Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Jämställdhet börjar i toppen

115 kvinnodagar senare är näringslivet fortfarande långt ifrån jämställt, skriver Ann-Louise Lökholm Klasson.
Publicerad
till vänster Sweco Sveriges vd Ann-Louise Lökholm Klasson, till höger klossar med manliga och kvinnliga symboler.
Det behövs fler kvinnliga förebilder på arbetsplatserna, skriver Ann-Louise Lökholm Klasson.



Foto: Shutterstock/ Anna W Thorbjörnsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Under onsdagen firade vi internationella kvinnodagen för 115:e gången. Dagen är lika nödvändig i år, som tidigare år. Vi befinner oss i en tid då klimatförändringarna blir alltmer kännbara, försörjnings- och samhällsberedskapen sämre och risken för krig ökar. Ingenjörskompetens och kunskap om samhällsplanering är avgörande för att möta dessa utmaningar.

Men i ett samhälle som består till hälften av kvinnor domineras ingenjörsyrket och utbildningarna fortfarande av män. För att vi ska kunna möta vår tids stora utmaningar måste jämställdhetsfrågan vara prioriterad på alla samhällsnivåer.  Jämställdhet och mångfald är en avgörande förutsättning för hållbar utveckling.

Det har gått 35 år sedan jag var ensam tjej på tekniska linjen på gymnasiet i Lerum. Tack vare en mattelärare i högstadiet vågade jag söka dit. Karriären började några år senare som programmerare på Ericsson, men jag gick snabbt vidare till en mer kundnära roll som systemintegratör.

Manliga uppdragsgivare som inte velat se mig i ögonen

Det var en rolig och lärorik – men tuff – inledning på karriären, med få kvinnliga förebilder. I mitt jobb fick jag resa runt mycket i världen. Att bli accepterad och inkluderad som kvinna har inte alltid varit en självklarhet: jag har visserligen varit i sammanhang där jag blivit hyllad för min kompetens, men också varit med om att manliga uppdragsgivare inte velat se mig i ögonen eller prata direkt till mig på grund av att jag är kvinna.

Även om jag är stolt över min resa, finns det mycket kvar att göra. Näringslivet skriker efter rätt kompetens. Det är arkitekter och ingenjörer som utformar framtidens samhällen och städer, och ska vi kunna möta nutida och framtida behov måste branschen återspegla dem som bor i dessa samhällen.

Med mångfald kommer också ökad innovation, något som krävs för att stärka samhället. Därför behövs också en bredare rekryteringsbas. För att vi i vår kunskapsintensiva bransch ska kunna växa och rekrytera rätt kompetens i den takt som behövs, måste universitetsutbildningar inom naturvetenskap och teknik väcka intresset hos fler kvinnor.

Våga ifrågasätt gamla normer

Samtidigt finns ett glapp mellan kvinnors utbildning och möjlighet till karriär. För trots att det är fler kvinnor än män som utbildar sig på högskolorna, halkar vi i näringslivet efter i jämställdhetsfrågan. Enligt senaste Allbrightrapporten har utvecklingen av jämställdheten i ledningsgrupper stannat upp och vi ser färre kvinnor på chefspositioner.  

Därför, som ett steg i vårt eget arbete, lanserar Sweco den här veckan ett mentorprogram för tjejer och icke-binära som är i början av sin tech-karriär. Programmet är ett sätt att öppna dörrarna till branschen, med mentorer som coachar, inspirerar och bjuder in till nätverk. Något jag som ung själv saknade.

För mig i min roll är jämställdhet en viktig fråga. I mitt eget ledarskap har jag identifierat fem framgångsfaktorer att arbeta efter:

  1. Det börjar i toppen, med en styrelse och ledning som är övertygade om att jämställdhet är viktigt för resultatet.
  2. Vikten av tydligt ledarskap som färgar kulturen. Våga ifrågasätt gamla normer och strukturer.
  3. Kvinnliga förebilder i organisationen, som visar att det är möjligt och som inspirerar både nuvarande och nästkommande generation. 
  4. Arbetsplatsen är inkluderande, flexibel och möjliggör kombination av familjeliv och karriär för alla medarbetare.
  5. Fokusera på kompetens och prestation i rekryteringsprocessen.

Våra framgångsfaktorer är något som vi enträget arbetar med genom att mäta, följa upp och se till att förändring faktiskt sker. Och tillsammans kan vi få än mer att hända.

Sweco har kommit långt. Men vi är inte klara, och vi är inte nöjda. Som i allt vi gör tror jag att förändringen sker tillsammans – det vinner vi alla på. Vissa delar har andra säkert lyckats bättre med. Andra delar leder vi. Nu vill jag se samarbete och en levande dialog. Min dörr står öppen för den som vill ta del av vår resa, och för dig som vill dela hur ni fått till förändring. Vi kan inte låta ytterligare 115 kvinnodagar passera innan branschen når jämställdhet mellan kvinnor och män.

/Ann-Louise Lökholm-Klasson, vd för Sweco Sverige

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sveriges största tillväxthot är bristen på chefer

Sverige står inför ett växande ledarskapsgap. Problemet är inte brist på ambition, utan att chefsrollen blivit strukturellt ohållbar, skriver Caroline Thunved och Malin Wranding.
Caroline Thunved Publicerad 18 augusti 2026, kl 09:15
Färre vill bli chefer
I framtiden kommer det att saknas chefer på Sveriges arbetsplatser. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Inom de kommande tio åren väntas över 90 000 chefer lämna arbetslivet. Samtidigt ökar svårigheterna att rekrytera och behålla nya ledare. Det är inte bara en HR-fråga, utan en fråga om svensk konkurrenskraft, tillväxt och omställningsförmåga.

Caroline Thunved

I dagens kunskapsintensiva ekonomi är ledarskap inte ett mjukt värde. Det är en avgörande produktionsfaktor. När ledarskapet brister påverkas företags förmåga att växa, hantera förändring, driva innovation och behålla kompetens. Det handlar inte om att människor saknar vilja att leda. Tvärtom visar data från bland annat SCB, Ledarna och Sveriges Ingenjörer att intresset för ledarskap finns. Problemet är att förutsättningarna inte längre håller.

Dagens chefer förväntas inte bara leverera resultat. De ska samtidigt leda i ständig omställning, hantera AI, bygga resilienta organisationer, säkerställa krav inom cyber- och informationssäkerhet och skapa kultur, engagemang och psykologisk trygghet. Det är ett generalistuppdrag med betydligt högre krav än tidigare.

Ledarskap handlar inte främst om kunskap, utan om beteende

Samtidigt har organisationernas sätt att stötta ledarskap inte utvecklats i samma takt. Förväntningarna från yngre generationer har dessutom förändrats. Transparens, dialog, kultur och värderingsstyrt ledarskap ses idag som självklarheter. Det ökar ytterligare trycket på en redan komplex roll.

Malin Wranding

Konsekvenserna börjar bli tydliga. Fler organisationer vittnar om svårigheter att rekrytera och behålla chefer. Samtidigt visar forskning att ett teams engagemang påverkas direkt av närmaste chef. När ledarskapet brister påverkar det inte bara individen, utan hela organisationens prestation och långsiktiga konkurrenskraft.

Trots detta behandlas ledarskap fortfarande ofta som något som kan lösas genom punktinsatser. Kurser, föreläsningar och inspirationsdagar fortsätter att dominera kompetensutvecklingen, trots att forskning länge visat att endast en liten del omsätts i faktisk beteendeförändring.

Det räcker inte.

Ledarskap handlar inte främst om kunskap, utan om beteende. Och beteende utvecklas inte i klassrum, utan i vardagen. I möten, beslut, återkoppling och situationer som uppstår mellan människor varje dag. Precis som inom elitidrott utvecklas prestation genom kontinuerlig träning, inte genom enstaka insatser.

Om vi menar allvar med att fler ska vilja ta chefsroller behöver vi börja där.

Tre förändringar är särskilt avgörande:

För det första: gör uppdraget rimligt.
Många chefer har idag ett ansvarsspann och en kravbild som inte är hållbar. Tydligare prioriteringar och bättre organisatoriska förutsättningar är avgörande för att rollen ska vara attraktiv över tid.

För det andra: bygg strukturer för kontinuerlig utveckling.
Ledarskap måste tränas löpande i vardagen, inte enbart genom tillfälliga utbildningsinsatser. Organisationer behöver skapa utrymme för reflektion, feedback och praktisk tillämpning.

För det tredje: ta ledarskap på organisatoriskt allvar.
Ledarskap är inte en individuell fråga, det är en strategisk kapacitetsfråga. Hur väl chefer lyckas påverka organisationers resultat, kultur och långsiktiga hållbarhet.

Ta ledarskap på organisatoriskt allvar

Om vi inte adresserar detta riskerar bristen på hållbart ledarskap att bli en av de största flaskhalsarna för svensk tillväxt och konkurrenskraft de kommande åren.

Vi behöver sluta fråga varför människor inte vill bli chefer och börja fråga vad det är med chefsrollen som gör att allt fler tvekar.

/Caroline Thunved
Tidigare vd och generalsekreterare för Sveriges Kommunikatörer, driver i dag konsultbolag.

Malin Wranding
Ledarskaps- och organisationskonsult, driver i dag konsultbolag.

Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag