Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Facken fortsatt starka i las-tvister

REPLIK. Facken kommer även fortsättningsvis att kunna företräda sina medlemmar på ett bra sätt i domstol trots nya las-regler, skriver Unionens chefsjurist Malin Wulkan i en debattreplik.

Publicerad
till vänster Unionens chefsjurist Malin Wulkan, till höger en vågskål
De förändringar som nu sker i las är inte så omfattande och begreppen som används i lagen i huvudsak desamma som redan finns, skriver Unionens chefsjurist Malin Wulkan. Foto: Shutterstock/Unionen
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det här är en replik på debatten:

Fredrik Christiansson skriver i Kollega att nya regler i lagen om anställningsskydd, las, kommer att leda till fler tvister i domstol och att fler arbetsgivare nu godtyckligt kommer att ta steget att säga upp anställda som de vill bli av med.

Till viss del har Fredrik rätt. Det stämmer att nya regleringar ofta leder till att fler tvister går vidare till domstol, åtminstone till en början och så är det alltid med ny lagstiftning. Det beror främst på att vi jurister och andra som jobbar med tillämpning av lagar, behöver vägledning för hur det nya ska tillämpas i praktiken och domstolsprövning är något Unionen både har beredskap och resurser för om det behövs.

Däremot ser vi inte att det finns någon anledning att oroa sig för någon större tillströmning av domstolstvister. De förändringar som nu sker i las är inte så omfattande och begreppen som används i lagen i huvudsak desamma som redan finns. 

Unionen har både beredskap och resurser om det behövs

Viktigt att poängtera är att facket även fortsättningsvis kommer ha möjlighet att på ett effektivt och bra sätt företräda medlemmarnas intressen även i las-tvister. Lagen har inte blivit sämre på det sättet. Vi menar att de nya reglerna är balanserade och erbjuder ett starkt skydd mot godtycke.

Det kommer till exempel med de nya regleringarna vara fortsatt möjligt att ogiltigförklara en uppsägning. Arbetsgivarens skyldighet att betala lön under tvistetiden tas bort, men, det har säkerställts att den uppsagde arbetstagaren normalt inte ska kunna bli avstängd från rätt till ersättning från a-kassa.

Och dessutom kunna få en utfyllnadsersättning från omställningsorganisationerna, som för majoriteten av Unionens medlemmar är TRR, om arbetsgivaren är bunden av det nya huvudavtalet och arbetstagaren själv är medlem i facket.

Det har blivit dyrare att göra fel som arbetsgivare

Om en domstol kommer fram till att en uppsägning eller ett avskedande ska ogiltigförklaras behöver en arbetsgivare betala ut lön retroaktivt för hela tvistetiden och också ett förhöjt allmänt skadestånd till arbetstagaren. Enkelt kan det beskrivas som att det nu blivit dyrare att göra fel som arbetsgivare, men billigare om man gjort rätt!

Förändringarna är en del av en omfattande förhandlingslösning och naturligtvis finns det förändringar som typiskt sätt uppfattas mer förmånliga för arbetsgivarparten och förändringar som tvärtom uppfattas mer fördelaktiga för arbetstagarparten även när det gäller de nya reglerna i las.  

Unionen menar att ett förstärkt omställningssystem väger upp för förändringarna i arbetsrätten. Kraftfullt förbättrade möjligheter till kompetensutveckling är avgörande för individens trygghet på arbetsmarknaden.

/Malin Wulkan, Unionens chefsjurist 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef