Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: "Myten om den eviga tillväxten"

BNP är inget välfärdsmått, framhåller Anders Wijkman. Den heliga tillväxten äventyrar på sikt hela världsekonomin. Och vi har satt på oss skygglappar för vad som verkligen händer.
Anders Wijkman Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vårt ekonomiska system vilar på en segsliten myt: "Myten om den eviga materiella tillväxten."

 Helt följdriktigt är hela samhället uppbyggt på förutsättningen att tillväxten ökar, helst 2-3 procent årligen. När tillväxten går ned uppstår allvarliga problem. Den nuvarande krisen är en illustration av problemet. Konkurserna ökar, arbetslösheten är på väg mot 10 procent och budgetunderskottet närmar sig 200 miljarder kronor. Det är därför föga förvånande att regeringens viktigaste mål är att öka tillväxten. 

Detta till trots vågar jag mig på att ifrågasätta den heliga tillväxten. Orsaken är att tillväxten, i sin nuvarande form, skapar problem som på sikt äventyrar hela världsekonomin.

Tillväxten i ekonomin mäts i termer av Bruttonationalprodukten (BNP). Det är inget fel på BNP så länge det används som ett mått på själva aktivitetsnivån i ekonomin. Problemet uppstår när BNP används som ett välfärdsmått.

De flesta människor tror säkert att välfärden automatiskt stiger när BNP ökar. Men så är ingalunda fallet. BNP är en summering av alla varor och tjänster som köps och säljs i ett land under ett år. BNP gör ingen skillnad på transaktioner som ökar eller minskar välfärden. Kostnader för brott, olyckor och miljöförstöring värderas på samma sätt som kostnaderna för skola och hälsovård. I BNP-statistiken saknas därtill många viktiga aktiviteter, som arbete utfört i hemmet, olika frivilliginsatser samt transaktioner utanför själva marknaden.

 Ytterligare en brist är att föroreningar och skador på viktiga ekosystem inte räknas ifrån som minusposter; vidare att BNP inte tar hänsyn till naturresursernas storlek, endast deras flöden. Ett land kan alltså helt tömma ut en naturresurs och ändå få en positiv utveckling i BNP. De oumbärliga tjänster som ekosystemen utför gratis åt oss finns inte heller med - som rening av luft och vatten, pollineringen av växter, klimatkontroll etc.

Orkanen Katrina i augusti 2005 var ett tydligt exempel på hur fel det blir när BNP är måttstock för utvecklingen. Katrina orsakade mer än 1?100 dödsfall och flera hundra miljarder dollar i egendomsskador. Ändå bidrog Katrina till att BNP i USA steg, genom att byggandet i Louisiana ökade.

Genom att allt intresse fokuseras på BNP, som bara berättar hur transaktionerna i ekonomin utvecklas, har vi satt på oss skygglappar för vad som verkligen händer. Vi räknar rader av minus som plusposter och lämnar utanför redovisningen aktiviteter som är positiva för utvecklingen och självklart borde vara med. Viktiga sociala indikatorer finns inte heller med..

Om nu BNP är ett så dåligt mått på välfärd, varför används det då? För att hitta förklaringen får vi gå tillbaka till 1930-talet då BNP som begrepp introducerades. Det var avsett som ett mått just på aktiviteten i ekonomin. Ekonomen Kusnetz, den som var pappa till förslaget, underströk att "välfärden i ett land inte får förväxlas med utvecklingen av BNP." Ändå är det precis detta som hänt. På den tiden fanns det en hyggligt stor korrelation mellan BNP och välfärd. Så är det inte längre.

De negativa konsekvenserna för miljön och ekosystemen är det största problemet. Enkelt uttryckt: ju högre BNP är, desto större är förbrukningen av natur och naturresurser. Detta var inget problem när ekonomins omsättning var liten. Men så är det inte längre. Bara sedan 1960 har världsbefolkningen mer än fördubblats och ekonomin ökat mer än fem gånger. Fortsätter denna utveckling kommer världsekonomin år 2100 att ha ökat 80 gånger jämfört med läget efter andra världskriget. Är det någon som tror att en sådan tillväxt i materiella termer är möjlig?

Självklart behövs den materiella tillväxten för att lyfta människor ur fattigdom. Men tillväxten kan ske på olika sätt. En tillväxt som enbart tillgodoser de redan välbärgades behov är till liten gagn för utvecklingen. En tillväxt som skadar naturkapitalet är på sikt förödande. Färska forskarrapporter visar att 2/3 av alla viktiga ekosystem på jorden - som regnskogar, marina resurser, odlingsjord, färskvattenresurser mm - utnyttjas över sin förmåga. Den utvecklingen kan inte fortsätta länge till. Genom globaliseringen är vi svenskar direkt medansvariga för vad som sker.

Vad skall vi då göra?

Det första som måste ske är att erkänna att den ekonomiska modell vi arbetar efter har fundamentala brister. Hela ekonomin är utformad utifrån förutsättningen att det inte finns några gränser för uttaget av resurser; vidare, att naturens förmåga att ta hand om och processa avfall är oändligt stor. Båda dessa antaganden är fel.

 En annan grov missuppfattning, förfäktad av de flesta ekonomer, är att miljön automatiskt blir bättre ju högre den ekonomiska tillväxten är. Det stämmer för olika typer av produktionsutsläpp, men det stämmer inte för rader av globala och regionala störningar - som klimatpåverkan, förlusten av biologisk mångfald och känsliga ekosystem, tillgången på färskvatten, den negativa påverkan på den marina miljön mm

Var skall vi då börja leta lösningar? Som jag ser det, är en omdefinition av målet för samhällsutvecklingen den helt avgörande frågan. Så länge vi fortsätter hävda att samhället automatiskt blir bättre när tillväxten, mätt i BNP, ökar kan vi knappast räkna med att situationen förbättras. Fixeringen vid BNP som måttstock på den "goda utvecklingen" måste upphöra. I stället behöver vi ett välfärdsmått som korrekt beskriver både nyttan och kostnaderna av olika ekonomiska aktiviteter.

 Sättet vi mäter välfärd på är bara toppen på isberget. Genom att all påverkan på miljö och ekosystem ligger utanför den ekonomiska modellen - och benämns "externa effekter" - har vi effektivt dolt samspelet mellan ekonomi och ekologi. Det viktiga har varit att öka penningströmmarna och bygga upp det finansiella kapitalet. Men vi lever inte av pengar allena. Naturens kapital måste vårdas än bättre än finanserna.

Lika viktigt är att ekonomins ramverk fångar upp störningar av olika slag. Principen om "polluter pays", dvs att förorenaren skall betala, introducerades redan vid miljökonferensen i Stockholm 1972. Men tillämpningen har varit usel. I många länder är det istället så att miljöstörande aktiviteter direkt subventioneras av staten.

Regelverket på makronivån är helt centralt. Men även reformer på mikronivå är viktiga. En fråga som sticker ut är företagens affärsmodeller. Så länge ökad vinst primärt är kopplad till att sälja mera volym av olika produkter är det svårt att se hur vi kan lösa klimat- och resursproblemen. Här kan en lösning vara en övergång från att sälja produkter till att sälja tjänster.

 Den omställning som behövs blir inte enkel. Få begrepp är så heliga som den ekonomiska tillväxten. Därför blir den viktigaste uppgiften att visa hur en övergång till en långt mera resurseffektiv ekonomi kan gå till. En viktig åtgärd blir att lägga om beskattningen - från arbete till resursutnyttjande. Då skapas fler jobb samtidigt som miljön förbättras.  

Ståndpunkter:

  • Grov missuppfattning att miljön automatiskt blir bättre ju högre tillväxten är.
  • Vi behöver ett välfärdssmått som fångar upp både nyttan och kostnaderna.
  • Lev upp till principen att förorenarna ska betala.
  • Lägg om beskattningen från arbete till resursutnyttjande.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta skylla på arbetslösa

Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Publicerad 15 april 2025, kl 06:00
Ett prov med testresultat
Det är dags att förändra synen på arbetslösa. De allra flesta vill ha ett jobb och gör allt de kan för att få ett, skriver Magdalena Ackeberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Media rapporterar att arbetsgivare inte hittar den kompetens de söker. Företrädare för dagens arbetsmarknadspolitik för fram åsikter om att arbetssökande skulle vara lata och att det är självvalt att vara utan arbete.

Jag blir provocerad och arg. Alltför många står utanför arbetsmarknaden. Det är möjligt att det finns ett fåtal som väljer att vara utan arbete eller som fuskar på något sätt, men merparten vill faktiskt jobba. Att då dra alla arbetssökande över en kam och misstänkliggöra dem är både arrogant, okunnigt och oanständigt. 

Det nästintill omöjligt att vara lat, eller  välja bort, om du inte har väldigt mycket pengar att leva på. Söker du inte jobb och rapporterar vad som krävs till Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan får du heller inget finansiellt stöd. Kontrollfunktionen är stenhård. 

Jag har blivit ghostad  i sökprocesser fast det var arbetsgivaren som kontaktade mig

Inte anade jag när jag började jobba, hur sjukt svårt det skulle vara att byta jobb och bransch längre fram i livet. Har du inte erfarenhet från branschen du söker dig till blir du bortsorterad i sökprocessen. Vill du studera sätter regelverket för CSN stöd stopp när du fyllt 60 år. Omställningsstudiestödet, om du uppfyller kraven, har så lång handläggningstid att du tvingas tacka nej till studieplatsen för du vet inte om du får stödet. Förresten får du inte stödet alls om du fyller 62 det år studierna börjar. 

Inte anade jag att den erfarenhet, kompetens och kunskap jag har inte verkar intressant på arbetsmarknaden för att jag inte är i mellanåldern 30-45 år och har längre arbetslivserfarenhet än 3-5 år. Att det verkar vara problematiskt att det är ett tag sen jag studerade på högskolenivå, men omöjligt för en arbetsgivare att greppa all den kompetensutveckling jag aldrig slutat tillägna mig. 

Som arbetssökande har jag fått höra att jag är för senior, att jag förmodligen inte kommer nöja mig med arbetsuppgifterna. Jag har blivit ghostad  i sökprocesser trots att det var arbetsgivaren som kontaktade mig och tyckte att min profil var intressant. Jag har blivit ombedd att göra tester innan rekryteraren ens överväger att titta på mitt CV, och varje gång jag måste fylla i ålder i ansökningsprocessen kan räkna med att jag inte kommer gå vidare.

Att söka jobb är ett heltidsjobb

I dag lämpas ansvaret för problemen på arbetsmarknaden över på individen medan ansvariga svär sig fria från hur stödsystem för arbetssökande faktiskt ser ut. Men arbetssökanden bär inte skulden för, eller har styrmedlen över, konjunktur, räntor, epidemier, politikers syn på arbetstagare och arbetsgivares val. Vi vill tjäna egna pengar. Inte gå på a-kassa.

Att söka jobb är ett heltidsjobb nästan utan några endorfinkickar. Visst går det iväg en ansökan ibland till ett arbete jag inte är taggad på men normalt när jag söker en tjänst har jag övervägt huruvida jag vill jobba där (företagskultur och värderingar), behöver jag flytta (lämna mitt sammanhang), kan jag leva på lönen och kommer jag känna mig trygg, uppskattad, få lov att växa och utvecklas, eller är det ett ställe jag bara kommer gå till och…vara?

Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen?

Företag ropar om kompetensbrist men har arbetsgivare blivit för lata i sin jakt på den perfekta kandidaten? Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen och fördomarna om oss över 50+ och de under 30, och som vågar möta, lyssna, satsa och tro på människan? 

Narrativet som nu sprid kring arbetssökande måste ifrågasättas. 
Vi kan ge stöd till dem som på ett professionellt plan höjer sin röst.  Pluskommissionen och AddAge gör ett urbra jobb för att lyfta insikten om och vikten av att anställa, behålla och utveckla arbetstagare över 50, 60, 65 och uppåt. Om det finns samma nätverk för de under 30 vet jag inte, men det borde det göra.

Vi kan, fortfarande, skriva till politikerna och tala om hur verkligheten ser ut. Det finns initiativ med protester listor kring synen på arbetssökande att skriva på och som lämnas över till beslutsfattare. Vi kan skriva artiklar, notiser, insändare i dagstidningar och i Sociala Medier och berätta om verkligheten.  Vi kan jobba med att förändra normerna och vi kan höja vår röst på de plattformar vi har tillgängliga. Vi kan opinionsbilda. 

Magdalena Ackeberg, Senior Brand- and Marketing Manager