Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Engagera dig för högre lön

Om du vill ha bra villkor på arbetsplatsen och en rejäl slant i lönekuvertet räcker det inte att vara passiv. Du måste engagera dig i avtalsrörelsen, skriver Kari Parman.
Publicerad
En hög med pengar
Om du vill påverka din framtida lön är det hög tid att engagera sig i avtalsrörelsen, skriver Kari Parman. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Avtalsrörelsen är en central del av den svenska arbetsmarknadsmodellen, där arbetsgivare och fackliga organisationer förhandlar om löner och arbetsvillkor som påverkar arbetstagare i hela landet. Detta sker regelbundet, och nästa stora avtalsrörelse är 2025. Oavsett om du är arbetare eller tjänsteman är den avgörande att förstå och engagera dig i, eftersom avtalsrörelsen påverkar din ekonomiska situation, dina arbetsvillkor och dina rättigheter på arbetsplatsen.

Lönen är en av de mest grundläggande aspekterna av arbetslivet. Avtalsrörelsen är den process där lönerna förhandlas fram, och om man inte är aktiv eller informerad, riskerar man att bli passiv mottagare av förändringar istället för att påverka dem. Genom att engagera sig i avtalsrörelsen kan arbetare och tjänstemän se till att deras löneökningar speglar den verkliga kostnadsutvecklingen i samhället.

I en tid där inflationen ofta överstiger löneökningarna, är det viktigare än någonsin att vara aktiv i förhandlingarna. En stark facklig förhandlingsposition, som uppnås genom högt engagemang från medlemmarna, kan bidra till bättre löneutveckling för alla. Det gäller särskilt för tjänstemän inom högspecialiserade områden.

Det är viktigare än någonsin att vara aktiv i förhandlingarna

Avtalsrörelsen handlar inte bara om löner utan också att förhandla fram arbetsvillkor som är rättvisa. Det kan vara frågor som arbetstid, semester eller arbetsmiljö. 

I många branscher kan arbetsbelastningen vara en stor fråga, och det är genom avtalsförhandlingar som facket kan påverka regler kring arbetstid, övertid och flexibilitet. Om du inte engagerar dig i dessa frågor riskerar du att få sämre villkor än vad som annars skulle vara möjligt. 

Avtalsrörelsen påverkar också hur hela branscher utvecklas. För tjänstemän inom områden som teknik, IT och administration kan avtalen sätta en riktning för hur  arbetsplatsen kommer att utvecklas under de kommande åren. 

Inom industrin eller byggsektorn kan avtalen sätta standarder för arbetsmiljö, säkerhet och vilka krav som ställs på arbetsgivare, vilket i sin tur leder till förbättringar i hur branscherna hanterar säkerhet och riskhantering.

Avtalsrörelsen påverkar hur hela branscher utvecklas

Det är lätt att ta rättigheter för givet, som reglerad arbetstid, betald semester och föräldraledighet. Men de har inte kommit utan kamp, de skyddas genom avtal som fackförbund och arbetsgivare förhandlar fram. Om anställda inte engagerar sig och stödjer sina fackförbund, kan det leda till att dessa rättigheter gradvis urholkas eller försvinner.

I tider av ekonomisk osäkerhet kan det också finnas tryck på arbetsgivare att sänka kostnader genom att begränsa löneutveckling eller försämra arbetsvillkor. Därför är det viktigt att arbetstagare håller sig informerade och deltar i den demokratiska processen inom sina fackföreningar.

Engagemang i avtalsrörelsen stärker också känslan av solidaritet och sammanhållning. Genom att vara en aktiv del av processen visar man att man står upp för sina kollegor och gemensamma intressen. Det leder till ökat inflytande i förhandlingarna. 

Rättigheter har inte kommit utan kamp

När arbetstagare och tjänstemän går samman för att försvara sina rättigheter och förbättra sina villkor, stärker de sin position gentemot arbetsgivarna. 

Avtalsrörelsen 2025 kommer att vara en avgörande tidpunkt för anställda i Sverige. Genom att engagera sig kan man bidra till att säkerställa rättvisa löner, trygga arbetsvillkor och bevara de rättigheter som så många tidigare generationer har kämpat för. Att vara passiv riskerar att leda till sämre villkor och en arbetsmarknad där individens behov inte sätts i första rummet. 

/Kari Parman, förtroendevald i Unionen och tidigare aktiv S-politiker.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.