Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Funktionsnedsatta är digitaliseringens förlorare

Digitala verktyg har gått från att vara ett smart hjälpmedel i en analog värld till att bli själva världen. Men många står utanför då teknologin anpassas för den stora massan och inte för personer med särskilda behov, skriver Mårten Bokedal.
Publicerad
Colourbox
Tekniska verktyg borde anpassas så att de också kan hanteras av funktionsnedsatta, annars riskerar den gruppen att hamna utanför den digitala utvecklingen, skriver Mårten Bokendal. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den digitala utvecklingen pågår hela tiden i vårt samhälle. De analoga verktygen byts successivt ut och vi kan numera sköta det mesta i vår tillvaro via nätet. Sverige är bland de länder i världen där den här utvecklingen går snabbast och har fått störst genomslag.

Från början fungerade de digitala verktygen också som hjälpmedel. Exempelvis kunde synskadade genom datorn få en text omvandlad till ljud och genom enkla kommandon kunde personer med svåra motoriska hinder kommunicera med omvärlden. Datorn gav autonomi till personer med funktionsnedsättning på ett sätt som inte var möjligt tidigare.

Det är omöjligt att sköta sin vardag och jobb utan digitala verktyg 

På 2020-talet har de digitala verktygen gått från att vara ett smart hjälpmedel i en analog värld till att bli själva världen. Det är i dag i nästan omöjligt att sköta sin vardag, än mindre ett arbete, utan att kunna använda dator, mobil och andra digitala verktyg. Följden blir att det som tidigare var ett försteg för personer med funktionsnedsättning – att hantera ny teknologi – i dag är något som alla förväntas klara av.

När alla ska använda teknologin konstrueras den också för allmänheten och inte för personer med särskilda behov. Det ska vara lättförståeligt och okomplicerat så att så många som möjligt ska kunna använda den.

Tyvärr leder det till att speciella anpassningar för personer med funktionsnedsättningar försvinner, det uppfattas som onödiga tillägg. Konsekvensen blir att denna grupp återigen hamnar utanför, vilket bland annat ett reportage om krav på Bank-ID i Dagens Nyheter nyligen visade.

Överallt har vi i dag byggt smarta digitala system som vi förväntar oss att alla ska klara av att hantera. Men i verkligheten är det många som inte gör det.

Myndigheter borde aldrig hänvisa till verktyg som stänger ute människor

Förståelsen för denna problematik behöver öka generellt. Myndigheter borde vara föregångare i detta arbete och aldrig hänvisa till verktyg som stänger ute människor. Företag måste också inse att det i längden inte håller affärsmässigt att strunta i personer med funktionsnedsättning.

Det finns i dag teknologi som på ett enkelt sätt automatiskt bygger in anpassningar i digitala verktyg. Men om det inte ens finns en medvetenhet om att människor hamnar utanför så blir det svårt att göra något åt det.

Personer med funktionsnedsättningar har ingen stark röst. Risken är att vi tappar bort dem i strävan mot det nya och smarta digitala samhället. De blir då digitaliseringens stora förlorare. Menar vi allvar med att vi ska vara inkluderande måste vi ta hänsyn även till denna grupp.

/Mårten Bokedal, Nordisk marknadschef Optimizely (fd Episerver)

Tidigare debattartiklar hittar du här. 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD