Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Funktionsnedsatta är digitaliseringens förlorare

Digitala verktyg har gått från att vara ett smart hjälpmedel i en analog värld till att bli själva världen. Men många står utanför då teknologin anpassas för den stora massan och inte för personer med särskilda behov, skriver Mårten Bokedal.
Publicerad
Colourbox
Tekniska verktyg borde anpassas så att de också kan hanteras av funktionsnedsatta, annars riskerar den gruppen att hamna utanför den digitala utvecklingen, skriver Mårten Bokendal. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den digitala utvecklingen pågår hela tiden i vårt samhälle. De analoga verktygen byts successivt ut och vi kan numera sköta det mesta i vår tillvaro via nätet. Sverige är bland de länder i världen där den här utvecklingen går snabbast och har fått störst genomslag.

Från början fungerade de digitala verktygen också som hjälpmedel. Exempelvis kunde synskadade genom datorn få en text omvandlad till ljud och genom enkla kommandon kunde personer med svåra motoriska hinder kommunicera med omvärlden. Datorn gav autonomi till personer med funktionsnedsättning på ett sätt som inte var möjligt tidigare.

Det är omöjligt att sköta sin vardag och jobb utan digitala verktyg 

På 2020-talet har de digitala verktygen gått från att vara ett smart hjälpmedel i en analog värld till att bli själva världen. Det är i dag i nästan omöjligt att sköta sin vardag, än mindre ett arbete, utan att kunna använda dator, mobil och andra digitala verktyg. Följden blir att det som tidigare var ett försteg för personer med funktionsnedsättning – att hantera ny teknologi – i dag är något som alla förväntas klara av.

När alla ska använda teknologin konstrueras den också för allmänheten och inte för personer med särskilda behov. Det ska vara lättförståeligt och okomplicerat så att så många som möjligt ska kunna använda den.

Tyvärr leder det till att speciella anpassningar för personer med funktionsnedsättningar försvinner, det uppfattas som onödiga tillägg. Konsekvensen blir att denna grupp återigen hamnar utanför, vilket bland annat ett reportage om krav på Bank-ID i Dagens Nyheter nyligen visade.

Överallt har vi i dag byggt smarta digitala system som vi förväntar oss att alla ska klara av att hantera. Men i verkligheten är det många som inte gör det.

Myndigheter borde aldrig hänvisa till verktyg som stänger ute människor

Förståelsen för denna problematik behöver öka generellt. Myndigheter borde vara föregångare i detta arbete och aldrig hänvisa till verktyg som stänger ute människor. Företag måste också inse att det i längden inte håller affärsmässigt att strunta i personer med funktionsnedsättning.

Det finns i dag teknologi som på ett enkelt sätt automatiskt bygger in anpassningar i digitala verktyg. Men om det inte ens finns en medvetenhet om att människor hamnar utanför så blir det svårt att göra något åt det.

Personer med funktionsnedsättningar har ingen stark röst. Risken är att vi tappar bort dem i strävan mot det nya och smarta digitala samhället. De blir då digitaliseringens stora förlorare. Menar vi allvar med att vi ska vara inkluderande måste vi ta hänsyn även till denna grupp.

/Mårten Bokedal, Nordisk marknadschef Optimizely (fd Episerver)

Tidigare debattartiklar hittar du här. 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA