Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: "Fruimporten" går att stoppa

De kommer till Sverige med drömmar om kärlek, lycka och välstånd. För många av kvinnorna blir verkligheten en helt annan.
Angela Beausang Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

För Gloria från Filippinerna började slagen under graviditeten. Kinesiska Chang-Ngo och hennes dotter blev misshandlade av en svensk man som hon träffat på internet. Leena från en före detta Sovjetstat blev våldtagen framför ryska porrfilmer. Iranska Arizou tvingades att stå ut med misshandel under prövotiden för att få uppehållstillstånd.

Alltfler kvinnor som har flyttat till Sverige för att de har en relation med en svensk man söker stöd hos Roks kvinnojourer efter att ha blivit utsatta för våld av mannen.

Det är värt att understryka att det sannerligen inte är ett brott att söka kärlek utanför landsgränserna. 2009 beviljades 13 696 utländska kvinnor uppehållstillstånd i Sverige på grund av anknytning till en svensk man. I majoriteten av fallen var relationen ny och uppehållstillståndet tidsbegränsat med en prövotid på två år. De allra flesta av dessa relationer är säkerligen baserade på kärlek och ömsesidig respekt. Men i alldeles för många fall slutar kvinnornas livsprojekt i djup tragedi.

I den nya rapporten Fruimporten fortsätter konstaterar Roks att 552 kvinnor som kommit hit på anknytning sökte sig till någon av Roks kvinnojourer under 2009 för att de utsatts för våld eller någon annan form av kränkning av sin svenske man, vilket är en ökning från föregående år.

Kvinnorna som jourerna möter berättar med få undantag samma historia: Mannen lockar med giftermål, välstånd och uppehållstillstånd. Det avges löften om försörjning av kvinnans barn och släkt i hemlandet. Väl framme i Sverige visar det sig dock att verkligheten ser annorlunda ut: Mannen förändras, han börjar kritisera och kontrollera kvinnan. Han hindrar henne inte sällan från att lära sig svenska, träffa andra och etablera sig. Han undanhåller information om vilka rättigheter hon har i sitt nya hemland och hotar ibland även hennes barn.

"Importkvinnor" har vanligtvis tre alternativ att välja mellan: att återvända till hemlandet, att stanna i våldsrelationen eller att söka fortsatt uppehållstillstånd eller asyl. Samtliga av dessa alternativ innebär svårigheter och nuvarande regelverk kan få ödesdigra konsekvenser för kvinnornas liv.

Samhället behöver inte stå handfallet. Roks föreslår fyra konkreta åtgärder:

Avskaffa tvåårsregeln - den fyller inte sitt syfte och bidrar dessutom till att kvinnor blir fångar i en relation där de kränks och misshandlas.

Det finns i dag en laglig möjlighet att få stanna om förhållandet tagit slut innan prövotiden är slut på grund av våld i relationen. Tyvärr har det i praktiken blivit mycket svårt att uppfylla de krav som ställs för att denna skyddsgrund ska gälla. Detta tror vi inte var lagstiftarens intention.

Ge kvinnor som flyttar till Sverige på grund av anknytning bättre och tydligare information om sina rättigheter.

Kvinnojourerna berättar om flera fall av så kallad serieimport. Med detta menas män som satt i system att importera  kvinnor för att utnyttja dem på olika sätt, efter en tid sparka ut dem och sedan importera en ny. Att detta är möjligt är fullständigt oacceptabelt och något som vi måste vi få stopp på.

Sedan EG-direktivet om familjeåterförening infördes  får Migrationsverket inte längre göra en seriositetsprövning i de anknytningsärenden där paren redan är gifta eller är sambos. EG-direktivet tillkom med goda avsikter och går inte att ändra. Däremot bör och kan Migrationsverket ta fram noggrannare underlag för sina bedömningar.

För förändringar krävs kunskap, vilja och handlingskraft. Roks hoppas innerligt att ansvarig minister besitter  dessa tre egenskaper.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Duktighetsfällan – när de starkaste täcker upp

Vi lär chefer att prioritera bättre, sätta gränser och återhämta sig. Men när kraven är större än resurserna räcker inte mer självledarskap. Då måste vi också våga granska organisationen, skriver Pernilla Norberg.
Pernilla Norberg Publicerad 10 november 2026, kl 05:55
Det finns en paradox i yrkeslivet. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig, skriver Pernilla Norberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag borde klara det här.” Jag har hört kompetenta och erfarna ledare säga det många gånger. Jag har också sagt det själv. Jag är ju chef. Jag har erfarenheten. Utbildningen. Mandatet. Jag borde kunna prioritera bättre, sätta tydligare gränser och hantera min arbetsbelastning.

Efter mer än 30 år i ledande roller, bland annat som rektor, chef och interimledare, har jag blivit alltmer intresserad av vad som händer innan den meningen uttalas. För ibland har vi redan gjort ett tankefel. Vi har tagit en komplex organisatorisk situation och gjort den till en fråga om individens förmåga att hantera den.

Jag arbetar själv med självledarskap och tycker att det är en viktig del av ett hållbart arbetsliv. Vi behöver kunna prioritera, sätta gränser, förstå våra egna mönster och ta ansvar för det vi faktiskt kan påverka. Men det finns en gräns. 

För vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan om att det helt enkelt finns för mycket att prioritera? Vad händer när arbetsuppgifter läggs till utan att något tas bort? När ansvaret ökar men resurserna inte gör det? När återhämtningen mest går åt till att bli tillräckligt återställd för att klara nästa likadana vecka? Då behöver vi sluta fråga enbart hur individen ska bli bättre på att hantera situationen.

Vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan att det finns för mycket att prioritera?

Arbetsmiljöverket är tydligt med att organisatorisk och social arbetsmiljö bland annat handlar om balans mellan krav och resurser. Arbetsgivaren ansvarar för att organisera, leda och fördela arbetet så att arbetsmiljön är god. Myndigheten konstaterar också att obalans mellan krav och resurser inte kan lösas genom ständiga omprioriteringar eller genom att enbart hänvisa till återhämtning. 

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation. Och nej, du kan inte yoga bort den heller. Det säger jag som faktiskt har drivit yogastudio.

Yoga, återhämtning och andning kan vara värdefullt för människan. Men det skapar inte tydligare mandat, rimligare arbetsmängd eller tillräckliga resurser.

Det finns dessutom en paradox som jag sett många gånger under mitt yrkesliv. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig. Hon löser. Täcker upp. Tar ett samtal till. Jobbar lite längre. Fångar det som faller mellan stolarna. Och verksamheten fortsätter fungera. Åtminstone på ytan. Men någonstans behöver vi våga fråga: Fungerar organisationen eller fungerar den därför att några människor hela tiden kompenserar för det som inte fungerar?

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation

Det är en obekväm men viktig skillnad. För när den som alltid säger ”jag fixar det” till slut inte gör det längre, blir problemet plötsligt synligt.

Jag tror att vi behöver bli betydligt bättre på att skilja mellan tre nivåer:

Människan. Ledarskapet. Organisationen.

Människan behöver ta ansvar för sina val, gränser och beteenden. Ledaren behöver ta ansvar för sitt ledarskap och det hon faktiskt kan påverka. Organisationen behöver ta ansvar för de förutsättningar människor förväntas prestera inom. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom.

Arbetsmiljöverkets regler säger också att chefer inte bara behöver kunskap om hur ohälsosam arbetsbelastning ska förebyggas. De behöver förutsättningar att omsätta kunskapen i praktiken, däribland rimlig arbetsbelastning, stöd och tillräckliga befogenheter. 

Därför vill jag att vi slutar nöja oss med frågan: Hur får vi våra chefer och medarbetare att bli mer hållbara?

Och börjar ställa den betydligt mer krävande frågan: Hur skapar vi organisationer där människor faktiskt har förutsättningar att hålla?

För organisationen har ansvar för förutsättningarna. Ledaren har ansvar för sitt självledarskap. Hållbart ledarskap kräver båda.

Pernilla Norberg, föreläsare, författare, ledarskapsutvecklare