När blir man daterad i arbetslivet? 

Det är en fråga jag själv har ställt mig då jag fyllde 50 år. Jag var rädd för att vara den som blev över, eller att jag inte längre skulle vara anställningsbar på grund av min ålder. Varför var jag rädd och kände mig så drabbad av att bli äldre? Kanske var det första gången på riktigt som jag kände av ålderismen och blev påtagligt medveten om mitt bäst före datum på arbetsmarknaden.

Det sägs att vi i Sverige är det land som har mest fördomar och stereotypa föreställningar om människors ålder. En förklaring är vår syn på självförverkligande och den rådande ungdomskulturen. Vi anser att den kronologiska åldern är särskilt viktig. Det kan man ofta se i media som gärna använder sig av ålderssiffror och beskriver den starka, effektiva trettiåringen som framtiden, och den åldrande arbetstagaren på väg ut, som en belastning för samhället.

Åldersdiskrimineringen drabbar duktiga personer över femtio år som inte vill något annat än att hitta jobb men tvingas ut i arbetslöshet. Samtidigt ökar då försörjningsbördan för de yngre. 

I mitt jobb som handledare och karriärcoach presenterade jag en kandidat som hade fina referenser och ett långt arbetsliv bakom sig. Personen hade hamnat i en negativ spiral och varit arbetslös en längre tid. Företaget som sökte en kompetent  medarbetare med exakt den kompetens som den arbetssökande hade ifrågasatte varför hen varit utan jobb så länge? De menade att något måste vara fel, kanske var personen inte tillräckligt flexibel eller förändringsbenägen.

De vanligaste fördomarna om äldre är deras bristande förmåga att lära sig nya saker, deras bristande kreativitet och förmodade sjukfrånvaro. Men är den bilden sann? Var kommer våra föreställningar om att alla generationer inte behövs utan att de som är äldre snarare är en kostnad  än en resurs?

Sanningen är att den åldrande befolkningen lever allt längre, är betydligt friskare och vitalare. I den andra ändan finns den yngre generationen som är otåliga, självlärande och som tar stora kliv tidigt i arbetslivet. Hur ska dessa två världar kunna mötas? Den nya hungriga kollegan som springer allt fortare, byter jobb oftare och vabbar eller blir utmattad på grund av stress och orimliga krav på sig själv. Den seniora kollegan som är lugn, erfaren och som sällan är sjuk och som stannar kvar och är lojal mot arbetsgivaren men som upplever att tiden inte alltid räcker till. Lösningen kan vara mer generationsövergripande arbetsplatser där man ser vinsten i ungas dataerfarenhet och snabbhet i kombination med de äldres yrkeskompetens och strategiska förmåga. Kanske skulle den psykiska ohälsan minska och fördomar om unga och äldre komma på skam.

Under mitt arbetsliv har jag sett kollegor bli utarbetade. De är mitt i livet, har småbarn och kämpar med sina livspussel. Det är inte sällan som båda föräldrarna arbetar heltid, har en ansträngd ekonomi och äldre föräldrar som kan behöva tas om hand lite extra.

Några byter bransch eller omskolar sig då de inser att livet består av mer än att arbeta sig hela vägen in i kaklet. Andra skiljer sig och bryter upp sina familjer för att få ett varannanveckas liv med barnen, vilket gör det möjligt att hålla samma höga arbetstempo i strävan efter att göra karriär. Men det var som en coach sa till mig när jag själv var runt fyrtio år ”karriär kan man göra både uppåt och åt sidan”. Det kan lika väl vara så att man börjat lyssna på sina drivkrafter, hittar sina passioner och väljer ett helt nytt spår eller byter bransch. Det finns härliga exempel på hur människor efter sextio år skolat om sig och startat nya företag eller fått anställning.

Många sysslar i dag med kunskapsarbete och våra kroppar slits inte ut på samma sätt som tidigare. Många äldre har mycket kvar att bidra med i yrkeslivet. Det finns också en grupp fattigpensionärer som tvingas arbeta för att dryga ut kassan. Här gör bemanningsföretag som riktar sig mot målgruppen veteraner en stor insats. Genom att lyfta äldres kompetens och skapa fler enklare jobb som passar en senior bidra dessa företag till samhället i stort. 2035 uppskattas personer som är äldre än 55 år representera hälften av befolkningen i Sverige.

Jag hoppas att synen på äldre kommer att förändras och att lojalitet, kompetens och livserfarenhet värderas högre. Vi behöver se skillnader på den biologiska åldern och den kognitiva åldern och tala om åldrande på ett mer inkluderande sätt. Förmodligen kommer vi om några år skaka på huvudet och tycka att 2000-talets cyniska inställning till äldre var både kortsiktig och idiotisk. Om inte alla resurser i arbetslivet nyttjas vem skall då betala nästkommande medborgares pensioner?

/ Filippa Eneroth, rekryterare