Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ska föräldrarnas pengar avgöra ungas framtid?

Kan ett barn som växer upp i Sverige bli den hon vill bli, oberoende av uppväxtvillkor och familjeförhållanden? Idag är chanserna stora, visar ekonomen Daniel Lind. Men han varnar för att de möjligheterna nu snabbt hotas.
Daniel Lind Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Detta handlar om social rörlighet, om graden av självbestämmande över sitt liv. I ett liberalt samhälle anser de flesta att principen om lika möjligheter ska vara vägledande, att individens chanser i livet inte ska styras av något hon själv inte har kunnat påverka. Om ryggsäcken hemifrån är för tung kan ett samhälle inte sägas vara jämlikt eller frihetligt.

Inom den ekonomiska vetenskapen studeras sambandet mellan fäders och söners inkomster. Om sönerna, som vuxna, hamnar nära sina fäder i inkomstfördelningen är chanserna i livet begränsade. Om fädernas inkomst inte kan förutsäga sönernas placering i inkomstfördelningen är den sociala rörligheten hög och friheten reell.

Forskningen visar att i västvärlden är rörligheten lägst i USA - där är sambandet mellan fädernas och sönernas inkomster som starkast. Efter USA följer Storbritannien, Italien och Frankrike. I andra änden placerar sig de nordiska länderna och Kanada.

Ett annat sätt att fånga in den sociala rörligheten är att studera sannolikheten att sönerna hamnar i samma inkomstgrupp som fäderna. I USA är sannolikheten 42 procent att en son med en far i den lägsta inkomstgruppen själv hamnar där (om slumpen styr är sannolikheten 20 procent). I Sverige är motsvarande sannolikhet 26 procent.

Kärnan i den amerikanska drömmen är att alla - oavsett bakgrund - kan nå de högsta inkomsterna. Forskningen visar återigen att rörligheten är lägre i USA än i Sverige. Chansen att en son med en far i den lägsta inkomstgruppen klättrar till den högsta är 7,9 procent i USA och 10,9 procent i Sverige. När det gäller rörligheten från toppen till botten är risken att sonen till den rikaste av fäder faller till den lägsta inkomstgruppen 9,5 procent i USA och 15,9 procent i Sverige.

Forskningen är entydig - den sociala rörligheten är lägre i USA (och Storbritannien) än i Sverige (och övriga Norden). Framför allt är det i båda ändar av inkomstfördelningen som rörligheten skiljer sig åt. Möjligheten för de fattigaste i USA att skapa ett drägligare liv för sina barn är avsevärt mindre än i andra länder; det är lätt att bli fattig och svårt att lämna fattigdomen bakom sig. Så här uttrycker sig några brittiska forskare: "Föreställningen om USA som 'möjligheternas land' är lika seglivad som uppenbart felaktig."

Den amerikanska drömmen är en myt, en fortfarande levande tankefigur, och som hindrar social utveckling och en progressiv politik. Om den amerikanska drömmen är en mardröm på andra sidan Atlanten är den en realitet i Norden och Sverige. Principen om lika möjligheter är svagast i frihetens förlovade land.

Trots de positiva resultaten talar mycket för att vi i Sverige befinner oss på ett sluttande plan, att många av de faktorer som har gynnat rörligheten är på väg att urholkas. Det är en process som pågått under en längre tid - där synen på valfrihet, de ökade inkomst- och förmögenhetsskillnaderna samt den offentliga sektorns minskade omfördelning är viktiga komponenter - och den har förstärkts sedan regeringsskiftet 2006. De två viktigaste förändringarna berör utbildningspolitiken och arbetslöshetsförsäkringen.

Den svenska skolan har förändrats i grunden. Vi har lämnat ett system som enligt forskningen stimulerade den sociala rörligheten. I dag vet vi att valet av skola påverkar betygen mer än tidigare och att kunskapsskillnaderna har ökat. Skolsegregeringen har tilltagit. Politiken under de allra senaste åren förstärker denna trend. Val ska göras tidigare, de yrkesförberedande programmen ska inte ge högskolebehörighet, regeln som underlättade för yrkesverksamma att studera har slopats, komvux har nedmonterats, tiden för studiemedel ska förkortas och studielån från komvux ska inte kunna avskrivas. Dörrar stängs snabbare och hårdare än tidigare.

Barn som växer upp i socialt utsatta familjer med svag studietradition missgynnas. När utbildning går i arv - vilket den gör i alla länder, men mindre i Norden än i de flesta andra - och löneskillnaderna ökar, gynnas privilegierade barn mer än tidigare. Det försprång som följer av gynnsamma hemförhållanden belönas med högre relativa löner. Det innebär att vi befinner oss i en situation där både utbildningssystemets struktur och avkastningen på utbildning pekar mot lägre social rörlighet.

Kombinationen av höga och jämt fördelade kunskaper, en generös arbetslöshetsförsäkring och starka fackliga organisationer har medfört att vi i Sverige - till skillnad från i USA och Storbritannien - har lyckats undvika en arbetsmarknad med extremt låga löner. De reformer av a-kassan som har genomförts sedan regeringsskiftet 2006 innebär - tillsammans med nedmonteringen av den utbildningsorienterade arbetsmarknadspolitiken - att priset för arbetslöshet har ökat. Tillsammans med regeln om att arbetslösa måste acceptera ett jobberbjudande om lönen uppgår till 90 procent av a-kasseersättningen pressar detta löneökningstakten och lönenivåerna nedåt. Den försämrade a-kassan sägs leda till varaktigt högre sysselsättning, men detta kan bara ske om lönerna sänks på svensk arbetsmarknad.

Att en halv miljon har lämnat a-kassan innebär också att allt fler hänvisas till socialkontoret - det mest skadliga och stigmatiserande utanförskapet. Dessutom innebär försämringarna i a-kassan att tryggheten och inkomstbortfallsprincipen urholkas. Främst svaga grupper drabbas av detta minskade stöd för den generella välfärden.

Framtidens sociala rörlighet bestäms av de förhållanden som råder i dag och av de val vi gör framöver. Det handlar om politik, om insikten att inget är ödesbestämt. Men diskussionen om den sociala rörligheten har under lång tid lyst med sin frånvaro. Ett första steg är att få upp frågan på den politiska dagordningen - att diskutera hur vi vill att den sociala rörligheten ska se ut i framtiden. Det är hög tid att skrida till verket. Tillsätt en offentlig utredning, samla de bästa forskarna, stimulera det offentliga samtalet.

Fortsätter passiviteten är risken uppenbar att vi om ett decennium eller två tvingas titta bakåt och fråga oss: Är en lägre social rörlighet ett rimligt pris för de samhällsförändringar som har genomförts?

Ståndpunkter:

  • Den amerikanska drömmen är en mardröm i USA, men en realitet i Sverige. Möjligheten för fattiga amerikaner att skapa ett drägligare liv för sina barn är avsevärt mindre än i andra länder.
  • Trots de jämlikare villkoren i Sverige befinner vi oss på ett sluttande plan, bland annat genom ökade inkomst- och förmögenhetsskillnader och de senaste årens förändringar inom skolan och a-kassan.
  • Gör vi inget är vi på väg mot ett läge där socialt utsatta familjer med svag studietradition starkt missgynnas och där redan privilegierade barn med gynnsamma hemförhållanden får det allt mer förspänt.
  • Se till att frågan om den sociala rörligheten kommer upp på den politiska dagordningen. Tillsätt en utredning, samla de bästa forskarna och agera innan det är för sent.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Anställdas mående är sämre efter pandemin

Anställda har mindre energi och motivation i dag än före pandemin. Det visar resultatet av över 1 000 personlighetstester, skriver Klaus Olsen.
Publicerad 16 september 2025, kl 06:00
Man ligger på ett skrivbord
Hur mår vi post-pandemi? Energin och engagemanget på jobbet är lågt, visar resultatet av över 1 000 personlighetstester. Foto:Privat/Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När pandemin slog till förändrades världen över en natt. Redan då förstod vi att effekterna skulle bli stora, men få kunde ana hur djupt och långvarigt spåren skulle bli i våra hjärnor och vårt arbetsliv. I dag, flera år senare, ser vi konsekvenser som inte kan mätas i enbart sjukvårdsstatistik – det handlar om vårt mentala välmående och vår förmåga till motivation, utveckling och engagemang.

En ny studie publicerad i Nature Communications visar att våra hjärnor faktiskt åldrades i genomsnitt 5,5 månader snabbare under pandemin – oavsett om vi själva blev sjuka eller inte. Det är ett slående exempel på hur djupa avtryck en kris kan göra, även bortom fysiska symtom. Den kollektiva upplevelsen av stress, oro, social isolering och brutna vanor har påverkat oss alla.

Återgång till jobbet har inneburit en känsla av trötthet snarare än ny energi

När vi i en studie analyserade över 1 000 svenska personlighetstester var bilden klar: motivationen och drivkraften hos anställda har försvagats påtagligt jämfört med nivåerna före pandemin 2018. I princip samtliga undersökta egenskaper kopplat till arbetsglädje, ambition, utvecklingslust och riskbenägenhet har minskat. Detta är inte enskilda fall, utan ett genomgående mönster i hela arbetslivet.

För många har återgången till jobbet efter semestern inneburit en känsla av osäkerhet och trötthet snarare än ny energi. Många arbetsplatser vittnar om svårigheter att återupprätta engagemang och framtidstro. Vi ser nu att pandemins effekter slagit rot i kulturen: det är svårare att entusiasmera, sätta ambitiösa mål eller hitta motivation till att utvecklas – både som individ och verksamhet.

Den här utvecklingen ställer stora krav på arbetsgivare, företagare och beslutsfattare. Vi kan inte räkna med att tiden ensam läker de sår som pandemin rivit upp. Psykologisk återuppbyggnad och satsningar på välmående på jobbet måste få högsta prioritet, lika självklart som att vi fokuserade på smittskydd och fysisk säkerhet när krisen var som värst. Det handlar om att investera i mentalt kapital och skapa miljöer där människor kan återfå sin drivkraft och sitt engagemang.

Låt oss tala öppet om pandemins långsiktiga konsekvenser 

Jag ser det som en samhällsuppgift att ta dessa signaler på största allvar. Vår framtida innovationskraft och välfärd hänger på att vi återvinner både motivation och arbetsglädje. Låt oss tala öppet om pandemins långsiktiga konsekvenser – och agera för att rusta oss mentalt lika systematiskt som vi rustat oss fysiskt. Alternativet är att risken för ett fortsatt stukat arbetsliv växer, både för individ och samhälle.

/Klaus Olsen, vd Jobmatch Sweden