Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Replik: Märket ger mer pengar i plånboken - för alla

Att det är industrin som sätter Märket betyder inte att andra branscher är mindre viktiga. Och att kalla arbetet som bedrivs med lönekartläggningar för ett "spel för galleriet" är respektlöst mot det arbete som klubbarna gör, skriver Unionens förbundsordförande Martin Linder.
Publicerad
Colourbox/Camilla Svensk
I dag är det parterna inom industriavtalet som sätter Märket, alltså siffran på hur mycket lönerna ska öka kollektivt under avtalsperioden. Colourbox/Camilla Svensk
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det här är en replik på debatten: Unionen missar bollen

 

Lönebildningsmodellen med Märket handlar främst om att löneökningar ska ge mer pengar i plånboken för våra medlemmar. Märket sätter en lönenivå som gör att internationellt konkurrensutsatt svensk industri och därmed Sverige som land kan stå starkt mot andra länder. Det bidrar till en framgångsrik ekonomi.

Att det är den internationellt konkurrensutsatta industrin som sätter Märket betyder inte att vi tycker att andra branscher är mindre viktiga.

Inom ramen för industriavtalet har vi i flera avtalsrörelser krävt åtgärder för en mer jämställd arbetsmarknad. Och vi har nått resultat.

I den nyligen avslutade avtalsrörelsen fick vi igenom kravet att tillsätta en arbetsgrupp som ska se över hur man konkret och praktiskt ser till att en medarbetare som kommer tillbaka efter längre föräldraledighet inte missgynnas när det gäller lön, karriär och kompetensutveckling. En viktig förutsättning för ett mer jämställt arbetsliv och mer jämställda löner, särskilt som vi vet att det är just under småbarnsåren som kvinnor halkar efter i löneutveckling.

Ett annat exempel är den kollektivavtalsreglerade föräldralönen som har bidragit till ett jämnare uttag av föräldraledighet – och mer jämställda löner. Föräldralön innebär att du som medarbetare har rätt till en löneutfyllnad med 10 procent av din lön i upp till sex månader när du är föräldraledig.

Hela samhället går framåt och moderniseras. Absolut. Och det har hänt mycket sedan år 1997. Men så länge Märket framgångsrikt ger svenska löntagare mer pengar i plånboken och bidrar till att göra arbetsmarknaden mer jämställd spelar det ingen roll att modellen börjar få ett par år på nacken.

Tyvärr stämmer det att inte alla arbetsgivare lever upp till de skyldigheter de har och genomför lönekartläggningar. Men problemet handlar snarare om bristfälliga sanktioner för den arbetsgivare som inte lever upp till diskrimineringslagen krav. När lönekartläggningar genomförs är det ett effektivt verktyg för att upptäcka och rätta till osakliga löneskillnader på arbetsplatsnivå.

Unionens förtroendevalda gör ett enormt arbete ute på arbetsplatser för att rätta till osakliga löneskillnader genom att vara en del i, och ofta driva fram, lönekartläggningsarbetet.

Hela 85 procent av Unionens fackklubbar svarar att det hos deras arbetsgivare har hittats osakliga löneskillnader som behövde rättas till i samband med en lönekartläggning. Att kalla det arbetet för ett spel för gallerierna är inte bara missvisande, utan också respektlöst mot det viktiga arbete som bedrivs.

/ Martin Linder, förbundsordförande Unionen

Läs även: Vågar Unionen stå upp för jämställdhet
Replik: Unionen står upp för jämställda löner

Tidigare debattartiklar hittar du här

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: En hyllning till småbarnsföräldrar: förlåt mitt yngre jag

Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Publicerad 3 juni 2025, kl 09:00
två vuxna höjer sina barn i luften
Föräldrar som går tidigare från jobbet är inte lata. Men det tog tid innan jag förstod det, skriver Oskar Eklind. Foto: Colourbox/Daniel Ekbladh
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.

Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.

”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.

Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.

Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.

Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra

Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.

Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.

Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.

Men jag vet bättre nu.

Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.

”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”

Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.

Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.

Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet

Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.

Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.

En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.

Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.

Nu förstår jag.

Småbarnsföräldrar, I salute you.

/Oskar Eklind