Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: "Myten om den eviga tillväxten"

BNP är inget välfärdsmått, framhåller Anders Wijkman. Den heliga tillväxten äventyrar på sikt hela världsekonomin. Och vi har satt på oss skygglappar för vad som verkligen händer.
Anders Wijkman Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vårt ekonomiska system vilar på en segsliten myt: "Myten om den eviga materiella tillväxten."

 Helt följdriktigt är hela samhället uppbyggt på förutsättningen att tillväxten ökar, helst 2-3 procent årligen. När tillväxten går ned uppstår allvarliga problem. Den nuvarande krisen är en illustration av problemet. Konkurserna ökar, arbetslösheten är på väg mot 10 procent och budgetunderskottet närmar sig 200 miljarder kronor. Det är därför föga förvånande att regeringens viktigaste mål är att öka tillväxten. 

Detta till trots vågar jag mig på att ifrågasätta den heliga tillväxten. Orsaken är att tillväxten, i sin nuvarande form, skapar problem som på sikt äventyrar hela världsekonomin.

Tillväxten i ekonomin mäts i termer av Bruttonationalprodukten (BNP). Det är inget fel på BNP så länge det används som ett mått på själva aktivitetsnivån i ekonomin. Problemet uppstår när BNP används som ett välfärdsmått.

De flesta människor tror säkert att välfärden automatiskt stiger när BNP ökar. Men så är ingalunda fallet. BNP är en summering av alla varor och tjänster som köps och säljs i ett land under ett år. BNP gör ingen skillnad på transaktioner som ökar eller minskar välfärden. Kostnader för brott, olyckor och miljöförstöring värderas på samma sätt som kostnaderna för skola och hälsovård. I BNP-statistiken saknas därtill många viktiga aktiviteter, som arbete utfört i hemmet, olika frivilliginsatser samt transaktioner utanför själva marknaden.

 Ytterligare en brist är att föroreningar och skador på viktiga ekosystem inte räknas ifrån som minusposter; vidare att BNP inte tar hänsyn till naturresursernas storlek, endast deras flöden. Ett land kan alltså helt tömma ut en naturresurs och ändå få en positiv utveckling i BNP. De oumbärliga tjänster som ekosystemen utför gratis åt oss finns inte heller med - som rening av luft och vatten, pollineringen av växter, klimatkontroll etc.

Orkanen Katrina i augusti 2005 var ett tydligt exempel på hur fel det blir när BNP är måttstock för utvecklingen. Katrina orsakade mer än 1?100 dödsfall och flera hundra miljarder dollar i egendomsskador. Ändå bidrog Katrina till att BNP i USA steg, genom att byggandet i Louisiana ökade.

Genom att allt intresse fokuseras på BNP, som bara berättar hur transaktionerna i ekonomin utvecklas, har vi satt på oss skygglappar för vad som verkligen händer. Vi räknar rader av minus som plusposter och lämnar utanför redovisningen aktiviteter som är positiva för utvecklingen och självklart borde vara med. Viktiga sociala indikatorer finns inte heller med..

Om nu BNP är ett så dåligt mått på välfärd, varför används det då? För att hitta förklaringen får vi gå tillbaka till 1930-talet då BNP som begrepp introducerades. Det var avsett som ett mått just på aktiviteten i ekonomin. Ekonomen Kusnetz, den som var pappa till förslaget, underströk att "välfärden i ett land inte får förväxlas med utvecklingen av BNP." Ändå är det precis detta som hänt. På den tiden fanns det en hyggligt stor korrelation mellan BNP och välfärd. Så är det inte längre.

De negativa konsekvenserna för miljön och ekosystemen är det största problemet. Enkelt uttryckt: ju högre BNP är, desto större är förbrukningen av natur och naturresurser. Detta var inget problem när ekonomins omsättning var liten. Men så är det inte längre. Bara sedan 1960 har världsbefolkningen mer än fördubblats och ekonomin ökat mer än fem gånger. Fortsätter denna utveckling kommer världsekonomin år 2100 att ha ökat 80 gånger jämfört med läget efter andra världskriget. Är det någon som tror att en sådan tillväxt i materiella termer är möjlig?

Självklart behövs den materiella tillväxten för att lyfta människor ur fattigdom. Men tillväxten kan ske på olika sätt. En tillväxt som enbart tillgodoser de redan välbärgades behov är till liten gagn för utvecklingen. En tillväxt som skadar naturkapitalet är på sikt förödande. Färska forskarrapporter visar att 2/3 av alla viktiga ekosystem på jorden - som regnskogar, marina resurser, odlingsjord, färskvattenresurser mm - utnyttjas över sin förmåga. Den utvecklingen kan inte fortsätta länge till. Genom globaliseringen är vi svenskar direkt medansvariga för vad som sker.

Vad skall vi då göra?

Det första som måste ske är att erkänna att den ekonomiska modell vi arbetar efter har fundamentala brister. Hela ekonomin är utformad utifrån förutsättningen att det inte finns några gränser för uttaget av resurser; vidare, att naturens förmåga att ta hand om och processa avfall är oändligt stor. Båda dessa antaganden är fel.

 En annan grov missuppfattning, förfäktad av de flesta ekonomer, är att miljön automatiskt blir bättre ju högre den ekonomiska tillväxten är. Det stämmer för olika typer av produktionsutsläpp, men det stämmer inte för rader av globala och regionala störningar - som klimatpåverkan, förlusten av biologisk mångfald och känsliga ekosystem, tillgången på färskvatten, den negativa påverkan på den marina miljön mm

Var skall vi då börja leta lösningar? Som jag ser det, är en omdefinition av målet för samhällsutvecklingen den helt avgörande frågan. Så länge vi fortsätter hävda att samhället automatiskt blir bättre när tillväxten, mätt i BNP, ökar kan vi knappast räkna med att situationen förbättras. Fixeringen vid BNP som måttstock på den "goda utvecklingen" måste upphöra. I stället behöver vi ett välfärdsmått som korrekt beskriver både nyttan och kostnaderna av olika ekonomiska aktiviteter.

 Sättet vi mäter välfärd på är bara toppen på isberget. Genom att all påverkan på miljö och ekosystem ligger utanför den ekonomiska modellen - och benämns "externa effekter" - har vi effektivt dolt samspelet mellan ekonomi och ekologi. Det viktiga har varit att öka penningströmmarna och bygga upp det finansiella kapitalet. Men vi lever inte av pengar allena. Naturens kapital måste vårdas än bättre än finanserna.

Lika viktigt är att ekonomins ramverk fångar upp störningar av olika slag. Principen om "polluter pays", dvs att förorenaren skall betala, introducerades redan vid miljökonferensen i Stockholm 1972. Men tillämpningen har varit usel. I många länder är det istället så att miljöstörande aktiviteter direkt subventioneras av staten.

Regelverket på makronivån är helt centralt. Men även reformer på mikronivå är viktiga. En fråga som sticker ut är företagens affärsmodeller. Så länge ökad vinst primärt är kopplad till att sälja mera volym av olika produkter är det svårt att se hur vi kan lösa klimat- och resursproblemen. Här kan en lösning vara en övergång från att sälja produkter till att sälja tjänster.

 Den omställning som behövs blir inte enkel. Få begrepp är så heliga som den ekonomiska tillväxten. Därför blir den viktigaste uppgiften att visa hur en övergång till en långt mera resurseffektiv ekonomi kan gå till. En viktig åtgärd blir att lägga om beskattningen - från arbete till resursutnyttjande. Då skapas fler jobb samtidigt som miljön förbättras.  

Ståndpunkter:

  • Grov missuppfattning att miljön automatiskt blir bättre ju högre tillväxten är.
  • Vi behöver ett välfärdssmått som fångar upp både nyttan och kostnaderna.
  • Lev upp till principen att förorenarna ska betala.
  • Lägg om beskattningen från arbete till resursutnyttjande.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: En hyllning till småbarnsföräldrar: förlåt mitt yngre jag

Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Publicerad 3 juni 2025, kl 09:00
två vuxna höjer sina barn i luften
Föräldrar som går tidigare från jobbet är inte lata. Men det tog tid innan jag förstod det, skriver Oskar Eklind. Foto: Colourbox/Daniel Ekbladh
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.

Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.

”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.

Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.

Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.

Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra

Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.

Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.

Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.

Men jag vet bättre nu.

Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.

”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”

Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.

Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.

Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet

Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.

Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.

En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.

Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.

Nu förstår jag.

Småbarnsföräldrar, I salute you.

/Oskar Eklind