Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: När är bäst före-datum i arbetslivet?

Äldre vill inte lära nytt och unga är hoppjerkor. Eller? Det är dags att släppa fördomarna kring olika generationer i arbetslivet, skriver Filippa Eneroth.
Publicerad 4 oktober 2022, kl 06:11
Filippa Eneroth
xxx Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När blir man daterad i arbetslivet? 

Det är en fråga jag själv har ställt mig då jag fyllde 50 år. Jag var rädd för att vara den som blev över, eller att jag inte längre skulle vara anställningsbar på grund av min ålder. Varför var jag rädd och kände mig så drabbad av att bli äldre? Kanske var det första gången på riktigt som jag kände av ålderismen och blev påtagligt medveten om mitt bäst före datum på arbetsmarknaden.

Den åldrande arbetstagaren beskrivs som en belastning för samhället

Det sägs att vi i Sverige är det land som har mest fördomar och stereotypa föreställningar om människors ålder. En förklaring är vår syn på självförverkligande och den rådande ungdomskulturen. Vi anser att den kronologiska åldern är särskilt viktig. Det kan man ofta se i media som gärna använder sig av ålderssiffror och beskriver den starka, effektiva trettiåringen som framtiden, och den åldrande arbetstagaren på väg ut, som en belastning för samhället.

Åldersdiskrimineringen drabbar duktiga personer över femtio år som inte vill något annat än att hitta jobb men tvingas ut i arbetslöshet. Samtidigt ökar då försörjningsbördan för de yngre. 

I mitt jobb som handledare och karriärcoach presenterade jag en kandidat som hade fina referenser och ett långt arbetsliv bakom sig. Personen hade hamnat i en negativ spiral och varit arbetslös en längre tid. Företaget som sökte en kompetent  medarbetare med exakt den kompetens som den arbetssökande hade ifrågasatte varför hen varit utan jobb så länge? De menade att något måste vara fel, kanske var personen inte tillräckligt flexibel eller förändringsbenägen.


En vanlig fördom om äldre är deras bristande förmåga att lära sig nya saker


De vanligaste fördomarna om äldre är deras bristande förmåga att lära sig nya saker, deras bristande kreativitet och förmodade sjukfrånvaro. Men är den bilden sann? Var kommer våra föreställningar om att alla generationer inte behövs utan att de som är äldre snarare är en kostnad  än en resurs?

Sanningen är att den åldrande befolkningen lever allt längre, är betydligt friskare och vitalare. I den andra ändan finns den yngre generationen som är otåliga, självlärande och som tar stora kliv tidigt i arbetslivet. Hur ska dessa två världar kunna mötas? Den nya hungriga kollegan som springer allt fortare, byter jobb oftare och vabbar eller blir utmattad på grund av stress och orimliga krav på sig själv. Den seniora kollegan som är lugn, erfaren och som sällan är sjuk och som stannar kvar och är lojal mot arbetsgivaren men som upplever att tiden inte alltid räcker till. Lösningen kan vara mer generationsövergripande arbetsplatser där man ser vinsten i ungas dataerfarenhet och snabbhet i kombination med de äldres yrkeskompetens och strategiska förmåga. Kanske skulle den psykiska ohälsan minska och fördomar om unga och äldre komma på skam.

Jag hoppas att synen på äldre förändras och att  livserfarenhet värderas högre.

Under mitt arbetsliv har jag sett kollegor bli utarbetade. De är mitt i livet, har småbarn och kämpar med sina livspussel. Det är inte sällan som båda föräldrarna arbetar heltid, har en ansträngd ekonomi och äldre föräldrar som kan behöva tas om hand lite extra.

Några byter bransch eller omskolar sig då de inser att livet består av mer än att arbeta sig hela vägen in i kaklet. Andra skiljer sig och bryter upp sina familjer för att få ett varannanveckas liv med barnen, vilket gör det möjligt att hålla samma höga arbetstempo i strävan efter att göra karriär. Men det var som en coach sa till mig när jag själv var runt fyrtio år ”karriär kan man göra både uppåt och åt sidan”. Det kan lika väl vara så att man börjat lyssna på sina drivkrafter, hittar sina passioner och väljer ett helt nytt spår eller byter bransch. Det finns härliga exempel på hur människor efter sextio år skolat om sig och startat nya företag eller fått anställning.

Många sysslar i dag med kunskapsarbete och våra kroppar slits inte ut på samma sätt som tidigare. Många äldre har mycket kvar att bidra med i yrkeslivet. Det finns också en grupp fattigpensionärer som tvingas arbeta för att dryga ut kassan. Här gör bemanningsföretag som riktar sig mot målgruppen veteraner en stor insats. Genom att lyfta äldres kompetens och skapa fler enklare jobb som passar en senior bidra dessa företag till samhället i stort. 2035 uppskattas personer som är äldre än 55 år representera hälften av befolkningen i Sverige.

Jag hoppas att synen på äldre kommer att förändras och att lojalitet, kompetens och livserfarenhet värderas högre. Vi behöver se skillnader på den biologiska åldern och den kognitiva åldern och tala om åldrande på ett mer inkluderande sätt. Förmodligen kommer vi om några år skaka på huvudet och tycka att 2000-talets cyniska inställning till äldre var både kortsiktig och idiotisk. Om inte alla resurser i arbetslivet nyttjas vem skall då betala nästkommande medborgares pensioner?

/ Filippa Eneroth, rekryterare

Debatt

Debatt: Vem är rädd för quiet quitting?

Det går att vara ambitiös utan att lägga hela sin identitet i jobbet. Fler borde omfamna quiet quitting, skriver Dan Bjurman.
Publicerad 22 november 2022, kl 06:00
till vänster en klocka över små träfigurer, till höger Dan Bjurman
Unga gör uppror mot den traditionella bilden av att man måste göra sina hundår för att förtjäna lugn och ro längre fram, skriver Dan Bjurman. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

“Slöfockar!”. Så kallade Johan Jureskog arbetssökande ungdomar som väljer bort en slitig restaurangbransch – något som möttes med stor kritik. I stället för att skälla om lata ungdomar bör vi lära oss av denna nya attityd till jobb och karriär. För om företag inte anpassar sig kommer talang förloras och utmaningarna växa.

Talanggapet är ingen nyhet. Från it-branschen till krogar, alla behöver kompetenta medarbetare för driva affären framåt. Men arbetssökande står inte med mössan i hand och är tacksamma för vad som helst. Generation Z (födda mellan 1995 och 2012) börjar komma ut i arbetslivet och räds inte att ställa höga krav på sina arbetsgivare. Att ha jobbet som sin huvudsakliga identitet och inspireras av Wolf of Wall Street eller satsa allt på att vara en stereotyp “Girl Boss” är ute -
 integritet och en sund balans är inne. Unga är fortfarande ambitiösa och vill förändra världen. Bara inte på bekostnad av välmåendet och tiden med nära och kära.

Integritet och en sund balans är inne


I USA är många företag oroliga för The Great Resignation och Quiet Quitting. Den stora uppsägningen avser den våg av uppsägningar som uppstod i kölvattnet av covid-19, framförallt i branscher som sjukvård och tech. Ett närliggande fenomen, som i dag diskuteras mer i USA än i Sverige, är Quiet Quitting.

Namnet kan vara förvirrande. Det handlar inte om att faktiskt sluta på sitt jobb, utan att du fortfarande jobbar kvar och gör det du ska, men exempelvis inte gör “det lilla extra” om du inte får ersättning för det. På TikTok pratar vissa användare skämtsamt om att “Act my wage”. Man beter sig som man får betalt - insatsen motsvarar det man får av arbetsgivaren.

Hela diskussionen kan ses som ett uppror mot den traditionella bilden av att man som ung måste göra sina hundår för att förtjäna lugn och ro längre fram. I stället för att vara hunsade nykomlingar så följer de helt enkelt sin arbetsbeskrivning. De jobbar det avtalade antalet timmar med de arbetsuppgifter man kommit överens om, varken mer eller mindre. De kollar inte mejlen när de är lediga och de tar ut den semester de har rätt till.

Det är ett uppror mot bilden av att man måste göra sina hundår

Det kan låta självklart och många tänker nog att det här är ett amerikanskt fenomen. Men med tanke på den andel svenska sjukskrivningar som grundar sig i stress och utmattningssyndrom bör vi ta det på allvar. Dels för att företagen inte har råd att förlora talanger, men även för att vi faktiskt måste bry oss om våra anställda. De är grunden i varje framgångsrikt bolag och måste respekteras. Kanske kan de unga som från början sätter gränser driva utvecklingen av arbetsplatskulturen och därmed öka välmåendet. Engagerade och välmående medarbetare är en vinst för alla.

Svenskar slår sig gärna för bröstet och ser sig själva som innovativa, digitala och jämställda. Men vi får inte blir för bekväma och tro att det går att göra samma sak för alltid. För att vara en innovativ och lockande arbetsplats måste man ständigt ifrågasätta sin interna kultur och sina rutiner. Vill vi locka tillbaka medarbetare till kontoret efter pandemin för att det faktiskt behövs i verksamheten, eller handlar det egentligen om kontrollbehov och gamla normer?

Det är inte självklart att fysisk närvaro på ett kontor passar bäst. Fråga dig själv vad du vill åstadkomma. Är du  rädd att förlora produktivitet när alla inte är på plats? För många kontorsjobb kan det då snarare handla om att implementera digitala lösningar och att se till att alla utbildas i hur de används korrekt. Det är dessutom en insats som hjälper även medarbetare som jobbar på kontoret. Pandemin ökade takten på digitaliseringen och utvecklingen av distansarbetet. Nu gäller det att ta tillvara de positiva aspekterna i denna utveckling.

 

Är du  rädd att förlora produktivitet när alla inte är på plats?


Det största hotet mot företagen och produktiviteten är inte Quiet Quitting eller “lata ungdomar”. Det är trögrörliga rutiner och gamla attityder. Innovativa bolag måste utveckla även arbetsplatskulturen, inte bara produkterna. Här är fem saker jag anser att chefer borde se över för att behålla sina talanger: 
 

  1. Lita på dina medarbetare. Ingen vill bli ifrågasatt och granskad hela tiden. Om du vill behålla talangerna i stället för att se dem gå till konkurrenter måste de känna sig uppskattade. Genom att lita på att de gör sitt jobb även när du inte kan se dem på kontoret visar du förtroende. Det viktiga är leveranser och vilka resultat du faktiskt kan se. Inte antalet timmar på en specifik adress.
  2. Var uppmärksam på dina medarbetares välmående. Lär dig identifiera tecken på stress och missnöje. Det går ofta långt innan någon säger till, särskilt på en arbetsplats där åsikter ses som klagomål istället för hjälpsam feedback. Lär känna personerna du jobbar med och försök fånga upp missnöje innan de tröttnar och söker sig vidare någon annanstans.
  3. Tillåt distansarbete och flexibla arbetsformer. Vissa företag vill få tillbaka medarbetarna till kontoret - trots att arbetet kan utföras hemifrån. 
  4. Kapa onödig administration. Hur mycket tid lägger ni internt på administration, informationsdelning och rapportering? Börja med att ta reda vad ni faktiskt måste göra. Därefter kan ni se över möjligheter att digitalisera och automatisera. På så vis frigörs tid för kärnverksamheten. Låt dina anställda fokusera på sin spetskompetens istället.
  5. Ett anställningsavtal är inte slutet. Kom ihåg att du måste fortsätta locka medarbetarna även när de börjat hos er. Många är bra på att se hur de är en attraktiv arbetsgivare för potentiella medarbetare och visar ett stort intresse vid rekryteringen. Ett färdigt anställningsavtal betyder inte att man kan sluta uppmärksamma personen och tro att den ska nöja sig för alltid. 

/Dan Bjurman, Sverigechef på Salesforce