Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Facket borde dra i nödbromsen

Fackets tystnad om slopad revisionsplikt i företagen oroar Anna-Clara af Ekenstam, expert på internationell revision.
Anna-Clara af Ekenstam Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I Sverige har sedan länge ett särskilt ansvar lagts på revisorn för att öka tryggheten för alla anställda. Revisorn kontrollerar att skatter och sociala avgifter betalas in och att arbetsgivaren uppfyller övriga åtaganden gentemot anställda, myndigheter och samhället. Nu när revisionen blir frivillig för en majoritet svenska företag innebär det ett annat risktagande för de fackliga företrädarna i företagens styrelser.

Om det blir som utredaren och regeringen vill kommer revisionsplikten att avskaffas för företag med mindre än 83 miljoner kronor i omsättning eller färre än 50 anställda. Det motsvarar 97 procent av alla företag i Sverige. I de flesta av dessa företag finns det fackliga representanter i styrelsen.

Samma lagar och regler gäller självfallet för arbetstagarrepresentanterna som för övriga styrelseledamöter.

Debatten har hittills handlat om att ta bort revisionsplikten i syfte att förenkla för företagen. Men revisorn ska dra i nödbromsen om något oegentligt inträffar.

I andra länder, exempelvis Belgien, har avskaffandet av revisionsplikten orsakat protester från fackligt håll. I Sverige har hittills bara företagens organisationer yttrat sig i debatten. Från fackligt håll har det varit förvånansvärt tyst. Saco, TCO och LO har inte hörts alls. Frågan är om Anna Ekström, Sture Nordh och Wanja Lundby-Wedin förstått vad det här handlar om? Det borde vara en självklarhet att de fackliga organisationerna ska ha en åsikt i frågan.

Revisionen är en trygghet också för företagsledning, ägare och styrelsen. Förutom att revisionsplikten ska upphöra är det också på förslag att förvaltningsrevisionen ska tas bort.  Det innebär att revisorn inte längre kommer att tillstyrka ansvarsfrihet för styrelsen. Inte heller när det gäller detta förslag har det hörts några synpunkter från fackligt håll.

Fackets roll ifrågasätts och många fackförbund förlorar medlemmar. En anledning är att medborgarna inte längre ser någon nytta med medlemskapet. Att ta ställning i viktiga frågor som denna kan vara ett sätt att visa att man värnar sina medlemmars intressen.                             

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson