Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kvinnors sjukskrivningar kan bero på hormoner

Kvinnor är sjukskrivna mer än män. Men för att förstå varför måste vi ta på andra glasögon och inse att hormoner är en faktor som orsakar stressproblematik, skriver Katarina Wilk.

Publicerad
Katarina Wilks, till höger en livmoder
När Katarina Wilks besökte vårdcentralen ville de sjukskriva henne för stress. Men det visade sig vara förklimakteriet. Foto: Shutterstick/Maria Östlin
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kvinnor är sjukskrivna i mycket högre utsträckning än män och det finns i dag lösningar på hur man kan arbeta mer aktivt för att få ner dessa siffror. Men då måste vi ta på oss andra glasögon och se det ur ett lite bredare perspektiv. 

Debatten i Sverige har börjat ta fart om huruvida arbetsgivare ska utbilda sina medarbetare och chefer i hur klimakteriet kan påverka kvinnors arbetssituation. 

Vissa jublar över faktumet, andra tycker att det är slöseri med resurser. Jag undrar om det är dags att ändra narrativet och istället prata om kvinnors hjärnor och stress. 

För är det slöseri med resurser att försöka minska sjukskrivningarna på en arbetsplats? 

Det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor

Enligt Försäkringskassans rapport om psykisk ohälsa och sjukskrivningar visar det sig att 79 procent av alla som är sjukskrivna på grund av stressrelaterad psykisk ohälsa är kvinnor. 

Vad beror det på? Riksdagen har antagit en motion där man har beslutat sig för att utreda varför kvinnor är mer sjukskrivna än män. De nämner flera faktorer som exempel dubbeljobb men ingenstans står det att det kan vara så att kvinnors hjärnor och stressregleringsmekanismer är annorlunda än mäns. 

Om nu 79 procent är kvinnor och en stor del av den miljon som äter antidepressiva är kvinnor, vore det inte på sin plats att titta på detta ur ett bredare perspektiv? 

Min läkare ville sjukskriva mig för utmattningsdepression

När jag var 42 år gick jag gråtande, sömnlös och ångestfylld till vårdcentralen och trodde att jag höll på att bli galen. Min läkare ville naturligtvis sjukskriva mig för utmattningsdepression och sätta mig på antidepressiva men jag vägrade. Istället började jag researcha själv. Som medicinsk journalist och en fetisch för att läsa vetenskapliga artiklar började pusselbitarna falla på plats. Allt detta resulterade i en bok. Jag var inte på väg in i väggen, jag var ”bara” i förklimakteriet. 

Ett av de stora problemen i dag är att majoriteten av alla människor tror att klimakteriet är något som drabbar en kvinna 50 plus när hennes mens upphör. Inget kunde vara mer fel. Det är en period på cirka 5 till 15 år och börjar många år innan mensen till slut försvinner. Och det viktigaste, det är åren INNAN som är de mest turbulenta för kvinnan. 

Det är då vi blir sjukskrivna och får en massa diagnoser som kan vara felaktiga. Alla våra symtom kan istället bero på att hormonerna flippar totalt och håller på att förbereda sig på vad som komma skall. Menopausen - då vi längre inte är fertila. 

Ett steg borde vara att sprida kunskap om kvinnohjärnan

Det finns idag MR-bilder på vad som händer i en kvinnas hjärna före och efter menopausen. Och vissa studier pekar på att vår stressregleringsmekanism är påverkad under de här åren. Att den helt enkelt inte fungerar som den ska och att vi inte tål lika mycket stress som vi tidigare har gjort. 

Efter 12 års research och en bok som är översatt till sju språk så är jag övertygad om att steg ett i en stressproblematik handlar om att inse att basen är dina svängande hormoner. Om man inser det och gör de livsstilsförändringar som behövs så vet jag att många av oss inte skulle bli varken utmattningsdeprimerade eller sjukskrivna.

Enligt Arbetsmiljöverket ska ledningen på ett företag ha en strategi för förebyggande hälsoarbete. Ett steg i detta borde vara att sprida kunskap om kvinnohjärnan. För alla vinner ju på det. Kvinnan, arbetsgivaren och samhället.

Jag kan för mitt liv inte förstå att detta inte är högre på den politiska agendan i ett land där kostnaden för sjukskrivningar snart närmar sig 80 miljarder. Kan du? 

/Katarina Wilk, författare och föreläsare  

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Stress slår sönder organisationer

Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. När ska organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början, skriver Mikael Buskas.
Mikael Buskas Publicerad 17 februari 2026, kl 09:15
stress på kontoret
Rimliga förväntningar och en kultur som känns i väggarna gör att medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera, skriver Mikael Buskas. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Efter många år i arbetslivet, varav flera i ledande roller, trodde jag att jag hade en ganska stabil bild av hur förändring, ledarskap och utveckling fungerar i praktiken. De senaste åren har dock gett mig en ny och mer bekymrande insikt om hur dagens arbetsliv ofta är organiserat, och varför så många människor känner sig slitna, stressade och uppgivna.

Min resa tog fart efter att jag valde att avsluta en anställning i ett företag som var på väg in i rekonstruktion, en arbetsplats jag trivdes mycket bra på. Jag behövde säkra min ekonomi och ta mig vidare. Därefter följde två chefsroller på relativt kort tid. I ena fallet på en arbetsplats där personen som anställt mig redan hade lämnat när jag själv klev in. I andra fallet fanns inte tidigare anställd för rollen längre på plats. Jag fick senare information om att det blivit för mycket för den personen. 

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet 

Det jag möttes av var organisationer som knappt visste vilket håll de skulle springa åt. Onboarding kunde vara otydlig eller obefintlig. De personer som enligt plan skulle fungera som stöd var så pressade av sin egen vardag att de knappt gick att få tag på. Samtidigt förväntades man leverera, sätta riktning och skapa hållbara resultat.

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet. Trötthet på ständiga omorganisationer, nya chefer och ännu en ”ny väg framåt”. I korridorerna kunde man nästan känna hur förväntningarna var låga, hur länge skulle den här ledaren hålla? Jag förstår dem fullt ut. Förändring kan vara både nödvändig och utvecklande, men när den kommer för ofta, för snabbt och utan stabil grund skapar den snarare motstånd än engagemang.

Ansvar breddas, resurser minskar

Allt oftare ser jag också hur roller slås ihop. Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. I flera fall har personer före mig gått rakt in i den berömda väggen. Ändå fortsätter man, som om det bara handlade om att hitta ”rätt person” nästa gång. Som om problemet vore individen och inte grunden i bolaget.

Kalendrarna fylls av möten. Powerpointpresentationer avlöser varandra. Listor med initiativ och satsningar växer. Men tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar. Istället får vi utbildningar i prioriteringstekniker och effektivitet, allt för att pressa in ännu mer i redan överfulla arbetsdagar.

Arbetsmiljöverket kan man hitta information om att en arbetsplats med ohälsosam arbetsbelastning kan ge hjärtproblem, stroke, depression, utmattningssyndrom och i förlängningen för tidig död. 
Kanske är det dags att diskutera om Arbetsmiljöverkets tillsyn i framtiden även kan bidra till ökad transparens, så att arbetssökande lättare kan förstå vilken arbetsmiljö de faktiskt kliver in i.

Tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar

När ska fler organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början? Rimliga förväntningar. En kultur som känns i väggarna och där medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera.

Ett fungerande arbetsliv är ett samspel mellan företag, ledare och medarbetare. Det kräver respekt för människors begränsningar, oavsett titel. De företag som lyckas med detta finns redan. Studera dem. Lär av dem och kopiera det som faktiskt fungerar.

/Mikael Buskas