Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kvinnors sjukskrivningar kan bero på hormoner

Kvinnor är sjukskrivna mer än män. Men för att förstå varför måste vi ta på andra glasögon och inse att hormoner är en faktor som orsakar stressproblematik, skriver Katarina Wilk.

Publicerad
Katarina Wilks, till höger en livmoder
När Katarina Wilks besökte vårdcentralen ville de sjukskriva henne för stress. Men det visade sig vara förklimakteriet. Foto: Shutterstick/Maria Östlin
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kvinnor är sjukskrivna i mycket högre utsträckning än män och det finns i dag lösningar på hur man kan arbeta mer aktivt för att få ner dessa siffror. Men då måste vi ta på oss andra glasögon och se det ur ett lite bredare perspektiv. 

Debatten i Sverige har börjat ta fart om huruvida arbetsgivare ska utbilda sina medarbetare och chefer i hur klimakteriet kan påverka kvinnors arbetssituation. 

Vissa jublar över faktumet, andra tycker att det är slöseri med resurser. Jag undrar om det är dags att ändra narrativet och istället prata om kvinnors hjärnor och stress. 

För är det slöseri med resurser att försöka minska sjukskrivningarna på en arbetsplats? 

Det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor

Enligt Försäkringskassans rapport om psykisk ohälsa och sjukskrivningar visar det sig att 79 procent av alla som är sjukskrivna på grund av stressrelaterad psykisk ohälsa är kvinnor. 

Vad beror det på? Riksdagen har antagit en motion där man har beslutat sig för att utreda varför kvinnor är mer sjukskrivna än män. De nämner flera faktorer som exempel dubbeljobb men ingenstans står det att det kan vara så att kvinnors hjärnor och stressregleringsmekanismer är annorlunda än mäns. 

Om nu 79 procent är kvinnor och en stor del av den miljon som äter antidepressiva är kvinnor, vore det inte på sin plats att titta på detta ur ett bredare perspektiv? 

Min läkare ville sjukskriva mig för utmattningsdepression

När jag var 42 år gick jag gråtande, sömnlös och ångestfylld till vårdcentralen och trodde att jag höll på att bli galen. Min läkare ville naturligtvis sjukskriva mig för utmattningsdepression och sätta mig på antidepressiva men jag vägrade. Istället började jag researcha själv. Som medicinsk journalist och en fetisch för att läsa vetenskapliga artiklar började pusselbitarna falla på plats. Allt detta resulterade i en bok. Jag var inte på väg in i väggen, jag var ”bara” i förklimakteriet. 

Ett av de stora problemen i dag är att majoriteten av alla människor tror att klimakteriet är något som drabbar en kvinna 50 plus när hennes mens upphör. Inget kunde vara mer fel. Det är en period på cirka 5 till 15 år och börjar många år innan mensen till slut försvinner. Och det viktigaste, det är åren INNAN som är de mest turbulenta för kvinnan. 

Det är då vi blir sjukskrivna och får en massa diagnoser som kan vara felaktiga. Alla våra symtom kan istället bero på att hormonerna flippar totalt och håller på att förbereda sig på vad som komma skall. Menopausen - då vi längre inte är fertila. 

Ett steg borde vara att sprida kunskap om kvinnohjärnan

Det finns idag MR-bilder på vad som händer i en kvinnas hjärna före och efter menopausen. Och vissa studier pekar på att vår stressregleringsmekanism är påverkad under de här åren. Att den helt enkelt inte fungerar som den ska och att vi inte tål lika mycket stress som vi tidigare har gjort. 

Efter 12 års research och en bok som är översatt till sju språk så är jag övertygad om att steg ett i en stressproblematik handlar om att inse att basen är dina svängande hormoner. Om man inser det och gör de livsstilsförändringar som behövs så vet jag att många av oss inte skulle bli varken utmattningsdeprimerade eller sjukskrivna.

Enligt Arbetsmiljöverket ska ledningen på ett företag ha en strategi för förebyggande hälsoarbete. Ett steg i detta borde vara att sprida kunskap om kvinnohjärnan. För alla vinner ju på det. Kvinnan, arbetsgivaren och samhället.

Jag kan för mitt liv inte förstå att detta inte är högre på den politiska agendan i ett land där kostnaden för sjukskrivningar snart närmar sig 80 miljarder. Kan du? 

/Katarina Wilk, författare och föreläsare  

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att räcka till – en reflektion från en klubbordförande

Att vara klubbordförande innebär både facklig styrka och ensamhet. Det är viktigt att belysa båda sidor av uppdraget, skriver Dimce Storm.
Publicerad 26 augusti 2025, kl 09:31
Trägubbar som står uppradade på ett bord
Att vara klubbordförande och föra medlemmars talan kan vara givande, men också ensamt, skriver Dimce Storm. Foto: Colourbox/Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Som klubbordförande gör jag alltid mitt yttersta för att stå upp för varje medlem. Det är mitt uppdrag, men också något jag bär med mig på ett mer personligt plan. Att företräda någon som befinner sig i konflikt, känner sig orättvist behandlad eller bara behöver någon vid sin sida, det är en av de mest grundläggande delarna i det fackliga uppdraget. 

Men ibland ställs jag inför situationer där medlemmen har förväntningar som går långt utanför vad jag eller facket faktiskt kan göra något åt. Det kan handla om krav som saknar stöd i kollektivavtal, arbetsrätt eller praxis. Missnöjet riktas då inte sällan mot mig, som om jag vore ansvarig för att utfallet inte blev som medlemmen önskat. 

Det är tungt att bära, särskilt när jag vet hur mycket tid, energi och engagemang jag lagt ner för att försöka hjälpa. Det här är en sida av det fackliga uppdraget som inte pratas om så ofta. Vi talar gärna om styrkan i kollektivet, om framgångarna och solidariteten och med all rätt. Men det finns också en annan verklighet, där vi som förtroendevalda ibland får stå ensamma i stormen. Där vi inte ses som den som kämpar, utan som den som inte lyckades ”lösa” en situation, trots att alla vägar redan prövats. 

Vi som förtroendevalda får ibland stå ensamma i stormen

Samtidigt finns det andra stunder och det är de som gör allt värt det. När en medlem uttrycker genuin tacksamhet, när man får ett mejl, ett handslag, ett enkelt men varmt ”tack” då känns allt slit plötsligt meningsfullt igen. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka. Den symboliken, hur liten den än kan verka, påminner oss om varför vi gör det här. Det är då man orkar ta nästa samtal, nästa förhandling, nästa kamp. Jag tror det är viktigt att vi vågar prata om båda sidor. Inte för att klaga, utan för att förstå varandra bättre, både som medlemmar och förtroendevalda. 

Det är lätt att glömma att vi som företrädare också är kollegor, människor som brinner för det fackliga men också påverkas av kritik, besvikelse och orimliga förväntningar. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka

Fackets styrka ligger i att vi håller ihop. Men det kräver också ömsesidig respekt och insikt om våra olika roller. Vi förtroendevalda behöver fortsatt stöd, både från vår organisation och från våra medlemmar för att orka ta kampen, även när den inte leder till den lösning alla hoppats på. 

Jag kommer fortsätta göra allt jag kan för varje medlem som behöver mig. Och jag vet att det kommer fler stunder där någon säger tack och det räcker långt. Ibland är det precis det man behöver höra för att fortsätta. För i slutändan handlar det om något större än en enskild fråga, det handlar om att vi står upp för varandra. 

/Dimce Storm