och de borgerliga politikerna tjatar ofta om att det måste finnas incitament att anställa unga. Incitament finns det. För självklart anställer företagen helst dem som man kan betala minst. Lägre löner för en grupp än för en annan, innebär en väg in för arbetsköparna att dumpa lönerna för alla. Vare sig det rör sig om arbetskraftsimport från låglöneländer i byggbranschen och i jordbruket, eller ungdomslönerna som tillämpas på callcenter, på restauranger och i handeln. Arbetare ställs mot arbetare och företagen vinner.
För att ta ett färskt exempel från callcenterbranschen så rapporterade SVT i februari i år hur erfarna intervjuare sades upp från SCB för att istället anställa unga genom en underleverantör. Motiveringen var arbetsbrist och att dra ned på utgifterna.
Vissa skulle hävda att ungdomslönernas existens är rättfärdigad för att de skulle göra det lättare för unga att komma i arbete. Det är sant att ungdomsarbetslösheten är hög, och har ökat nu under coronapandemin. Självklart behövs det åtgärder för att komma åt det problemet. Men att vår arbetskraft ska säljas till underpris är inte rätt väg att gå. Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön vore till exempel ett bättre sätt, där vi kunde minska arbetslösheten genom att dela på jobben.
Ungdomslöner är lönedumpande och ovärdiga för de av oss som tvingas arbeta för dem. Därför borde Unionen kämpa för att få bort ungdomslönerna ur avtalen när de uppskjutna avtalsförhandlingarna startar till våren 2021. Det allra minsta vore att sänka åldrarna som de får tillämpas för. Handels och HRF varslade nyligen om strejk för att få igenom höjda löner för de som tjänar minst - kan de så kan vi!
/Arvid Taawo, Callcenterarbetare
Läs mer: Unionens förbundsordförande Martin Linders debattreblik
Tidigare debattartiklar hittar du här.
Kontakt:
lina.bjork@kollega.se
eller niklas.hallstedt@kollega.se
Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt
Under året har ämnen debatterats, kommenterats och fått svar på Kollegas debattsida. Har du något som rör arbetslivet värt att lyfta? Tveka inte att höra av dig till: lina.bjork@kollega.se.
Här är de debattartiklar som lästes av allra flest (hitills) 2025:
Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Patienter med en privat vårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till vård än andra patienter. Varför erbjuder fackförbunden något som bidrar till orättvisa, skriver Karin Persson.
Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Som nyutexaminerad går många från dokumenterade betygskriterier och schemalagda lektioner till flytande krav och möjlighet att arbeta var som helst, när som helst. Det skapar stress och ohälsa bland unga, skriver Petra Skoglund.
Jag är en av hundratusentals människor i Sverige som just nu befinner sig mellan jobb. En av många som aldrig trodde att det skulle hända – inte med min drivkraft, mitt engagemang och min positiva inställning. Men nu har jag varit arbetslös i över 100 dagar. Och som ett brev på posten kom nästa smäll: a-kassan sänktes.
Jag vill arbeta. Min ålder är bara en siffra. Men gång på gång får jag känna att arbetsmarknaden ser mig annorlunda bara för att jag har passerat 40. Vad har regeringen – och oppositionen – för konkreta åtgärder för att motverka åldersdiskrimineringen som pågår i det tysta men drabbar i det öppna?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet. Redan för flera år sedan visade forskare vid Uppsala universitet hur personer över 40 år sorteras bort i rekryteringsprocesser – inte för att de saknar kompetens, utan för att de anses vara för gamla. Och ändå har politikerna inte agerat. I stället pratar de gärna om arbetslinjen – som om vi äldre skulle vara problemet. Mats Persson (L) kallar systemet slappt och kravlöst. Men vad hände med ansvarstagandet åt andra hållet?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet
För många av oss är arbetslösheten inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Vi gör allt för att få jobb, men blir ghostade av rekryteringsfirmor och arbetsgivare. Samtidigt sänks vår trygghet, a-kassan, med argumentet att vi inte anstränger oss tillräckligt. Jag vill fråga politiker: Vad exakt är det ni tycker vi borde göra mer av?
Sanningen är att samhället inte har råd att ha oss på avbytarbänken. Fördomarna om oss stämmer inte. Undersökningar från bland annat Feelgood visar att personer över 50 är både piggare och mer engagerade på jobbet än sina yngre kollegor. Ändå får vi inte chansen att visa det.
Jag har varit med och påverkat förut. När jag kämpade med ofrivillig barnlöshet satt jag i styrelsen för IRIS – Infertilas Riksförening – och med hjälp av journalister och starka röster i media förändrade vi lagstiftningen i Sverige. Jag tänker inte vara tyst nu heller.
I Sverige har vi en kultur där ålder ofta ses som ett hinder snarare än en tillgång. Det blir särskilt tydligt när det gäller jobb efter 60. Många äldre som blir arbetslösa får inte ens komma på intervju – trots erfarenhet och vilja att arbeta vidare.
Ge alla generationer en chans att bidra
Varje år tvingas 7 400 personer över 60 år att gå i pension i förtid.
Det kostar dem i snitt 7 000 kronor mindre i pension varje månad.
Och samhället förlorar 11 miljarder kronor per år i BNP i utebliven arbetskraft och skatteintäkter.
Det är inte hållbart.
Vi måste börja värdera erfarenhet – och ge alla generationer en chans att bidra. Samhället förlorar. Individer förlorar. Och det sker medan vi pratar om kompetensbrist och behovet av längre arbetsliv. Det är dags att ta åldersdiskriminering på allvar.
Jag vill arbeta. Jag är inte min ålder. Jag är redo att bidra. Är Sverige redo att ta vara på oss?
/Ann Björklund, arbetslös, men långt ifrån färdig.
