Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: "Fruimporten" går att stoppa

De kommer till Sverige med drömmar om kärlek, lycka och välstånd. För många av kvinnorna blir verkligheten en helt annan.
Angela Beausang Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

För Gloria från Filippinerna började slagen under graviditeten. Kinesiska Chang-Ngo och hennes dotter blev misshandlade av en svensk man som hon träffat på internet. Leena från en före detta Sovjetstat blev våldtagen framför ryska porrfilmer. Iranska Arizou tvingades att stå ut med misshandel under prövotiden för att få uppehållstillstånd.

Alltfler kvinnor som har flyttat till Sverige för att de har en relation med en svensk man söker stöd hos Roks kvinnojourer efter att ha blivit utsatta för våld av mannen.

Det är värt att understryka att det sannerligen inte är ett brott att söka kärlek utanför landsgränserna. 2009 beviljades 13 696 utländska kvinnor uppehållstillstånd i Sverige på grund av anknytning till en svensk man. I majoriteten av fallen var relationen ny och uppehållstillståndet tidsbegränsat med en prövotid på två år. De allra flesta av dessa relationer är säkerligen baserade på kärlek och ömsesidig respekt. Men i alldeles för många fall slutar kvinnornas livsprojekt i djup tragedi.

I den nya rapporten Fruimporten fortsätter konstaterar Roks att 552 kvinnor som kommit hit på anknytning sökte sig till någon av Roks kvinnojourer under 2009 för att de utsatts för våld eller någon annan form av kränkning av sin svenske man, vilket är en ökning från föregående år.

Kvinnorna som jourerna möter berättar med få undantag samma historia: Mannen lockar med giftermål, välstånd och uppehållstillstånd. Det avges löften om försörjning av kvinnans barn och släkt i hemlandet. Väl framme i Sverige visar det sig dock att verkligheten ser annorlunda ut: Mannen förändras, han börjar kritisera och kontrollera kvinnan. Han hindrar henne inte sällan från att lära sig svenska, träffa andra och etablera sig. Han undanhåller information om vilka rättigheter hon har i sitt nya hemland och hotar ibland även hennes barn.

"Importkvinnor" har vanligtvis tre alternativ att välja mellan: att återvända till hemlandet, att stanna i våldsrelationen eller att söka fortsatt uppehållstillstånd eller asyl. Samtliga av dessa alternativ innebär svårigheter och nuvarande regelverk kan få ödesdigra konsekvenser för kvinnornas liv.

Samhället behöver inte stå handfallet. Roks föreslår fyra konkreta åtgärder:

Avskaffa tvåårsregeln - den fyller inte sitt syfte och bidrar dessutom till att kvinnor blir fångar i en relation där de kränks och misshandlas.

Det finns i dag en laglig möjlighet att få stanna om förhållandet tagit slut innan prövotiden är slut på grund av våld i relationen. Tyvärr har det i praktiken blivit mycket svårt att uppfylla de krav som ställs för att denna skyddsgrund ska gälla. Detta tror vi inte var lagstiftarens intention.

Ge kvinnor som flyttar till Sverige på grund av anknytning bättre och tydligare information om sina rättigheter.

Kvinnojourerna berättar om flera fall av så kallad serieimport. Med detta menas män som satt i system att importera  kvinnor för att utnyttja dem på olika sätt, efter en tid sparka ut dem och sedan importera en ny. Att detta är möjligt är fullständigt oacceptabelt och något som vi måste vi få stopp på.

Sedan EG-direktivet om familjeåterförening infördes  får Migrationsverket inte längre göra en seriositetsprövning i de anknytningsärenden där paren redan är gifta eller är sambos. EG-direktivet tillkom med goda avsikter och går inte att ändra. Däremot bör och kan Migrationsverket ta fram noggrannare underlag för sina bedömningar.

För förändringar krävs kunskap, vilja och handlingskraft. Roks hoppas innerligt att ansvarig minister besitter  dessa tre egenskaper.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Träna på jobbet istället för friskvårdstimme
Friskvårdsbidrag och gymkort räcker inte om arbetsdagen inte lämnar utrymme för träning,skriver Andreas Wallin. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Många arbetsgivare erbjuder friskvårdsbidrag, gymkort och ibland en timmes träning i veckan. Det låter generöst. Men för många anställda är det inte pengar till ett gymkort som saknas. Det är tid. Efter 17 år som entreprenörer i byggbranschen är vi övertygade om att arbetsgivare behöver tänka om.

Andreas Wallin

När vi drev vårt byggföretag såg vi hur svårt det var att få ihop arbete, familj och träning. För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande. För småbarnsföräldern kan kvällsträning betyda ännu ett stressmoment mellan hämtning, matlagning och läggning. Och den som tränar på lunchen ska hinna byta om, duscha och äta innan nästa möte.

När tiden inte räcker är det ofta träningen som ryker först.

Så vi gjorde tvärtom. Vi avsatte omkring 60 kvadratmeter av våra lokaler och byggde ett ordentligt gym. Vi investerade hundratusentals kronor i utrustning, bra golv, omklädningsrum och duschar. Vi ordnade handdukar, tvål och schampo. Allt för att det skulle vara enkelt att träna och sedan gå tillbaka till jobbet.

Men den viktigaste investeringen var inte maskinerna. Det var förtroendet.

För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande

Vår policy var enkel: ”Träna när fan du vill.” Före jobbet, på lunchen eller mitt på förmiddagen om man behövde en paus. Det enda kravet var att arbetet skulle fungera, att kunderna fick det de blivit lovade och att kollegorna inte behövde göra någon annans jobb.

Den första invändningen från andra företagsledare brukar vara: ”Men tänk om folk missbrukar det?”

Det hände inte hos oss. En medarbetare som vill undvika att arbeta behöver knappast ett gym för att göra det. Det går lika bra att fastna i meningslösa möten, telefonen eller uppgifter som drar ut på tiden. Om någon inte levererar är det ett ledarskapsproblem, inte ett träningsproblem.

Hos oss kom vissa tidigare till arbetsplatsen för att träna. Andra stannade längre. Gymmet blev också en mötesplats för människor från olika delar av företaget. Ibland körde vi gemensam cirkelträning med en personlig tränare. Kollegor som sällan träffades i arbetet lärde känna varandra mellan vikterna och träningsredskapen.

Vi upplevde en stark sammanhållning och låg sjukfrånvaro. Vi kan inte bevisa att gymmet orsakade det. Men vi såg heller inga tecken på att människor presterade mindre för att de kunde träna under arbetsdagen. Tvärtom blev möjligheten ett tydligt argument när vi rekryterade.

Arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig

Vi behöver också ändra hur vi räknar. Ett två timmar långt möte betraktas utan vidare som arbete. Men 40 minuter i gymmet kan beskrivas som förlorad produktion. Varför? En arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig, samarbeta och prestera över tid.

Det betyder inte att varje träningsminut ger ekonomisk avkastning. Men det är lika orimligt att automatiskt räkna den som en ren förlust.

Ekonomin handlar dessutom om vad företaget redan betalar för. Många arbetsgivare subventionerar externa gymkort och friskvårdsportaler som används ojämnt. När vi byggde vårt gym kunde vi samtidigt sluta betala för externa kort. Ett eget gym är förstås inte lösningen överallt, men arbetsgivare borde fråga sig om friskvårdspengarna kan användas närmare arbetsplatsen – och med större effekt i vardagen.

Alla har inte kontorsjobb och alla arbetsgivare kan inte avsätta 60 kvadratmeter. En sjuksköterska, chaufför eller byggnadsarbetare kan inte alltid lämna arbetet när som helst. Men principen går att anpassa: ett mindre träningsrum, ett samarbete med ett närliggande gym, promenadmöten eller möjlighet att ta en löprunda när schemat tillåter.

Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav

Och nej, alla måste inte träna. Ingen chef ska kontrollera steg, kroppsvikt eller träningspass. Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav. Frihet fungerar bara om den är verklig – även när en medarbetare går till gymmet klockan tio på förmiddagen.

Arbetsgivare borde sluta fråga hur de har råd att låta människor träna under arbetsdagen och börja fråga vad det kostar när människor aldrig hinner.

Avskaffa den schemalagda friskvårdstimmen. Låt personalen kunna träna varje dag – när arbetet tillåter det och när det passar dem.

Andreas Wallin, entreprenör och vice vd, Longevity Life AB