Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Funktionsnedsatta är digitaliseringens förlorare

Digitala verktyg har gått från att vara ett smart hjälpmedel i en analog värld till att bli själva världen. Men många står utanför då teknologin anpassas för den stora massan och inte för personer med särskilda behov, skriver Mårten Bokedal.
Publicerad
Colourbox
Tekniska verktyg borde anpassas så att de också kan hanteras av funktionsnedsatta, annars riskerar den gruppen att hamna utanför den digitala utvecklingen, skriver Mårten Bokendal. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den digitala utvecklingen pågår hela tiden i vårt samhälle. De analoga verktygen byts successivt ut och vi kan numera sköta det mesta i vår tillvaro via nätet. Sverige är bland de länder i världen där den här utvecklingen går snabbast och har fått störst genomslag.

Från början fungerade de digitala verktygen också som hjälpmedel. Exempelvis kunde synskadade genom datorn få en text omvandlad till ljud och genom enkla kommandon kunde personer med svåra motoriska hinder kommunicera med omvärlden. Datorn gav autonomi till personer med funktionsnedsättning på ett sätt som inte var möjligt tidigare.

Det är omöjligt att sköta sin vardag och jobb utan digitala verktyg 

På 2020-talet har de digitala verktygen gått från att vara ett smart hjälpmedel i en analog värld till att bli själva världen. Det är i dag i nästan omöjligt att sköta sin vardag, än mindre ett arbete, utan att kunna använda dator, mobil och andra digitala verktyg. Följden blir att det som tidigare var ett försteg för personer med funktionsnedsättning – att hantera ny teknologi – i dag är något som alla förväntas klara av.

När alla ska använda teknologin konstrueras den också för allmänheten och inte för personer med särskilda behov. Det ska vara lättförståeligt och okomplicerat så att så många som möjligt ska kunna använda den.

Tyvärr leder det till att speciella anpassningar för personer med funktionsnedsättningar försvinner, det uppfattas som onödiga tillägg. Konsekvensen blir att denna grupp återigen hamnar utanför, vilket bland annat ett reportage om krav på Bank-ID i Dagens Nyheter nyligen visade.

Överallt har vi i dag byggt smarta digitala system som vi förväntar oss att alla ska klara av att hantera. Men i verkligheten är det många som inte gör det.

Myndigheter borde aldrig hänvisa till verktyg som stänger ute människor

Förståelsen för denna problematik behöver öka generellt. Myndigheter borde vara föregångare i detta arbete och aldrig hänvisa till verktyg som stänger ute människor. Företag måste också inse att det i längden inte håller affärsmässigt att strunta i personer med funktionsnedsättning.

Det finns i dag teknologi som på ett enkelt sätt automatiskt bygger in anpassningar i digitala verktyg. Men om det inte ens finns en medvetenhet om att människor hamnar utanför så blir det svårt att göra något åt det.

Personer med funktionsnedsättningar har ingen stark röst. Risken är att vi tappar bort dem i strävan mot det nya och smarta digitala samhället. De blir då digitaliseringens stora förlorare. Menar vi allvar med att vi ska vara inkluderande måste vi ta hänsyn även till denna grupp.

/Mårten Bokedal, Nordisk marknadschef Optimizely (fd Episerver)

Tidigare debattartiklar hittar du här. 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam