Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Facket borde dra i nödbromsen

Fackets tystnad om slopad revisionsplikt i företagen oroar Anna-Clara af Ekenstam, expert på internationell revision.
Anna-Clara af Ekenstam Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I Sverige har sedan länge ett särskilt ansvar lagts på revisorn för att öka tryggheten för alla anställda. Revisorn kontrollerar att skatter och sociala avgifter betalas in och att arbetsgivaren uppfyller övriga åtaganden gentemot anställda, myndigheter och samhället. Nu när revisionen blir frivillig för en majoritet svenska företag innebär det ett annat risktagande för de fackliga företrädarna i företagens styrelser.

Om det blir som utredaren och regeringen vill kommer revisionsplikten att avskaffas för företag med mindre än 83 miljoner kronor i omsättning eller färre än 50 anställda. Det motsvarar 97 procent av alla företag i Sverige. I de flesta av dessa företag finns det fackliga representanter i styrelsen.

Samma lagar och regler gäller självfallet för arbetstagarrepresentanterna som för övriga styrelseledamöter.

Debatten har hittills handlat om att ta bort revisionsplikten i syfte att förenkla för företagen. Men revisorn ska dra i nödbromsen om något oegentligt inträffar.

I andra länder, exempelvis Belgien, har avskaffandet av revisionsplikten orsakat protester från fackligt håll. I Sverige har hittills bara företagens organisationer yttrat sig i debatten. Från fackligt håll har det varit förvånansvärt tyst. Saco, TCO och LO har inte hörts alls. Frågan är om Anna Ekström, Sture Nordh och Wanja Lundby-Wedin förstått vad det här handlar om? Det borde vara en självklarhet att de fackliga organisationerna ska ha en åsikt i frågan.

Revisionen är en trygghet också för företagsledning, ägare och styrelsen. Förutom att revisionsplikten ska upphöra är det också på förslag att förvaltningsrevisionen ska tas bort.  Det innebär att revisorn inte längre kommer att tillstyrka ansvarsfrihet för styrelsen. Inte heller när det gäller detta förslag har det hörts några synpunkter från fackligt håll.

Fackets roll ifrågasätts och många fackförbund förlorar medlemmar. En anledning är att medborgarna inte längre ser någon nytta med medlemskapet. Att ta ställning i viktiga frågor som denna kan vara ett sätt att visa att man värnar sina medlemmars intressen.                             

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA