Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Gravida och föräldralediga diskrimineras

Var tredje anmälan till DO handlar om arbets­livet. Många av dem gäller diskriminering av föräldralediga. Det skriver Caroline Diab, tillförordnad kommunikationschef, Diskrimineringsombudsmannen
Caroline Diab Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jennie avancerade från en tjänst "på golvet" till köksinredare på ett stort vitvaruföretag. Men när hon kom tillbaka från föräldraledigheten fick hon inte tillbaka tjänsten, utan anvisades ett jobb som butiksförsäljare eller receptionist. Hon förlorade därmed också möjligheten till en högre provisionslön.

Marika, förskollärare, var föräldraledig i flera år i följd. Hon nekades löneförhöjning av sin kommunala arbetsgivare eftersom chefen inte kunde bedöma "vad hon gjort det senaste året".
Pernilla skulle gå på en anställningsintervju som HR- specialist vid trafikkontoret i en kommun. Men när hon kontaktade arbetsgivaren och förklarade att hon var gravid och skulle få barn inom kort, ställdes intervjun in. Arbetsgivaren förklarade att man behövde någon omgående och att det fanns flera kvalificerade sökande.

Kvinnor blir systematiskt diskriminerade i arbetslivet i samband med graviditet och föräldraledighet, vilket får allvarliga konsekvenser för deras yrkeskarriär.
Ovanstående är tre typiska exempel.

Av de anmälningar DO fått in sedan 2009 handlar drygt 30 procent om arbetslivet. Av dem handlade ungefär en fjärdedel om diskrimineringsgrunden "kön", varav en knapp femtedel rörde missgynnande i samband med graviditet, sammantaget 116 anmälningar
Sedan 2009 har det också kommit in 244 anmälningar som handlar om missgynnande i samband med föräldraledighet.  Alla typer av arbetsgivare anmäls; små och stora företag, arbetsgivare inom privat och offentlig sektor.

Sammantaget har DO träffat 18 förlikningar från och med 2009 som handlar om diskriminering i samband med graviditet. Den vanligaste situationen är att kvinnor inte blir kallade till anställningsintervjuer eller att anställningsintervjuer ställs in när de berättar att de är gravida.
Elva förlikningar och tre domar i AD under samma period handlar om missgynnande i samband med föräldraledighet.

Men även män som är föräldralediga stöter på hinder och missgynnanden i arbetslivet. Generellt är produktion högre värderat i samhället än reproduktion, något som drabbar gravida såväl som föräldralediga arbetstagare oavsett kön.

Den röda tråden i anmälningarna till DO är det faktum att kvinnor föder barn och att de tar ut merparten av föräldraledigheten. Det leder till att kvinnorna halkar efter både i löne- och karriärutveckling, vilket bland annat Unionens rapport "Barn­tillåtet arbetsliv" visar. 74 procent av kvinnorna blir inte erbjudna någon kompetensutveckling under tiden de väntar barn, enligt rapporten, trots att en undersökning visar att föräldraskap snarast bidrar till en mer positiv syn på kompetens och utveckling.

80 procent av kvinnorna tar ut mellan 10 och 12 månader av föräldraledigheten. Det faktum att mamman stannar hemma merparten av föräldraledigheten skapar, tillsammans med att arbetslivet inte är föräldravänligt, strukturer som särskilt missgynnar kvinnor eftersom de oftast har en sämre förankring och position på arbetsmarknaden.
DO skulle gärna se en jämnare fördelning av uttaget av föräldraförsäkringen mellan föräldrarna, för att komma åt denna obalans.

En jämn fördelning av föräldraförsäkringen skulle främja jämställdheten på arbetsmarknaden och bidra till att båda föräldrarna har möjlighet att kombinera barn och jobb på samma villkor, liksom den ger barnet en möjlighet att ha en nära relation till båda föräldrarna.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD