Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Läs repliken av Unionens chefsjurist Malin Wulkan:
I höst införs en av de största förändringarna på flera decennier för svensk arbetsmarknad. Det är en del i Januariavtalet (en politisk kravlista som bland annat innefattat arbetsrättsliga lagar) som det inte varit så mycket diskussion kring, men där effekten kommer bli märkbar. Det handlar om nya regler vid oenighet om uppsägning enligt lagen om anställningsskydd (las).
Vid oenighet mellan arbetstagare och arbetsgivare har arbetstagarens främsta skydd bestått i fackföreningarnas kapacitet att företräda sina medlemmar. Som ensam arbetstagare är du i praktiken rättslös om arbetsgivaren skulle säga upp dig utan grund. Med hjälp av fackets resurser och kompetens har arbetstagaren möjlighet att driva ärendet. Om det då bedöms vara en felaktig uppsägning tvingas arbetsgivaren betala skadestånd.
Fackets representanter har kunnat ”hota” med att dra ärendet till Arbetsdomstolen
Denna ordning har dessutom – fram till nu – haft ytterligare en hävstång till fördel för arbetstagarsidan. Så länge det är oenighet om uppsägningens riktighet är arbetsgivaren enligt dagens regelverk skyldig att låta arbetstagaren kvarstå i anställning och få lön.
Detta innebär att den ekonomiska risken vid en process till största delen hamnar på arbetsgivaren. Den uppsagde gör sannolikt ingen större arbetsinsats och företaget vill kanske inte ens ha dig i arbete. Ändå får du full lön under hela processen, vilket i en del fall kan vara fråga om år om ärendet hamnar i domstol.
Följden av det har blivit en stark förhandlingsposition för fackföreningarna. Vid i princip varje uppsägningsärende där oenighet rått har fackets representanter kunnat ”hota” med att dra ärendet till Arbetsdomstolen. För företaget skulle det då medföra en mycket hög kostnad, inte enbart kostnaden att processa, utan också stora lönekostnader. Det vill företaget självklart undvika.
Resultatet blir en uppgörelse som ofta framstår som mycket förmånlig för den uppsagde. Det kan vara flera årslöner som betalas ut på ett bräde för att den uppsagde ska godta uppsägningen. Även om dessa summor ibland kan uppfattas vara orimliga har modellen varit starkt återhållande för antalet tvister.
Det skapar en osund lydnadskultur på arbetsplatsen
Med förändringarna i las som träder i kraft i oktober skiftar den maktbalansen.
I stället för att arbetsgivaren ska stå för lönekostnaden under tiden som uppsägningen är tvistig, kommer nu lön endast att betalas ut under uppsägningstiden – normalt en till tre månader. Därefter ska arbetstagaren stå till arbetsmarknaden förfogande och kan ha rätt till ersättning från a-kassa. Kostnaden att driva en tvist och därmed risken hamnar på arbetstagarsidan.
Följden av detta kommer sannolikt bli att långt fler arbetsgivare tar steget och faktiskt säger upp medarbetare som de vill bli av med. Kostnaden vid en process om uppsägningen blir lägre och de kan till och med anse att det är värt risken att åka på ett skadestånd.
För arbetstagaren blir det tvärtom. Tröskeln för att dra i gång en process ökar och det blir större skäl att godta en uppsägning, även om man anser att den är felaktig.
Politiskt och ideologiskt kan man ha olika syn på om detta är bra eller dåligt. Det finns en risk att arbetsgivare kommer att utnyttja detta för att godtyckligt säga upp anställda och att det skapar en osund lydnadskultur på arbetsplatsen.
Förespråkarna skulle å sin sida säga är det är extrema undantag. Svensk arbetsmarknad har länge lidit av att det varit alldeles för svårt att säga upp medarbetare, något som skadar företagen och även minskar rörligheten på arbetsmarknaden.
Utmaningen framåt är att hantera den nya ordningen
Nu ändras maktförhållandena på svensk arbetsmarknad och utmaningen framåt kommer vara att hantera den nya ordningen. De fackliga organisationerna kommer sannolikt att behöva driva betydligt fler tvister i domstol. Gör de inte det blir effekten att de i praktiken godtar uppsägningarna.
Det är olyckligt att denna stora förändring inte har diskuterats mer. De förhandlingar som legat till grund har skett i slutna politiska rum och resultaten har presenterats som ”breda uppgörelser”.
Ska vi förhindra orimliga följder av det nya las-regelverket bör vi vara öppna och medvetna om vad det faktiskt innebär. Både för företagen och alla medarbetare.
/Fredrik Christiansson, vd Simployer Sverige
Under året har ämnen debatterats, kommenterats och fått svar på Kollegas debattsida. Har du något som rör arbetslivet värt att lyfta? Tveka inte att höra av dig till: lina.bjork@kollega.se.
Här är de debattartiklar som lästes av allra flest (hitills) 2025:
Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Patienter med en privat vårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till vård än andra patienter. Varför erbjuder fackförbunden något som bidrar till orättvisa, skriver Karin Persson.
Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Som nyutexaminerad går många från dokumenterade betygskriterier och schemalagda lektioner till flytande krav och möjlighet att arbeta var som helst, när som helst. Det skapar stress och ohälsa bland unga, skriver Petra Skoglund.
Jag är en av hundratusentals människor i Sverige som just nu befinner sig mellan jobb. En av många som aldrig trodde att det skulle hända – inte med min drivkraft, mitt engagemang och min positiva inställning. Men nu har jag varit arbetslös i över 100 dagar. Och som ett brev på posten kom nästa smäll: a-kassan sänktes.
Jag vill arbeta. Min ålder är bara en siffra. Men gång på gång får jag känna att arbetsmarknaden ser mig annorlunda bara för att jag har passerat 40. Vad har regeringen – och oppositionen – för konkreta åtgärder för att motverka åldersdiskrimineringen som pågår i det tysta men drabbar i det öppna?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet. Redan för flera år sedan visade forskare vid Uppsala universitet hur personer över 40 år sorteras bort i rekryteringsprocesser – inte för att de saknar kompetens, utan för att de anses vara för gamla. Och ändå har politikerna inte agerat. I stället pratar de gärna om arbetslinjen – som om vi äldre skulle vara problemet. Mats Persson (L) kallar systemet slappt och kravlöst. Men vad hände med ansvarstagandet åt andra hållet?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet
För många av oss är arbetslösheten inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Vi gör allt för att få jobb, men blir ghostade av rekryteringsfirmor och arbetsgivare. Samtidigt sänks vår trygghet, a-kassan, med argumentet att vi inte anstränger oss tillräckligt. Jag vill fråga politiker: Vad exakt är det ni tycker vi borde göra mer av?
Sanningen är att samhället inte har råd att ha oss på avbytarbänken. Fördomarna om oss stämmer inte. Undersökningar från bland annat Feelgood visar att personer över 50 är både piggare och mer engagerade på jobbet än sina yngre kollegor. Ändå får vi inte chansen att visa det.
Jag har varit med och påverkat förut. När jag kämpade med ofrivillig barnlöshet satt jag i styrelsen för IRIS – Infertilas Riksförening – och med hjälp av journalister och starka röster i media förändrade vi lagstiftningen i Sverige. Jag tänker inte vara tyst nu heller.
I Sverige har vi en kultur där ålder ofta ses som ett hinder snarare än en tillgång. Det blir särskilt tydligt när det gäller jobb efter 60. Många äldre som blir arbetslösa får inte ens komma på intervju – trots erfarenhet och vilja att arbeta vidare.
Ge alla generationer en chans att bidra
Varje år tvingas 7 400 personer över 60 år att gå i pension i förtid.
Det kostar dem i snitt 7 000 kronor mindre i pension varje månad.
Och samhället förlorar 11 miljarder kronor per år i BNP i utebliven arbetskraft och skatteintäkter.
Det är inte hållbart.
Vi måste börja värdera erfarenhet – och ge alla generationer en chans att bidra. Samhället förlorar. Individer förlorar. Och det sker medan vi pratar om kompetensbrist och behovet av längre arbetsliv. Det är dags att ta åldersdiskriminering på allvar.
Jag vill arbeta. Jag är inte min ålder. Jag är redo att bidra. Är Sverige redo att ta vara på oss?
/Ann Björklund, arbetslös, men långt ifrån färdig.
