Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Engagera dig för högre lön

Om du vill ha bra villkor på arbetsplatsen och en rejäl slant i lönekuvertet räcker det inte att vara passiv. Du måste engagera dig i avtalsrörelsen, skriver Kari Parman.
Publicerad
En hög med pengar
Om du vill påverka din framtida lön är det hög tid att engagera sig i avtalsrörelsen, skriver Kari Parman. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Avtalsrörelsen är en central del av den svenska arbetsmarknadsmodellen, där arbetsgivare och fackliga organisationer förhandlar om löner och arbetsvillkor som påverkar arbetstagare i hela landet. Detta sker regelbundet, och nästa stora avtalsrörelse är 2025. Oavsett om du är arbetare eller tjänsteman är den avgörande att förstå och engagera dig i, eftersom avtalsrörelsen påverkar din ekonomiska situation, dina arbetsvillkor och dina rättigheter på arbetsplatsen.

Lönen är en av de mest grundläggande aspekterna av arbetslivet. Avtalsrörelsen är den process där lönerna förhandlas fram, och om man inte är aktiv eller informerad, riskerar man att bli passiv mottagare av förändringar istället för att påverka dem. Genom att engagera sig i avtalsrörelsen kan arbetare och tjänstemän se till att deras löneökningar speglar den verkliga kostnadsutvecklingen i samhället.

I en tid där inflationen ofta överstiger löneökningarna, är det viktigare än någonsin att vara aktiv i förhandlingarna. En stark facklig förhandlingsposition, som uppnås genom högt engagemang från medlemmarna, kan bidra till bättre löneutveckling för alla. Det gäller särskilt för tjänstemän inom högspecialiserade områden.

Det är viktigare än någonsin att vara aktiv i förhandlingarna

Avtalsrörelsen handlar inte bara om löner utan också att förhandla fram arbetsvillkor som är rättvisa. Det kan vara frågor som arbetstid, semester eller arbetsmiljö. 

I många branscher kan arbetsbelastningen vara en stor fråga, och det är genom avtalsförhandlingar som facket kan påverka regler kring arbetstid, övertid och flexibilitet. Om du inte engagerar dig i dessa frågor riskerar du att få sämre villkor än vad som annars skulle vara möjligt. 

Avtalsrörelsen påverkar också hur hela branscher utvecklas. För tjänstemän inom områden som teknik, IT och administration kan avtalen sätta en riktning för hur  arbetsplatsen kommer att utvecklas under de kommande åren. 

Inom industrin eller byggsektorn kan avtalen sätta standarder för arbetsmiljö, säkerhet och vilka krav som ställs på arbetsgivare, vilket i sin tur leder till förbättringar i hur branscherna hanterar säkerhet och riskhantering.

Avtalsrörelsen påverkar hur hela branscher utvecklas

Det är lätt att ta rättigheter för givet, som reglerad arbetstid, betald semester och föräldraledighet. Men de har inte kommit utan kamp, de skyddas genom avtal som fackförbund och arbetsgivare förhandlar fram. Om anställda inte engagerar sig och stödjer sina fackförbund, kan det leda till att dessa rättigheter gradvis urholkas eller försvinner.

I tider av ekonomisk osäkerhet kan det också finnas tryck på arbetsgivare att sänka kostnader genom att begränsa löneutveckling eller försämra arbetsvillkor. Därför är det viktigt att arbetstagare håller sig informerade och deltar i den demokratiska processen inom sina fackföreningar.

Engagemang i avtalsrörelsen stärker också känslan av solidaritet och sammanhållning. Genom att vara en aktiv del av processen visar man att man står upp för sina kollegor och gemensamma intressen. Det leder till ökat inflytande i förhandlingarna. 

Rättigheter har inte kommit utan kamp

När arbetstagare och tjänstemän går samman för att försvara sina rättigheter och förbättra sina villkor, stärker de sin position gentemot arbetsgivarna. 

Avtalsrörelsen 2025 kommer att vara en avgörande tidpunkt för anställda i Sverige. Genom att engagera sig kan man bidra till att säkerställa rättvisa löner, trygga arbetsvillkor och bevara de rättigheter som så många tidigare generationer har kämpat för. Att vara passiv riskerar att leda till sämre villkor och en arbetsmarknad där individens behov inte sätts i första rummet. 

/Kari Parman, förtroendevald i Unionen och tidigare aktiv S-politiker.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Stress slår sönder organisationer

Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. När ska organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början, skriver Mikael Buskas.
Mikael Buskas Publicerad 17 februari 2026, kl 09:15
stress på kontoret
Rimliga förväntningar och en kultur som känns i väggarna gör att medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera, skriver Mikael Buskas. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Efter många år i arbetslivet, varav flera i ledande roller, trodde jag att jag hade en ganska stabil bild av hur förändring, ledarskap och utveckling fungerar i praktiken. De senaste åren har dock gett mig en ny och mer bekymrande insikt om hur dagens arbetsliv ofta är organiserat, och varför så många människor känner sig slitna, stressade och uppgivna.

Min resa tog fart efter att jag valde att avsluta en anställning i ett företag som var på väg in i rekonstruktion, en arbetsplats jag trivdes mycket bra på. Jag behövde säkra min ekonomi och ta mig vidare. Därefter följde två chefsroller på relativt kort tid. I ena fallet på en arbetsplats där personen som anställt mig redan hade lämnat när jag själv klev in. I andra fallet fanns inte tidigare anställd för rollen längre på plats. Jag fick senare information om att det blivit för mycket för den personen. 

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet 

Det jag möttes av var organisationer som knappt visste vilket håll de skulle springa åt. Onboarding kunde vara otydlig eller obefintlig. De personer som enligt plan skulle fungera som stöd var så pressade av sin egen vardag att de knappt gick att få tag på. Samtidigt förväntades man leverera, sätta riktning och skapa hållbara resultat.

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet. Trötthet på ständiga omorganisationer, nya chefer och ännu en ”ny väg framåt”. I korridorerna kunde man nästan känna hur förväntningarna var låga, hur länge skulle den här ledaren hålla? Jag förstår dem fullt ut. Förändring kan vara både nödvändig och utvecklande, men när den kommer för ofta, för snabbt och utan stabil grund skapar den snarare motstånd än engagemang.

Ansvar breddas, resurser minskar

Allt oftare ser jag också hur roller slås ihop. Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. I flera fall har personer före mig gått rakt in i den berömda väggen. Ändå fortsätter man, som om det bara handlade om att hitta ”rätt person” nästa gång. Som om problemet vore individen och inte grunden i bolaget.

Kalendrarna fylls av möten. Powerpointpresentationer avlöser varandra. Listor med initiativ och satsningar växer. Men tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar. Istället får vi utbildningar i prioriteringstekniker och effektivitet, allt för att pressa in ännu mer i redan överfulla arbetsdagar.

Arbetsmiljöverket kan man hitta information om att en arbetsplats med ohälsosam arbetsbelastning kan ge hjärtproblem, stroke, depression, utmattningssyndrom och i förlängningen för tidig död. 
Kanske är det dags att diskutera om Arbetsmiljöverkets tillsyn i framtiden även kan bidra till ökad transparens, så att arbetssökande lättare kan förstå vilken arbetsmiljö de faktiskt kliver in i.

Tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar

När ska fler organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början? Rimliga förväntningar. En kultur som känns i väggarna och där medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera.

Ett fungerande arbetsliv är ett samspel mellan företag, ledare och medarbetare. Det kräver respekt för människors begränsningar, oavsett titel. De företag som lyckas med detta finns redan. Studera dem. Lär av dem och kopiera det som faktiskt fungerar.

/Mikael Buskas

Debatt

Debatt: Jag hoppade av och valde friheten

Efter nio månader skrev jag ut mig från Arbetsförmedlingen. Meddelade a-kassan att tack, men nej tack. Det var inte ett enkelt beslut. Varken ekonomiskt eller mentalt. Men alldeles, alldeles livsnödvändigt.
Åsa Hanell Publicerad 3 februari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens app i mobilen
Att söka hundratals jobb utan att någonsin komma fram till micken och berätta vad jag kan bidra med är tärande på självkänslan, skriver Åsa Hanell.

Foto: Magnus Lejhall/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag efter en avgångslösning från mitt fasta journalistjobb sedan 25 år tillbaka, började söka jobb på allvar, var jag övertygad om att det inte skulle vara helt lätt att få ett nytt jobb – men inte omöjligt. Så fel jag hade.

När ”lönen” slutade betalas ut skrev jag in mig på Arbetsförmedlingen och kontaktade a-kassan. Då drogs de första skruvarna åt. Samtidigt som gigantiska hål i vårt välfärdssystem blev synliga.

Åsa Hanell arbetslös

Villkor som jag inte trodde var möjliga uppdagades. Eftersom jag tidigare arbetat med författarverksamhet tvingades jag skriva under en försäkran för att få ersättning från a-kassan. För att jag ska ha rätt till ersättning måste min författarverksamhet upphöra definitivt, det går nämligen inte att avgöra när en författare är arbetslös eftersom det inte finns något som kan styrka eventuellt arbete.

Vad som definierar författares arbete framgår dock inte på blanketten som de vill att jag ska skriva under för att försäkra att jag inte bedriver någon författarverksamhet.

Så jag ringde och frågade.

– Hej, är det ok om jag i tanken har en bokidé som jag planerar att någon gång i framtiden göra verklighet av?

Det blev tyst i luren.

– Är det okej att jag går på Bokmässan?

– … Du menar som privatperson?

– Ja.

– Det är nog bäst att du kollar med oss först.

Efter mycket om och men fick jag i alla fall fortsätta bedriva verksamhet i min enskilda firma. Trots att a-kassan vid flera tillfällen sa att det inte var möjligt, att jag skulle tvingas avveckla den eller allra minst lägga den vilande. Jag hade lagen på min sida.

Jag kände mig rättslös och chanslös

Det absolut ingen upplyste mig om var däremot att i samma sekund som jag valde att fortsätta driva företag så förlorade jag min SGI. Inte heller det trodde jag var möjligt, så jag kontaktade en SGI-specialist på Försäkringskassan, som i sin tur undersökte saken. Det var ingen som ställt frågan före mig.

Det visade sig att ”Den som fortfarande arbetar i ett eget företag kan inte betraktas som delvis arbetslös, bland annat eftersom arbete i eget företag inte på samma sätt kan vara avtalat att ske i någon viss omfattning.”

Och jag som trodde att det var exakt det jag och a-kassan kommit överens om. Moment 22.

Jag kunde överklaga beslutet. Men jag orkade inte. Jag kände mig rättslös och chanslös. Och eftersom min enskilda firma drar in minimalt med pengar kommer jag aldrig mer ha råd att vara sjuk.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken, utan att för en enda levande människa få berätta om vad jag kan bidra med.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken.

Att gå från uppskattad välutbildad anställd till persona non grata från i princip ena dagen till den andra. Ofattbart. Kompetensdumpningen är total. Och måste, misstänker jag, även vara en nationalekonomisk katastrof.

Arbetsförmedlingen ville att jag skulle söka fler jobb längre bort inom andra yrken och jag undrade stilla i mitt inre om jag skulle få det där jobbet som socionom i Kiruna.

De ville att jag skulle gå en arbetsmarknadsutbildning. Jag hittade en som var relevant och klickade på länken ”Mer info”. Den funkade inte. Jag mejlade utbildaren, men fick inget svar. Jag sket i det.

OM jag deltagit i en arbetsmarknadsutbildning hade jag dessutom förlorat ett antal tusenlappar varje månad eftersom jag var inskriven under de gamla villkoren, men skulle skrivas in under de nya när utbildningen var klar. Efter några veckor.

Det var nu jag på allvar började fundera på att skriva ut mig från Arbetsförmedlingen. Sa jag att jag betalat in till a-kassan i 42 år utan att ta ut en endast dag förrän nu?

Det blir inte fett men fritt

Men jag kände mig jagad, övervakad och misstrodd. Stämplad som lat och för gammal. Jag höll på att fastna i ett system som begränsade mig, dödade min kreativitet och gjorde mig till någon jag inte är.

Så jag skrev ut mig. Axlarna sjönk. Andningen blev lugnare. Känslan av att vara jagad försvann. Det blir inte fett men fritt. Jag klarar mig.

Väl medveten om att alla inte har den möjligheten utan tvingas hunsas runt i ett system där kraftigt försämrade villkor ska göra arbetslösa mindre lata. Om vi inte genast ser till att reparera vårt skyddsnät har vi snart inga skyddsnät kvar – bara övervakningssystem.

Det är inte värdigt Sverige 2026. 

/Åsa Hanell