Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Om tio år behövs en miljon bönder i Sverige

Oljesamhället går mot sitt slut. Därför är det nödvändigt att så snabbt som möjligt ställa om till ekologiskt jordbruk, skriver journalisten Gunnar Lindstedt. Enligt honom blir jordbruksarbete betydligt viktigare än kunskapsjobb och tjänstesysslor i framtiden.
Gunnar Lindstedt Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det har sagts att räddningsoperationen för att stoppa oljeläckan i Mexikanska golfen är ungefär som att genomföra en månlandning. På 1?500 meters djup där trycket är alldeles för högt för att dykare ska kunna dyka, och i totalt mörker ska man med fjärstyrda farkoster försöka täppa till borrhålet där över 70?000 fat olja per dag just nu sprutar upp. Det oljespill som kommer ut i havet kommer antagligen orsaka den största miljökatastrofen genom tiderna.

I Mexikanska golfen liksom utanför Brasiliens och Västafrikas kuster pågår sedan ett antal år borrningar efter så kallad djuphavsolja. Under havsbotten ytterligare 3-4 kilometer ner har man i denna geografiska triangel hittat relativt stora fyndigheter av olja och gas. Utvinningen kräver dock extremt avancerad teknologi och är därför mycket kostsam. Om något går fel är dessutom risken för katastrof uppenbar.

Djuphavsoljan, liksom oljesanden i Kanada och prospektering i otillgängliga områden som Arktis och Östra Sibirien är alla exempel på den allt mer desperata jakten på fossila bränslen som pågår i världen.

Hela den industriella revolutionen och det senaste århundradets ekonomiska tillväxt har byggt på olja. Jämför man kurvan för världens BNP-ökning med kurvan för oljeförbrukningen, kan man se att de två sammanfaller i stort sett helt. Vårt välfärdssamhälle bygger på att vi har konsumerat mer energi. Manuellt arbete har ersatts med maskiner som drivs med olja eller andra former av energi. Under min livstid har oljekonsumtionen åttadubblats och världen har under många decennier vant sig vid att kunna öka oljeförbrukningen med några procent om året.

Oljepriset 2005 låg på cirka 50 dollar per fat, men under de följande tre åren tredubblades priset därför att världens oljeproduktion inte längre kunde tillfredsställa den ökande efterfrågan. Sedan 2005 har världens oljeproduktion slutat växa och legat kvar på cirka 85 miljoner fat per dag. Tvärtemot vad officiella prognosmakare förutspått stagnerar världens oljeproduktion och har antagligen nått sin topp. Därmed står världens industriella utveckling inför en radikal förändring. Den tillväxt vi tidigare upplevt med hjälp av obegränsade billiga energiresurser är över. I stället måste världen inom bara några år ställa om till kraftigt krympande tillgång på olja och fossila bränslen.

Även amerikanska försvaret har nyligen insett hur allvarlig situationen är; redan 2015 kan världens oljeproduktion ha gått ner med 5 miljoner fat per dag sägs i en rapport. Olja är en ändlig resurs och världens stora oljefält är redan exploaterade, många av dem sjunger idag på sista versen. Världens största oljefält - Ghawar i Saudiarabien - har producerat olja sedan 50-talet, men många tror att fältet nu nått sin topp och att en snabb nedgång i fältets produktion är nära förestående.

Vad händer då när oljan sinar? Det vi redan ser är att oljeindustrin och det politiska etablissemanget i mer eller mindre dolda aktioner försöker tillskansa sig nya oljeresurser eller alternativa energitillgångar. Propagandan är att den svårtillgängliga oljan nu ska ersätta "cheap oil". Men som katastrofen i Mexikanska golfen visar är riskerna med dessa sista oljedroppar extremt höga. Det är oerhört dyrbart, energinettot är allt mindre och miljökostnaderna enorma. De teknologiska optimisterna borrar dock huvudet i sanden och framhärdar i tron att ny teknik löser problemen och att vi därför kan fortsätta tillväxtsamhället som förr.

Även för många politiker och fackföreningsfolk är en expanderande ekonomi enda alternativet. Risken är uppenbar att dessa fackliga och politiska ledare kommer att driva samhällsutvecklingen rakt in i väggen.

Svängningarna i oljepriset kommer att öka kraftigt. Det som hände 2008 håller nu på att upprepas. Eftersom den globala tillväxten är alltmer lånefinansierad och allt mindre baserad på värdeskapande produktion av basala livsförnödenheter, blir bubblorna större och större. En krympande oljeproduktion borde leda till en krympande ekonomi, men med hjälp av gigantiska lånepaket dopas samhället. Den andra fas av finanskrisen som nu sveper över världen tyder dock på att även de finansiella morfinsprutorna nu nått vägs ände.

Förr eller senare kommer en radikal förändring i form av åtstramning. Våra resurser blir mindre, och då kommer det att bli viktigare än någonsin att använda dessa så sparsamt som möjligt.

Flygindustrin kommer inte att kunna fortsätta som nu, att importera snittblommor från Afrika med flyg tillhör snart historien. Hela det globala handelsutbytet måste förändras radikalt. Alla länder måste återigen bli mer självförsörjande och lita mindre till transporter. Först och främst gäller det vår livsmedelsförsörjning. Diesel till traktorer, konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel, transporter, plastförpackningar och kylsystem - allt detta gör att vi idag har en matproduktion som är extremt energikrävande. Ungefär 20 procent av den totala energikonsumtionen går idag till livsmedelsförsörjningen. När oljan sinar blir en sådan energiintensiv matförsörjning omöjlig.

Det blir nödvändigt att så snabbt som möjligt ställa om till ekologiskt jordbruk. Fram till 1920-talet var jordbruket faktiskt självförsörjande på energi, och så måste det bli igen. En avgörande förändring blir att bryta dagens trender med ett alltmer specialiserat och storskaligt jordbruk, för att i stället återgå till jordbruk som kombinerar åkerbruk och djurskötsel. Djuren behövs på gården för att få stallgödsel som kan gödsla åkrarna. Detta kretslopp fungerade mycket effektivt ända tills oljeboomen gjorde det möjligt med mekanisering och monokulturer. Spannmålsskördarna har med oljans hjälp kunnat flerdubblas, men denna ökade produktion är inte långsiktigt hållbar. Tvärtom pågår en mycket oroande jordförstöring, matjordslagret på många håll i världen krymper drastiskt. Den amerikanska prärien har exempelvis varit ett av världens mest bördiga områden, men femtio år av ensidiga odlingar och kraftig kemikalieanvändning har gjort att matjordslagret minskat med femtio procent.

En ny jordbrukspolitik som bygger på kretslopp och lokal livsmedelsförsörjning kan inom snar framtid bli en fråga om liv eller död. Inom tio år kommer vi att behöva en miljon bönder i Sverige. Jordbruksarbete blir betydligt viktigare än alla de kunskapsjobb och tjänstesysslor som idag predikas som vägen mot framtiden.  

Ståndpunkter:

  • Världens oljeproduktion har nått sin topp. Därmed står den industriella utvecklingen inför en radikal förändring. Vi måste ställa om till kraftigt krympande tillgång på olja och fossila bränslen.
  • Det håller inte att borra huvudet i sanden och framhärda i tron att ny teknik löser problemen.
  • Hela det globala handelsutbytet måste förändras. Alla länder måste bli mer självförsörjande och lita mindre till transporter.
  • Det blir en fråga om liv eller död att skapa en ny jordbrukspolitik som bygger på kretsloppet och lokal livsmedelsförsörjning.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tack för kaffet – men var är tacken till oss arbetstagare?

Anställda som jobbar lojalt för ett företag i tio får inte ens en handskakning när de slutar. Istället byts de ut. Vi måste prata om respekt på Sveriges arbetsplatser, skriver Josefine Weinefalk.
Publicerad 14 oktober 2025, kl 09:14
En kaffekopp står på ett bord
En avskedsfika när en medarbetare slutar är en liten gest från arbetsgivaren, men kan betyda mycket för den anställde, skriver Josefine Weinefalk. Foto: Privat/Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många svenska arbetsplatser saknas något så enkelt som uppskattning. Ett tack vid en avtackning, en chef som lyssnar på feedback eller ett professionellt avslut borde vara självklart – men alltför ofta uteblir det. När medarbetare inte blir sedda skapas känslan av att vara utbytbar, vilket riskerar att leda till stress och utbrändhet. Respekt på jobbet får aldrig reduceras till en fråga om fika.

Jag är trött på dåliga chefer. Vi måste börja prata om respekten – eller snarare bristen på respekt – på våra arbetsplatser.

För mig började det med något så enkelt som en avtackning. Jag skrev om det på sociala medier. Att chefer borde tacka sina medarbetare på ett värdigt sätt. Responsen jag fick visade att problemet är betydligt större än en enkel gest. Många vittnade om att de inte ens fått ett ”tack för den här tiden”. Jag känner igen det – på mitt senaste jobb fick jag gå utan en enda markering av uppskattning.

Chefer verkar inte vilja höra vad de kan förbättra

Jag har alltid satt professionalism före känslor. Jag har varit öppen för dialog, för feedback och utveckling. Men alltför ofta blir det en envägskommunikation. Chefer verkar inte vilja höra vad de kan förbättra. De ser sig som chefer av en anledning – och anser sig därför stå över feedback. Men kanske är det just de som mest av alla behöver den.

Att inte bli sedd eller uppskattad på jobbet är nedbrytande. Vi arbetar hårt, vi ställer upp, vi missar tid med familjen, vi jobbar övertid utan ersättning. Och vad får vi tillbaka? Känslan av att vara utbytbara. För vissa slutar det i utbrändhet. Alltför ofta avgörs ens värde inte av prestation, utan av om man råkar vara chefens favorit.

Jag har pratat med flera kollegor i olika branscher som vittnar om samma sak: man kan arbeta lojalt i tio år, men när man lämnar får man inte ens en handskakning. Istället byts man snabbt ut. Det säger mycket om hur arbetsgivare ser på människor – som kuggar i en maskin snarare än individer med värde.

Det handlar inte om fika – det handlar om att få uppskattning

Arbetslivet kan inte vara en envägsgata. Vi arbetstagare har rätt att ställa krav på respekt, balans och en sund arbetsmiljö. Och det behöver inte kosta något: uppskatta oss oavsett om vi stannar eller går vidare – med ett tack, en strukturerad offboarding eller utbildning i medmänsklighet.

Det handlar inte om fika – det handlar om att få uppskattning under tiden man arbetar, med ett professionellt avslut och en respektfull behandling. Personliga känslor från chefen kan hållas utanför.

Från oss arbetstagare till er arbetsgivare – varsågod och tack för kaffet. Nu är det er tur att visa uppskattning.

/Josefine Weinefalk, front end developer