Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: "Myten om den eviga tillväxten"

BNP är inget välfärdsmått, framhåller Anders Wijkman. Den heliga tillväxten äventyrar på sikt hela världsekonomin. Och vi har satt på oss skygglappar för vad som verkligen händer.
Anders Wijkman Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vårt ekonomiska system vilar på en segsliten myt: "Myten om den eviga materiella tillväxten."

 Helt följdriktigt är hela samhället uppbyggt på förutsättningen att tillväxten ökar, helst 2-3 procent årligen. När tillväxten går ned uppstår allvarliga problem. Den nuvarande krisen är en illustration av problemet. Konkurserna ökar, arbetslösheten är på väg mot 10 procent och budgetunderskottet närmar sig 200 miljarder kronor. Det är därför föga förvånande att regeringens viktigaste mål är att öka tillväxten. 

Detta till trots vågar jag mig på att ifrågasätta den heliga tillväxten. Orsaken är att tillväxten, i sin nuvarande form, skapar problem som på sikt äventyrar hela världsekonomin.

Tillväxten i ekonomin mäts i termer av Bruttonationalprodukten (BNP). Det är inget fel på BNP så länge det används som ett mått på själva aktivitetsnivån i ekonomin. Problemet uppstår när BNP används som ett välfärdsmått.

De flesta människor tror säkert att välfärden automatiskt stiger när BNP ökar. Men så är ingalunda fallet. BNP är en summering av alla varor och tjänster som köps och säljs i ett land under ett år. BNP gör ingen skillnad på transaktioner som ökar eller minskar välfärden. Kostnader för brott, olyckor och miljöförstöring värderas på samma sätt som kostnaderna för skola och hälsovård. I BNP-statistiken saknas därtill många viktiga aktiviteter, som arbete utfört i hemmet, olika frivilliginsatser samt transaktioner utanför själva marknaden.

 Ytterligare en brist är att föroreningar och skador på viktiga ekosystem inte räknas ifrån som minusposter; vidare att BNP inte tar hänsyn till naturresursernas storlek, endast deras flöden. Ett land kan alltså helt tömma ut en naturresurs och ändå få en positiv utveckling i BNP. De oumbärliga tjänster som ekosystemen utför gratis åt oss finns inte heller med - som rening av luft och vatten, pollineringen av växter, klimatkontroll etc.

Orkanen Katrina i augusti 2005 var ett tydligt exempel på hur fel det blir när BNP är måttstock för utvecklingen. Katrina orsakade mer än 1?100 dödsfall och flera hundra miljarder dollar i egendomsskador. Ändå bidrog Katrina till att BNP i USA steg, genom att byggandet i Louisiana ökade.

Genom att allt intresse fokuseras på BNP, som bara berättar hur transaktionerna i ekonomin utvecklas, har vi satt på oss skygglappar för vad som verkligen händer. Vi räknar rader av minus som plusposter och lämnar utanför redovisningen aktiviteter som är positiva för utvecklingen och självklart borde vara med. Viktiga sociala indikatorer finns inte heller med..

Om nu BNP är ett så dåligt mått på välfärd, varför används det då? För att hitta förklaringen får vi gå tillbaka till 1930-talet då BNP som begrepp introducerades. Det var avsett som ett mått just på aktiviteten i ekonomin. Ekonomen Kusnetz, den som var pappa till förslaget, underströk att "välfärden i ett land inte får förväxlas med utvecklingen av BNP." Ändå är det precis detta som hänt. På den tiden fanns det en hyggligt stor korrelation mellan BNP och välfärd. Så är det inte längre.

De negativa konsekvenserna för miljön och ekosystemen är det största problemet. Enkelt uttryckt: ju högre BNP är, desto större är förbrukningen av natur och naturresurser. Detta var inget problem när ekonomins omsättning var liten. Men så är det inte längre. Bara sedan 1960 har världsbefolkningen mer än fördubblats och ekonomin ökat mer än fem gånger. Fortsätter denna utveckling kommer världsekonomin år 2100 att ha ökat 80 gånger jämfört med läget efter andra världskriget. Är det någon som tror att en sådan tillväxt i materiella termer är möjlig?

Självklart behövs den materiella tillväxten för att lyfta människor ur fattigdom. Men tillväxten kan ske på olika sätt. En tillväxt som enbart tillgodoser de redan välbärgades behov är till liten gagn för utvecklingen. En tillväxt som skadar naturkapitalet är på sikt förödande. Färska forskarrapporter visar att 2/3 av alla viktiga ekosystem på jorden - som regnskogar, marina resurser, odlingsjord, färskvattenresurser mm - utnyttjas över sin förmåga. Den utvecklingen kan inte fortsätta länge till. Genom globaliseringen är vi svenskar direkt medansvariga för vad som sker.

Vad skall vi då göra?

Det första som måste ske är att erkänna att den ekonomiska modell vi arbetar efter har fundamentala brister. Hela ekonomin är utformad utifrån förutsättningen att det inte finns några gränser för uttaget av resurser; vidare, att naturens förmåga att ta hand om och processa avfall är oändligt stor. Båda dessa antaganden är fel.

 En annan grov missuppfattning, förfäktad av de flesta ekonomer, är att miljön automatiskt blir bättre ju högre den ekonomiska tillväxten är. Det stämmer för olika typer av produktionsutsläpp, men det stämmer inte för rader av globala och regionala störningar - som klimatpåverkan, förlusten av biologisk mångfald och känsliga ekosystem, tillgången på färskvatten, den negativa påverkan på den marina miljön mm

Var skall vi då börja leta lösningar? Som jag ser det, är en omdefinition av målet för samhällsutvecklingen den helt avgörande frågan. Så länge vi fortsätter hävda att samhället automatiskt blir bättre när tillväxten, mätt i BNP, ökar kan vi knappast räkna med att situationen förbättras. Fixeringen vid BNP som måttstock på den "goda utvecklingen" måste upphöra. I stället behöver vi ett välfärdsmått som korrekt beskriver både nyttan och kostnaderna av olika ekonomiska aktiviteter.

 Sättet vi mäter välfärd på är bara toppen på isberget. Genom att all påverkan på miljö och ekosystem ligger utanför den ekonomiska modellen - och benämns "externa effekter" - har vi effektivt dolt samspelet mellan ekonomi och ekologi. Det viktiga har varit att öka penningströmmarna och bygga upp det finansiella kapitalet. Men vi lever inte av pengar allena. Naturens kapital måste vårdas än bättre än finanserna.

Lika viktigt är att ekonomins ramverk fångar upp störningar av olika slag. Principen om "polluter pays", dvs att förorenaren skall betala, introducerades redan vid miljökonferensen i Stockholm 1972. Men tillämpningen har varit usel. I många länder är det istället så att miljöstörande aktiviteter direkt subventioneras av staten.

Regelverket på makronivån är helt centralt. Men även reformer på mikronivå är viktiga. En fråga som sticker ut är företagens affärsmodeller. Så länge ökad vinst primärt är kopplad till att sälja mera volym av olika produkter är det svårt att se hur vi kan lösa klimat- och resursproblemen. Här kan en lösning vara en övergång från att sälja produkter till att sälja tjänster.

 Den omställning som behövs blir inte enkel. Få begrepp är så heliga som den ekonomiska tillväxten. Därför blir den viktigaste uppgiften att visa hur en övergång till en långt mera resurseffektiv ekonomi kan gå till. En viktig åtgärd blir att lägga om beskattningen - från arbete till resursutnyttjande. Då skapas fler jobb samtidigt som miljön förbättras.  

Ståndpunkter:

  • Grov missuppfattning att miljön automatiskt blir bättre ju högre tillväxten är.
  • Vi behöver ett välfärdssmått som fångar upp både nyttan och kostnaderna.
  • Lev upp till principen att förorenarna ska betala.
  • Lägg om beskattningen från arbete till resursutnyttjande.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Lägg inte fler arbetsuppgifter på barnfria

Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Publicerad 1 april 2025, kl 06:00
pappersfigurer som föreställer en man, kvinna och barn
Att vilja bli förälder ses som norm. Att välja bort barn möts av frågor. Det är dags att sluta ifrågasätta varandras livsval, både på jobbet och i hemmet, skriver Fanny Widman. Foto: Shutterstock/Thron Ullberg
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I dagens samhälle pratas det mycket om familj och barn, och för många är detta en central del av livet. Men för mig, och många andra, är valet att inte skaffa barn en lika giltig väg. Som 35-årig kvinna har jag kommit till insikten att min lycka inte är beroende av att ha barn. Jag har inte stängt dörren helt, men det jag har bestämt mig för är att inte låta huruvida jag ska skaffa barn eller inte styra de val jag gör i mitt liv.

Jag vill vara lycklig och det kan jag vara både med och utan barn. Och jag är enormt trött på att den inställningen ofta väcker frågor och tankar om att mitt liv på något sätt inte skulle vara komplett. Därför tycker jag det är dags att vi omprövar hur vi diskuterar och behandlar detta val, inte minst i våra professionella miljöer.

Jag vill vara lycklig och det kan jag vara både med och utan barn

Ofta möter jag frågor och kommentarer som antyder att mitt liv inte är fullständigt utan barn. När ska du träffa en partner och skaffa barn? eller Vem ska ta hand om dig när du blir gammal? Denna typ av frågor gör inte bara att man ständigt ifrågasätter sig själv och sina val; de skapar också en exkluderande kultur där barnfria val betraktas som avvikande. För hur ofta hör vi frågan: “Varför valde du att skaffa barn?” Den kanske rentav skulle ställas oftare.

Arbetsplatsen är en arena där detta ofta kommer till uttryck, särskilt under fikapauser och luncher där diskussionerna naturligt nog kretsar kring barn och familjeliv. För det är normen och det är lätt att glömma de som inte lever inom ramen för den. Men för dem som valt bort föräldraskap kan detta kännas främmande och isolerande. 

För dem av oss som det inte är en lika självklar väg för kan det ibland kännas som att man är en alien på ett utomjordiskt kaffemöte. Jag vill påpeka att medan barn är ett fantastiskt livsval för många, så är det inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Det är hög tid att vi breddar våra perspektiv och accepterar olika livsstilar och val.

Det tas för givet att vi utan barn har mer tid för extra arbetsuppgifter

Det är också värt att påpeka att det finns en antydan om att de som väljer att inte skaffa barn ofta förväntas ta på sig extra ansvar i arbetslivet. Många gånger tas det för givet att vi utan barn har mer tid att stanna kvar på jobbet längre eller ta på oss extra arbetsuppgifter. Denna förväntan kan leda till en ohälsosam arbetskultur där barnfria individer känner sig pressade och det i sin tur skapar en känsla av skuld eller otillräcklighet. 

Det skapar också känslan av att det vi väljer att prioritera inte är lika viktigt. Och låt oss inte glömma att just familjebildning är en av de största anledningarna till att kvinnors karriär och löneutveckling stannar av - så hade inte en kultur som är lika för alla varit gynnsam även för dem? 

Många kvinnor i min ålder känner press att anpassa sig till samhällsnormer kring föräldraskap. När jag pratar om dessa frågor i mina sociala kanaler så får jag mängder med meddelanden och kommentarer från kvinnor som vittnar om hur stressande det kan vara att ständigt få frågor och kommentarer om detta. 

För mig är essensen av frihet och jämställdhet är att kunna välja sin egen väg. För några innebär det att skaffa barn, medan andra finner lycka och mening i att fokusera på andra saker i livet. Vi pratar ofta om mångfald i företag men jag tror att vi kan bli bättre på att prata om hur vi också omfattar mångfalden av livsval. Det tror jag kommer att berika våra arbetsplatser och samhällen.

Kvinnor i min ålder känner press att anpassa sig till normer kring föräldraskap

Det är dags att vi som kultur ställer oss frågande till normerna kring familjefrågor och barn. Istället för att se barn som den enda vägen till lycka, bör vi fira alla former av liv och de val människor gör för sig själva. Genom att skapa en mer inkluderande dialog på våra arbetsplatser kan vi göra det möjligt för alla att känna sig respekterade, oavsett vilken väg vi väljer att gå. 

Slutligen, låt oss respektera varandras livsval. Att inte skaffa barn är inte ett misslyckande, utan en väg i livet som kan vara lika berikande och betydelsefull.  I en tid där individuell frihet alltmer värderas, är det viktigt att vi också ifrågasätter och breddar de traditionella föreställningarna om vad som gör livet värt att leva. Det handlar om att bejaka mångfald och att skapa en kultur där vi kan blomstra, oavsett om vi har barn eller inte.

Fanny Widman