Det är inte ofta vi får läsa om goda nyheter. Men när LO och PTK tackade ja till att delta i samtal med oss i Svenskt Näringsliv om ett nytt huvudavtal var det ett besked som lyste upp i novembermörkret. Jag blev uppriktigt glad över den förtroendefulla ton som fanns i LOs och PTKs svar till oss. LO skrev att man tror att samtalen ska öka förtroendet mellan arbetstagare och arbetsgivare. PTK tyckte i sitt svar att förutsättningarna är goda för ett nytt huvudavtal.
Detta är mycket betydelsefullt för fortsättningen av reformarbetet. Att det finns förtroende för varandra som parter är ju faktiskt det enda kapital vi börjar det här arbetet med. Vi kommer att behöva det förtroendekapitalet för att bättre förstå varandras verklighetsbilder och de behov som följer av dem.
Jag hoppas naturligtvis att du som läsare av Kollega snart ska kunna se konkreta resultat - i form av ett nytt huvudavtal som grund för att reformera arbetsmarknaden i Sverige.
Men jag hoppas också att du har förståelse för att vägen dit kan bli både lång och knagglig. Att göra stora förändringar i systemen på arbetsmarknaden tar ofta mycket lång tid. Tänk bara på förhandlingarna om ett nytt ITP-avtal. De varade, inklusive några pauser, mer än ett decennium.
Jag tror dock inte att arbetet för ett nytt huvudavtal kommer att pågå så länge. Under våren tycker jag att det är rimligt att vi har hittat lösningar som på ett bra sätt tillvaratar de gemensamma intressen som finns hos både arbetstagare och arbetsgivare av trygghet och flexibilitet.
Min erfarenhet är att de flesta som har sin försörjning i näringslivet vet att ständig omprövning är en viktig del av det som gör ett företag konkurrenskraftigt. Det är sällan roligt att ändra på det som är välbekant, men det är ändå omprövningar och nysatsningar som oftast - om än inte alltid - leder till bättre produkter och tjänster, till bättre affärer och till att vi också utvecklas som människor. På så sätt rustar vi oss bättre för nästa omgång - för den kommer alltid - av omprövning och nytänkande.
Det svenska näringslivet håller världsklass när det gäller att förstå och dra nytta av förändringar. Det är kanske orättvist att jämföra med den svenska arbetsmarknaden, men inte helt: vi har omställningsavtal med både LO och PTK som är höggradigt effektiva när det gäller att erbjuda anställda stöd och hjälp till nya starter i arbetslivet.
Ändå tycker jag att arbetsmarknadens sätt att fungera är en hämsko för både företag och anställda. Anställda vågar inte säga upp sig för att ta en ny chans när risken att hamna sist i turordningen på nästa arbetsplats väger tyngre i den personliga kalkylen. Och företag drar sig i det längsta för att anställa för att företagarna inte vill riskera att hamna i en neddragningssituation där man inte kan styra över möjligheterna att på olika sätt driva verksamheten vidare. Det här är inte bra, här får varken nya livschanser eller affärsidéer den nödvändiga syresättning som behövs för att människor och företag ska utvecklas väl.
Företagare har inget intresse av att människor ska komma i kläm. Det är precis tvärtom. Men det är i företagen man ser att de regler vi i dag har på arbetsmarknaden alldeles för ofta innebär att vi misshushållar med mänskliga resurser. Jag tror att det vore bra om fler anställda i företagen oftare kände en tillit till att deras kompetens är beredd att tas emot i nya sammanhang. Mycket av arbetet för ett nytt huvudavtal kommer att handla om detta, hur vi som parter kan bidra till ett gynnsamt klimat på arbetsmarknaden för förändring och växande - både för företag och för anställda.
Formen för detta är kollektivavtalet. Det är nog så viktigt. Kollektivavtalet är det instrument som vi på den svenska arbetsmarknaden har valt att använda oss av för att reglera relationerna mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det är ett utmärkt instrument. Men det är inte självspelande. Det behöver vårdas och tas om hand av dem som äger det, parterna på arbetsmarknaden.
Från Svenskt Näringslivs sida har vi drivit en ganska rak debatt om på vilket sätt kollektivavtal bör träffas, vad avtalen bör innehålla, om värdet av att ingångna avtal hålls. Vi har fått kritik för att vara emot kollektivavtal, trots att vår egen självbild är att vi är kollektivavtalens försvarare.
Vi har - så sent som i avtalsrörelsen 2007 - sett avtalsförhandlingar där varsel har lagts innan medling har kommit i gång, vi har sett serievarsel som trappar upp stridsåtgärderna vid förutbestämda tidpunkter och vi har sett sympativarsel som minskar kollektivavtalets stabiliserande verkan.
Vi har fått stöd från erfarna bedömare av arbetsmarknadens spelregler. Sjuttiotalets lagstiftade regler för umgänget på arbetsmarknaden tog ansvaret från parterna men även bytesmedlen, kan man säga, som behövs i en förhandling.
Arbetsgivarna har upplevt en förödmjukande obalans i förutsättningarna mellan parterna på arbetsmarknaden, och många - inte minst nya - företag tycker inte längre att kollektivavtal är en intressant produkt. De är sällan emot idén, men de gillar inte innehållet. För stelbent och styrande, säger de.
Detta måste vi som arbetsgivarorganisation förhålla oss till. En viktig grund för vår inbjudan till LO och PTK är att vi uppfattar att även de fackliga företrädarna vill göra det på ett mer prövande sätt än tidigare.
När detta läses bör vi redan ha träffats för att hitta fram till en ny samarbetsanda. Kanske kommer du att läsa i tidningarna om det som i medierna gärna blir huvudsaken: utspel, positioner, tuffa tag. Men i skrivande stund tror jag inte att det kommer att bli så, och om det ändå blir det hoppas jag att du mellan raderna kan se att det i detta finns ett starkt engagemang hos oss företrädare att komma framåt och hitta lösningar i för Sveriges välståndsutveckling väldigt viktiga frågor.
Ståndpunkter:
- Ständig omprövning gör företag konkurrenskraftiga.
- Anställda vågar inte byta jobb på grund av risken att hamna sist i turordningen.
- Många företag tycker inte längre att kollektivavtal är en intressant produkt.
