Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Funktionsnedsatta är digitaliseringens förlorare

Digitala verktyg har gått från att vara ett smart hjälpmedel i en analog värld till att bli själva världen. Men många står utanför då teknologin anpassas för den stora massan och inte för personer med särskilda behov, skriver Mårten Bokedal.
Publicerad
Colourbox
Tekniska verktyg borde anpassas så att de också kan hanteras av funktionsnedsatta, annars riskerar den gruppen att hamna utanför den digitala utvecklingen, skriver Mårten Bokendal. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den digitala utvecklingen pågår hela tiden i vårt samhälle. De analoga verktygen byts successivt ut och vi kan numera sköta det mesta i vår tillvaro via nätet. Sverige är bland de länder i världen där den här utvecklingen går snabbast och har fått störst genomslag.

Från början fungerade de digitala verktygen också som hjälpmedel. Exempelvis kunde synskadade genom datorn få en text omvandlad till ljud och genom enkla kommandon kunde personer med svåra motoriska hinder kommunicera med omvärlden. Datorn gav autonomi till personer med funktionsnedsättning på ett sätt som inte var möjligt tidigare.

Det är omöjligt att sköta sin vardag och jobb utan digitala verktyg 

På 2020-talet har de digitala verktygen gått från att vara ett smart hjälpmedel i en analog värld till att bli själva världen. Det är i dag i nästan omöjligt att sköta sin vardag, än mindre ett arbete, utan att kunna använda dator, mobil och andra digitala verktyg. Följden blir att det som tidigare var ett försteg för personer med funktionsnedsättning – att hantera ny teknologi – i dag är något som alla förväntas klara av.

När alla ska använda teknologin konstrueras den också för allmänheten och inte för personer med särskilda behov. Det ska vara lättförståeligt och okomplicerat så att så många som möjligt ska kunna använda den.

Tyvärr leder det till att speciella anpassningar för personer med funktionsnedsättningar försvinner, det uppfattas som onödiga tillägg. Konsekvensen blir att denna grupp återigen hamnar utanför, vilket bland annat ett reportage om krav på Bank-ID i Dagens Nyheter nyligen visade.

Överallt har vi i dag byggt smarta digitala system som vi förväntar oss att alla ska klara av att hantera. Men i verkligheten är det många som inte gör det.

Myndigheter borde aldrig hänvisa till verktyg som stänger ute människor

Förståelsen för denna problematik behöver öka generellt. Myndigheter borde vara föregångare i detta arbete och aldrig hänvisa till verktyg som stänger ute människor. Företag måste också inse att det i längden inte håller affärsmässigt att strunta i personer med funktionsnedsättning.

Det finns i dag teknologi som på ett enkelt sätt automatiskt bygger in anpassningar i digitala verktyg. Men om det inte ens finns en medvetenhet om att människor hamnar utanför så blir det svårt att göra något åt det.

Personer med funktionsnedsättningar har ingen stark röst. Risken är att vi tappar bort dem i strävan mot det nya och smarta digitala samhället. De blir då digitaliseringens stora förlorare. Menar vi allvar med att vi ska vara inkluderande måste vi ta hänsyn även till denna grupp.

/Mårten Bokedal, Nordisk marknadschef Optimizely (fd Episerver)

Tidigare debattartiklar hittar du här. 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.