Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Gravida och föräldralediga diskrimineras

Var tredje anmälan till DO handlar om arbets­livet. Många av dem gäller diskriminering av föräldralediga. Det skriver Caroline Diab, tillförordnad kommunikationschef, Diskrimineringsombudsmannen
Caroline Diab Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jennie avancerade från en tjänst "på golvet" till köksinredare på ett stort vitvaruföretag. Men när hon kom tillbaka från föräldraledigheten fick hon inte tillbaka tjänsten, utan anvisades ett jobb som butiksförsäljare eller receptionist. Hon förlorade därmed också möjligheten till en högre provisionslön.

Marika, förskollärare, var föräldraledig i flera år i följd. Hon nekades löneförhöjning av sin kommunala arbetsgivare eftersom chefen inte kunde bedöma "vad hon gjort det senaste året".
Pernilla skulle gå på en anställningsintervju som HR- specialist vid trafikkontoret i en kommun. Men när hon kontaktade arbetsgivaren och förklarade att hon var gravid och skulle få barn inom kort, ställdes intervjun in. Arbetsgivaren förklarade att man behövde någon omgående och att det fanns flera kvalificerade sökande.

Kvinnor blir systematiskt diskriminerade i arbetslivet i samband med graviditet och föräldraledighet, vilket får allvarliga konsekvenser för deras yrkeskarriär.
Ovanstående är tre typiska exempel.

Av de anmälningar DO fått in sedan 2009 handlar drygt 30 procent om arbetslivet. Av dem handlade ungefär en fjärdedel om diskrimineringsgrunden "kön", varav en knapp femtedel rörde missgynnande i samband med graviditet, sammantaget 116 anmälningar
Sedan 2009 har det också kommit in 244 anmälningar som handlar om missgynnande i samband med föräldraledighet.  Alla typer av arbetsgivare anmäls; små och stora företag, arbetsgivare inom privat och offentlig sektor.

Sammantaget har DO träffat 18 förlikningar från och med 2009 som handlar om diskriminering i samband med graviditet. Den vanligaste situationen är att kvinnor inte blir kallade till anställningsintervjuer eller att anställningsintervjuer ställs in när de berättar att de är gravida.
Elva förlikningar och tre domar i AD under samma period handlar om missgynnande i samband med föräldraledighet.

Men även män som är föräldralediga stöter på hinder och missgynnanden i arbetslivet. Generellt är produktion högre värderat i samhället än reproduktion, något som drabbar gravida såväl som föräldralediga arbetstagare oavsett kön.

Den röda tråden i anmälningarna till DO är det faktum att kvinnor föder barn och att de tar ut merparten av föräldraledigheten. Det leder till att kvinnorna halkar efter både i löne- och karriärutveckling, vilket bland annat Unionens rapport "Barn­tillåtet arbetsliv" visar. 74 procent av kvinnorna blir inte erbjudna någon kompetensutveckling under tiden de väntar barn, enligt rapporten, trots att en undersökning visar att föräldraskap snarast bidrar till en mer positiv syn på kompetens och utveckling.

80 procent av kvinnorna tar ut mellan 10 och 12 månader av föräldraledigheten. Det faktum att mamman stannar hemma merparten av föräldraledigheten skapar, tillsammans med att arbetslivet inte är föräldravänligt, strukturer som särskilt missgynnar kvinnor eftersom de oftast har en sämre förankring och position på arbetsmarknaden.
DO skulle gärna se en jämnare fördelning av uttaget av föräldraförsäkringen mellan föräldrarna, för att komma åt denna obalans.

En jämn fördelning av föräldraförsäkringen skulle främja jämställdheten på arbetsmarknaden och bidra till att båda föräldrarna har möjlighet att kombinera barn och jobb på samma villkor, liksom den ger barnet en möjlighet att ha en nära relation till båda föräldrarna.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Ingen arbetsgivare tackar en prestationsprinsessa

Varför väljer så många att stanna hos arbetsgivare som inte ger dem förutsättningar att göra ett bra jobb? Anställda jobbar i motvind, tar ansvar ända in i väggen bara för att bli ersatta när de går sönder, skriver Elin Åberg.
Elin Åberg Publicerad 7 april 2026, kl 09:38
Extra arbetsuppgifter leder till stress och ohälsa
Att vara en prestationsprinsessa märks sällan i lönekuvertet. Däremot genom ohälsa, skriver Elin Åberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Elin Åberg

Du är den mest ansvarstagande, den folk lutar sig mot när något behöver lösas och ingen annan har lust. Du översätter klumpigt formulerade uttalanden till något konstruktivt och du är den enda som är klar med åtgärdspunkterna till mötet. 

Du blir sällan bekräftad, varken som människa eller för det du åstadkommer, eftersom det du gör ser så enkelt ut. Vad som inte syns är övertidstimmarna, nätter av tankeprocesser, huvudvärk och sena hämtningar på förskolan.

Livet som prestationsprinsessa är oglamoröst. Ingen kommer till din räddning och allt för sällan berättar någon hur underbar du är –  även när det verkligen vore på sin plats.

Livet som prestationsprinsessa är oglamoröst

Det ligger förstås ett stort ansvar på arbetsgivaren när det gäller medarbetares hälsa och välmående på jobbet. Avsaknad av en stödjande arbetsmiljö och ett fungerande ledarskap kan man skriva hyllmeter om. Men i slutändan behöver vi själva ta ansvar för vårt eget liv och mående. 

I både tidigare och nuvarande arbetsroll har jag hört hårresande historier om vad människor tolererar på sina jobb. Märkligt nog slutar dessa samtal ofta i den till synes helt ogrundade slutsatsen: “det blir nog bättre sen.“ Alternativt: “det är i alla fall inte lika dåligt nu.” 

Vi fortsätter hoppas på någon slags förbättring, fast vi blivit besvikna gång på gång.

Hade du kommit hem med sur mjölk från Arla?

Vi borde utöva vår konsumentmakt mer, när det gäller arbetsgivare. Hade du kommit hem med sur mjölk från Arla fyra gånger i rad, hade du sannolikt inte tänkt “Det blir nog bättre sen” och köpt samma mjölk en femte gång? Ändå går många tillbaka till samma sura arbetsgivare år efter år.

Vi behöver slå fast att det inte bara är tillåtet, utan ibland helt nödvändigt, att dra en gräns. Att lämna en arbetsplats när förutsättningar saknas, bekräftelse uteblir, eller påverkan på hälsa och mående blir för stor.  

Att sluta hoppas och komma till din egen räddning är ofta det mest ansvarstagande och faktiskt det enda du kan göra. 

/Elin Åberg, egenföretagare inom ledarskapsutveckling