Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Facken fortsatt starka i las-tvister

REPLIK. Facken kommer även fortsättningsvis att kunna företräda sina medlemmar på ett bra sätt i domstol trots nya las-regler, skriver Unionens chefsjurist Malin Wulkan i en debattreplik.

Publicerad
till vänster Unionens chefsjurist Malin Wulkan, till höger en vågskål
De förändringar som nu sker i las är inte så omfattande och begreppen som används i lagen i huvudsak desamma som redan finns, skriver Unionens chefsjurist Malin Wulkan. Foto: Shutterstock/Unionen
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det här är en replik på debatten:

Fredrik Christiansson skriver i Kollega att nya regler i lagen om anställningsskydd, las, kommer att leda till fler tvister i domstol och att fler arbetsgivare nu godtyckligt kommer att ta steget att säga upp anställda som de vill bli av med.

Till viss del har Fredrik rätt. Det stämmer att nya regleringar ofta leder till att fler tvister går vidare till domstol, åtminstone till en början och så är det alltid med ny lagstiftning. Det beror främst på att vi jurister och andra som jobbar med tillämpning av lagar, behöver vägledning för hur det nya ska tillämpas i praktiken och domstolsprövning är något Unionen både har beredskap och resurser för om det behövs.

Däremot ser vi inte att det finns någon anledning att oroa sig för någon större tillströmning av domstolstvister. De förändringar som nu sker i las är inte så omfattande och begreppen som används i lagen i huvudsak desamma som redan finns. 

Unionen har både beredskap och resurser om det behövs

Viktigt att poängtera är att facket även fortsättningsvis kommer ha möjlighet att på ett effektivt och bra sätt företräda medlemmarnas intressen även i las-tvister. Lagen har inte blivit sämre på det sättet. Vi menar att de nya reglerna är balanserade och erbjuder ett starkt skydd mot godtycke.

Det kommer till exempel med de nya regleringarna vara fortsatt möjligt att ogiltigförklara en uppsägning. Arbetsgivarens skyldighet att betala lön under tvistetiden tas bort, men, det har säkerställts att den uppsagde arbetstagaren normalt inte ska kunna bli avstängd från rätt till ersättning från a-kassa.

Och dessutom kunna få en utfyllnadsersättning från omställningsorganisationerna, som för majoriteten av Unionens medlemmar är TRR, om arbetsgivaren är bunden av det nya huvudavtalet och arbetstagaren själv är medlem i facket.

Det har blivit dyrare att göra fel som arbetsgivare

Om en domstol kommer fram till att en uppsägning eller ett avskedande ska ogiltigförklaras behöver en arbetsgivare betala ut lön retroaktivt för hela tvistetiden och också ett förhöjt allmänt skadestånd till arbetstagaren. Enkelt kan det beskrivas som att det nu blivit dyrare att göra fel som arbetsgivare, men billigare om man gjort rätt!

Förändringarna är en del av en omfattande förhandlingslösning och naturligtvis finns det förändringar som typiskt sätt uppfattas mer förmånliga för arbetsgivarparten och förändringar som tvärtom uppfattas mer fördelaktiga för arbetstagarparten även när det gäller de nya reglerna i las.  

Unionen menar att ett förstärkt omställningssystem väger upp för förändringarna i arbetsrätten. Kraftfullt förbättrade möjligheter till kompetensutveckling är avgörande för individens trygghet på arbetsmarknaden.

/Malin Wulkan, Unionens chefsjurist 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag