Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Påtryckningar på jobbet - ett arbetsmiljöproblem

Att påverka anställdas beslut genom trakasserier, hot eller våld är en arbetsmiljöfråga som bör tas på allvar, skriver juristen Oscar Fredriksson.
Publicerad
till vänster juristen Oscar Fredriksson, till höger en man ger en annan man ett kuvert
Det är svårt att stå emot påtryckningar kring beslut om hot och trakasserier är med i bilden. Utbilda ny och befintlig personal kontinuerligt kring otillåten påverkan, skriver juristen Oscar Fredriksson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I den debatt om välfärdsbrott (till exempel fusk med ersättning) och otillåten påverkan som pågår just nu, finns anledning att också tydliggöra att vid sidan av rent brottspreventiva insatser finns ett stort arbetsmiljöansvar som ligger på arbetsgivaren i dessa frågor.

Otillåten påverkan finns i flera olika former och kan innefatta olika typer av ageranden i syfte att påverka ett beslut i viss riktning med hjälp av trakasserier, hot, våld eller skadegörelse riktat mot enskilda personer eller grupper på en arbetsplats. Det kan utövas av missnöjda personer som är upprörda över beslut, kriminella personer eller nätverk, organiserad brottslighet eller i vissa fall även av kollegor eller förtroendevalda inom den egna organisationen.

Vem som helst kan egentligen utsättas för otillåten påverkan i sitt beslutsfattande och vanligtvis brukar fokus ligga på påverkan mot politiker och tjänstemän inom offentlig förvaltning men även företag och idéburna organisationer kan utsättas för försök.

Vem som helst kan utsättas

Om du som arbetstagare upplever dig utsatt för någon form av otillåten påverkan är det viktigt att du genast rapporterar det till arbetsgivaren som har en utredningsskyldighet enligt arbetsmiljölagen. Arbetsgivaren ska också omedelbart vidta åtgärder för att uppnå en tillfredsställande arbetsmiljö. Det finns även krav på att arbetsgivaren skall utreda de risker för våld eller hot om våld som kan finnas i arbetet samt att tillbud och händelser ska dokumenteras och utredas. Slutligen finns också rätt till stödsamtal och åtgärder för den som utsatts, och att det ska finns rutiner för detta.

Om något känns konstigt så är det konstigt och då måste du som arbetstagare agera och uppmärksamma arbetsgivaren på händelsen. Se till att dokumentera underlag som SMS, mejl eller liknande och var uppmärksam på det finns fler kollegor som utsatts.

Ta informationen på allvar

Som arbetsgivare är det viktigt att ta informationen på allvar och vid behov utreda frågan, samt stötta medarbetaren. Arbetsgivaren behöver även göra en hot- och riskbedömning och ta fram en handlingsplan med de åtgärder som krävs för att säkerställa en trygg arbetsmiljö.

Några korta punkter att ta fasta på för att hantera och förebygga otillåten påverkan kan vara till hjälp: 

  • Utbilda återkommande både ny och befintlig personal kring otillåten påverkan och välfärdsbrottslighet.
  • Medvetandegör alla anställda – om du upplever något konstigt så rapportera.
  • Ta fram riktlinjer och checklista för hur man ska agera vid upplevelser av otillåten påverkan.
  • Ta fram ett utbildningsmaterial med dilemman där man får träna på att hantera olika situationer.
  • Låt frågor kring otillåten påverkan vara en del av skyddsrond och det förebyggande arbetsmiljöarbetet.
  • Agera direkt mot påverkaren och tydliggör att agerandet kommer att rapporteras. Om det är tydligt att det finns en nolltolerans mot otillåtna ageranden så minskar utrymmet för de personer som på olika sätt vill styra beslut i en viss riktning.

/Oscar Fredriksson, jurist och utredningschef vid Starck & Partner

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag