Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: "Myten om den eviga tillväxten"

BNP är inget välfärdsmått, framhåller Anders Wijkman. Den heliga tillväxten äventyrar på sikt hela världsekonomin. Och vi har satt på oss skygglappar för vad som verkligen händer.
Anders Wijkman Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vårt ekonomiska system vilar på en segsliten myt: "Myten om den eviga materiella tillväxten."

 Helt följdriktigt är hela samhället uppbyggt på förutsättningen att tillväxten ökar, helst 2-3 procent årligen. När tillväxten går ned uppstår allvarliga problem. Den nuvarande krisen är en illustration av problemet. Konkurserna ökar, arbetslösheten är på väg mot 10 procent och budgetunderskottet närmar sig 200 miljarder kronor. Det är därför föga förvånande att regeringens viktigaste mål är att öka tillväxten. 

Detta till trots vågar jag mig på att ifrågasätta den heliga tillväxten. Orsaken är att tillväxten, i sin nuvarande form, skapar problem som på sikt äventyrar hela världsekonomin.

Tillväxten i ekonomin mäts i termer av Bruttonationalprodukten (BNP). Det är inget fel på BNP så länge det används som ett mått på själva aktivitetsnivån i ekonomin. Problemet uppstår när BNP används som ett välfärdsmått.

De flesta människor tror säkert att välfärden automatiskt stiger när BNP ökar. Men så är ingalunda fallet. BNP är en summering av alla varor och tjänster som köps och säljs i ett land under ett år. BNP gör ingen skillnad på transaktioner som ökar eller minskar välfärden. Kostnader för brott, olyckor och miljöförstöring värderas på samma sätt som kostnaderna för skola och hälsovård. I BNP-statistiken saknas därtill många viktiga aktiviteter, som arbete utfört i hemmet, olika frivilliginsatser samt transaktioner utanför själva marknaden.

 Ytterligare en brist är att föroreningar och skador på viktiga ekosystem inte räknas ifrån som minusposter; vidare att BNP inte tar hänsyn till naturresursernas storlek, endast deras flöden. Ett land kan alltså helt tömma ut en naturresurs och ändå få en positiv utveckling i BNP. De oumbärliga tjänster som ekosystemen utför gratis åt oss finns inte heller med - som rening av luft och vatten, pollineringen av växter, klimatkontroll etc.

Orkanen Katrina i augusti 2005 var ett tydligt exempel på hur fel det blir när BNP är måttstock för utvecklingen. Katrina orsakade mer än 1?100 dödsfall och flera hundra miljarder dollar i egendomsskador. Ändå bidrog Katrina till att BNP i USA steg, genom att byggandet i Louisiana ökade.

Genom att allt intresse fokuseras på BNP, som bara berättar hur transaktionerna i ekonomin utvecklas, har vi satt på oss skygglappar för vad som verkligen händer. Vi räknar rader av minus som plusposter och lämnar utanför redovisningen aktiviteter som är positiva för utvecklingen och självklart borde vara med. Viktiga sociala indikatorer finns inte heller med..

Om nu BNP är ett så dåligt mått på välfärd, varför används det då? För att hitta förklaringen får vi gå tillbaka till 1930-talet då BNP som begrepp introducerades. Det var avsett som ett mått just på aktiviteten i ekonomin. Ekonomen Kusnetz, den som var pappa till förslaget, underströk att "välfärden i ett land inte får förväxlas med utvecklingen av BNP." Ändå är det precis detta som hänt. På den tiden fanns det en hyggligt stor korrelation mellan BNP och välfärd. Så är det inte längre.

De negativa konsekvenserna för miljön och ekosystemen är det största problemet. Enkelt uttryckt: ju högre BNP är, desto större är förbrukningen av natur och naturresurser. Detta var inget problem när ekonomins omsättning var liten. Men så är det inte längre. Bara sedan 1960 har världsbefolkningen mer än fördubblats och ekonomin ökat mer än fem gånger. Fortsätter denna utveckling kommer världsekonomin år 2100 att ha ökat 80 gånger jämfört med läget efter andra världskriget. Är det någon som tror att en sådan tillväxt i materiella termer är möjlig?

Självklart behövs den materiella tillväxten för att lyfta människor ur fattigdom. Men tillväxten kan ske på olika sätt. En tillväxt som enbart tillgodoser de redan välbärgades behov är till liten gagn för utvecklingen. En tillväxt som skadar naturkapitalet är på sikt förödande. Färska forskarrapporter visar att 2/3 av alla viktiga ekosystem på jorden - som regnskogar, marina resurser, odlingsjord, färskvattenresurser mm - utnyttjas över sin förmåga. Den utvecklingen kan inte fortsätta länge till. Genom globaliseringen är vi svenskar direkt medansvariga för vad som sker.

Vad skall vi då göra?

Det första som måste ske är att erkänna att den ekonomiska modell vi arbetar efter har fundamentala brister. Hela ekonomin är utformad utifrån förutsättningen att det inte finns några gränser för uttaget av resurser; vidare, att naturens förmåga att ta hand om och processa avfall är oändligt stor. Båda dessa antaganden är fel.

 En annan grov missuppfattning, förfäktad av de flesta ekonomer, är att miljön automatiskt blir bättre ju högre den ekonomiska tillväxten är. Det stämmer för olika typer av produktionsutsläpp, men det stämmer inte för rader av globala och regionala störningar - som klimatpåverkan, förlusten av biologisk mångfald och känsliga ekosystem, tillgången på färskvatten, den negativa påverkan på den marina miljön mm

Var skall vi då börja leta lösningar? Som jag ser det, är en omdefinition av målet för samhällsutvecklingen den helt avgörande frågan. Så länge vi fortsätter hävda att samhället automatiskt blir bättre när tillväxten, mätt i BNP, ökar kan vi knappast räkna med att situationen förbättras. Fixeringen vid BNP som måttstock på den "goda utvecklingen" måste upphöra. I stället behöver vi ett välfärdsmått som korrekt beskriver både nyttan och kostnaderna av olika ekonomiska aktiviteter.

 Sättet vi mäter välfärd på är bara toppen på isberget. Genom att all påverkan på miljö och ekosystem ligger utanför den ekonomiska modellen - och benämns "externa effekter" - har vi effektivt dolt samspelet mellan ekonomi och ekologi. Det viktiga har varit att öka penningströmmarna och bygga upp det finansiella kapitalet. Men vi lever inte av pengar allena. Naturens kapital måste vårdas än bättre än finanserna.

Lika viktigt är att ekonomins ramverk fångar upp störningar av olika slag. Principen om "polluter pays", dvs att förorenaren skall betala, introducerades redan vid miljökonferensen i Stockholm 1972. Men tillämpningen har varit usel. I många länder är det istället så att miljöstörande aktiviteter direkt subventioneras av staten.

Regelverket på makronivån är helt centralt. Men även reformer på mikronivå är viktiga. En fråga som sticker ut är företagens affärsmodeller. Så länge ökad vinst primärt är kopplad till att sälja mera volym av olika produkter är det svårt att se hur vi kan lösa klimat- och resursproblemen. Här kan en lösning vara en övergång från att sälja produkter till att sälja tjänster.

 Den omställning som behövs blir inte enkel. Få begrepp är så heliga som den ekonomiska tillväxten. Därför blir den viktigaste uppgiften att visa hur en övergång till en långt mera resurseffektiv ekonomi kan gå till. En viktig åtgärd blir att lägga om beskattningen - från arbete till resursutnyttjande. Då skapas fler jobb samtidigt som miljön förbättras.  

Ståndpunkter:

  • Grov missuppfattning att miljön automatiskt blir bättre ju högre tillväxten är.
  • Vi behöver ett välfärdssmått som fångar upp både nyttan och kostnaderna.
  • Lev upp till principen att förorenarna ska betala.
  • Lägg om beskattningen från arbete till resursutnyttjande.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Rekryteringsrodeo – en krävande sport

Arbetslösa kläms mellan orimliga krav från Arbetsförmedlingen och en rekryteringsbransch i fritt fall, skriver Emma Söderberg.
Publicerad 9 september 2025, kl 06:00
träfigurer som skiljts ut från de andra
När Emma Söderberg hade avstämningsmöte med Arbetsförmedlingen fick hon höra att hon sökt för många jobb. Handläggarna hinner inte med administrationen. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Någonstans mellan hopp och förtvivlan måste jag resa mig igen. Upp i sadeln för en ny runda. Tack-men-nej-tack-mejlen fyller min inkorg. ”Vi har valt att gå vidare med en annan kandidat. Men vi vill gärna veta hur du upplevde rekryteringsprocessen.” Det kommer ett mejl som jag ignorerar. 

Därefter kommer inte mindre än två påminnelser! Tro mig kära arbetsgivare. Ni vill inte veta hur jag upplevde er förnedring. Ni valde att välja bort min kompetens, trots att jag vet att ni har ett skriande behov av en arbetsmiljöexpert. Jag önskar er lycka till med att sänka sjukskrivningstalen, minska personalomsättningen och att skapa budget i balans.

Samtidigt vet jag att Sveriges rekryterare har en ohållbar arbetsbelastning. De bombarderas med ansökningar av desperata arbetssökanden. Det råder huggsexa om jobben. Men rekryteringsbranschen har även blivit omänsklig med AI, pseudovetenskapliga tester och rekryterare som inte tillåts lita på sin mångåriga yrkesskicklighet. Kraven är många gånger in absurdum detaljerade och när stressen drabbar rekryterarna kan en del arbetssökande bli ghostade. Jag var på jobbintervju den 15:e maj, men har fortfarande inte hört ett pip.

Vid min senaste avstämning med Arbetsförmedlingen fick jag dessutom veta att jag sökt för många jobb. Hörde jag rätt? Jo, max 20 jobb per månad. Jag gissar att det beror på att AF ska hinna kontrollera att vi följer alla regler. 

 Jag hade sökt för många jobb

Jag känner stort förtroende för AF:s generaldirektör. Men hon och hennes personal behöver rimliga strukturella förutsättningar, handlingsutrymme och arbetsro. AF behöver gå tillbaka till att fokusera på kärnuppdraget. Att förmedla arbeten och ge extra stöd till dem som står långt ifrån arbetsmarknaden. 

I nuläget har många handläggare en undermålig arbetsmiljö, vilken drabbar de arbetssökande negativt genom sämre tillgänglighet. AF behöver bedriva all sin verksamhet i egen regi, gärna med fler lokala kontor.

Många gånger behövs det inte mer pengar, men den lövtunna budgetkakan skulle räcka längre om den fördelades smartare. Regeringen måste sluta detaljstyra AF och låta bli att öronmärka de ekonomiska anslagen. Att stora summor går till privata aktörer, gynnar inte dem utan jobb. Snarare finns risk att arbetslivskriminalitet göds, när oseriösa företag ser möjligheter att mjölka välfärdssystemet. Detaljstyrning är inte lönsamt. Det bottnar i bristande tillit. 

Utmaningen ligger på en strukturell nivå, men skylls på individen

Det är lönsamt att satsa på en frisk och hållbar arbetsmiljö för chefer och personal. Det är som ett vaccin mot tystnadskulturer och dysfunktionella verksamheter. Vill man nå verksamhetsmålen måste man bry sig om hur anställda mår. Det är inte bara myndigheter som behöver en frisk arbetsmiljö, för att tillgodose medborgarnas behov. Alla företag får mer klirr i kassan om man satsar på sina personella resurser. Mjuka värden skapar hårda värden.

Dessvärre lever många arbetsgivare kvar i den tayloristiska andan (att öka effektivitet  genom att dela upp arbetet i mindre uppgifter och standardisera hur dessa utförs, reds. anm) Och med den politiska retoriken, att arbetslösa är för lata för att ta ett arbete, blir förklaringsmodellen missvisande. De största utmaningarna ligger på en strukturell nivå, men skylls istället på individer längst ner i näringslivskedjan. Jag är medlem i a-kassan, således uppbär jag inte försörjningsstöd från soc. A-kassan är en försäkring jag betalar varje månad.

Men visst. ”Det är de hungriga lejonen som jagar bäst.” som nationalekonomen Marian Radetzki uttryckte sig när han blev intervjuad av Janne Josefsson.

Blir vi bara tillräckligt hungriga så kommer vi att ”ta ett jobb”.

Tänk så förvånade arbetsgivare skulle bli om vi arbetssökande rundade alla rekryteringsprocesser och bara gick ut och tog oss ett arbete. (Som fd arbetsmarknadsminister Mats Persson verkar tro att det går till.)

I så fall skulle jag välja att jobba i en riktigt dysfunktionell organisation med massiv tystnadskultur, för där skulle jag göra mest nytta.

/Emma Söderberg, Rådgivare inom organisatorisk och social arbetsmiljö.