Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Engagera dig för högre lön

Om du vill ha bra villkor på arbetsplatsen och en rejäl slant i lönekuvertet räcker det inte att vara passiv. Du måste engagera dig i avtalsrörelsen, skriver Kari Parman.
Publicerad
En hög med pengar
Om du vill påverka din framtida lön är det hög tid att engagera sig i avtalsrörelsen, skriver Kari Parman. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Avtalsrörelsen är en central del av den svenska arbetsmarknadsmodellen, där arbetsgivare och fackliga organisationer förhandlar om löner och arbetsvillkor som påverkar arbetstagare i hela landet. Detta sker regelbundet, och nästa stora avtalsrörelse är 2025. Oavsett om du är arbetare eller tjänsteman är den avgörande att förstå och engagera dig i, eftersom avtalsrörelsen påverkar din ekonomiska situation, dina arbetsvillkor och dina rättigheter på arbetsplatsen.

Lönen är en av de mest grundläggande aspekterna av arbetslivet. Avtalsrörelsen är den process där lönerna förhandlas fram, och om man inte är aktiv eller informerad, riskerar man att bli passiv mottagare av förändringar istället för att påverka dem. Genom att engagera sig i avtalsrörelsen kan arbetare och tjänstemän se till att deras löneökningar speglar den verkliga kostnadsutvecklingen i samhället.

I en tid där inflationen ofta överstiger löneökningarna, är det viktigare än någonsin att vara aktiv i förhandlingarna. En stark facklig förhandlingsposition, som uppnås genom högt engagemang från medlemmarna, kan bidra till bättre löneutveckling för alla. Det gäller särskilt för tjänstemän inom högspecialiserade områden.

Det är viktigare än någonsin att vara aktiv i förhandlingarna

Avtalsrörelsen handlar inte bara om löner utan också att förhandla fram arbetsvillkor som är rättvisa. Det kan vara frågor som arbetstid, semester eller arbetsmiljö. 

I många branscher kan arbetsbelastningen vara en stor fråga, och det är genom avtalsförhandlingar som facket kan påverka regler kring arbetstid, övertid och flexibilitet. Om du inte engagerar dig i dessa frågor riskerar du att få sämre villkor än vad som annars skulle vara möjligt. 

Avtalsrörelsen påverkar också hur hela branscher utvecklas. För tjänstemän inom områden som teknik, IT och administration kan avtalen sätta en riktning för hur  arbetsplatsen kommer att utvecklas under de kommande åren. 

Inom industrin eller byggsektorn kan avtalen sätta standarder för arbetsmiljö, säkerhet och vilka krav som ställs på arbetsgivare, vilket i sin tur leder till förbättringar i hur branscherna hanterar säkerhet och riskhantering.

Avtalsrörelsen påverkar hur hela branscher utvecklas

Det är lätt att ta rättigheter för givet, som reglerad arbetstid, betald semester och föräldraledighet. Men de har inte kommit utan kamp, de skyddas genom avtal som fackförbund och arbetsgivare förhandlar fram. Om anställda inte engagerar sig och stödjer sina fackförbund, kan det leda till att dessa rättigheter gradvis urholkas eller försvinner.

I tider av ekonomisk osäkerhet kan det också finnas tryck på arbetsgivare att sänka kostnader genom att begränsa löneutveckling eller försämra arbetsvillkor. Därför är det viktigt att arbetstagare håller sig informerade och deltar i den demokratiska processen inom sina fackföreningar.

Engagemang i avtalsrörelsen stärker också känslan av solidaritet och sammanhållning. Genom att vara en aktiv del av processen visar man att man står upp för sina kollegor och gemensamma intressen. Det leder till ökat inflytande i förhandlingarna. 

Rättigheter har inte kommit utan kamp

När arbetstagare och tjänstemän går samman för att försvara sina rättigheter och förbättra sina villkor, stärker de sin position gentemot arbetsgivarna. 

Avtalsrörelsen 2025 kommer att vara en avgörande tidpunkt för anställda i Sverige. Genom att engagera sig kan man bidra till att säkerställa rättvisa löner, trygga arbetsvillkor och bevara de rättigheter som så många tidigare generationer har kämpat för. Att vara passiv riskerar att leda till sämre villkor och en arbetsmarknad där individens behov inte sätts i första rummet. 

/Kari Parman, förtroendevald i Unionen och tidigare aktiv S-politiker.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att räcka till – en reflektion från en klubbordförande

Att vara klubbordförande innebär både facklig styrka och ensamhet. Det är viktigt att belysa båda sidor av uppdraget, skriver Dimce Storm.
Publicerad 26 augusti 2025, kl 09:31
Trägubbar som står uppradade på ett bord
Att vara klubbordförande och föra medlemmars talan kan vara givande, men också ensamt, skriver Dimce Storm. Foto: Colourbox/Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Som klubbordförande gör jag alltid mitt yttersta för att stå upp för varje medlem. Det är mitt uppdrag, men också något jag bär med mig på ett mer personligt plan. Att företräda någon som befinner sig i konflikt, känner sig orättvist behandlad eller bara behöver någon vid sin sida, det är en av de mest grundläggande delarna i det fackliga uppdraget. 

Men ibland ställs jag inför situationer där medlemmen har förväntningar som går långt utanför vad jag eller facket faktiskt kan göra något åt. Det kan handla om krav som saknar stöd i kollektivavtal, arbetsrätt eller praxis. Missnöjet riktas då inte sällan mot mig, som om jag vore ansvarig för att utfallet inte blev som medlemmen önskat. 

Det är tungt att bära, särskilt när jag vet hur mycket tid, energi och engagemang jag lagt ner för att försöka hjälpa. Det här är en sida av det fackliga uppdraget som inte pratas om så ofta. Vi talar gärna om styrkan i kollektivet, om framgångarna och solidariteten och med all rätt. Men det finns också en annan verklighet, där vi som förtroendevalda ibland får stå ensamma i stormen. Där vi inte ses som den som kämpar, utan som den som inte lyckades ”lösa” en situation, trots att alla vägar redan prövats. 

Vi som förtroendevalda får ibland stå ensamma i stormen

Samtidigt finns det andra stunder och det är de som gör allt värt det. När en medlem uttrycker genuin tacksamhet, när man får ett mejl, ett handslag, ett enkelt men varmt ”tack” då känns allt slit plötsligt meningsfullt igen. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka. Den symboliken, hur liten den än kan verka, påminner oss om varför vi gör det här. Det är då man orkar ta nästa samtal, nästa förhandling, nästa kamp. Jag tror det är viktigt att vi vågar prata om båda sidor. Inte för att klaga, utan för att förstå varandra bättre, både som medlemmar och förtroendevalda. 

Det är lätt att glömma att vi som företrädare också är kollegor, människor som brinner för det fackliga men också påverkas av kritik, besvikelse och orimliga förväntningar. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka

Fackets styrka ligger i att vi håller ihop. Men det kräver också ömsesidig respekt och insikt om våra olika roller. Vi förtroendevalda behöver fortsatt stöd, både från vår organisation och från våra medlemmar för att orka ta kampen, även när den inte leder till den lösning alla hoppats på. 

Jag kommer fortsätta göra allt jag kan för varje medlem som behöver mig. Och jag vet att det kommer fler stunder där någon säger tack och det räcker långt. Ibland är det precis det man behöver höra för att fortsätta. För i slutändan handlar det om något större än en enskild fråga, det handlar om att vi står upp för varandra. 

/Dimce Storm

En skylt med texten Arbetsförmedlingen
Berit Ståhl är en ofrivillig pensionär. Hon tröttnade till sist på arbetsmarknadspolitiska åtgärder och Arbetsförmedlingens hantering av henne. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Aldrig kunde jag föreställa mig att mitt liv skulle vara sönderhackat av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Jag tillhör en generation i kläm. Nu är jag tvångspensionerad men vill fortfarande arbeta. 

Vi arbetssökande blir inte involverade i processen till jobb, vare sig det gäller Arbetsförmedlingen och dess lagstiftning eller processen kring hur vi kan vara intressanta nog för arbetsgivare. Att vara arbetssökande kräver total närvaro, varje dag. Året om.  

Debatten om den snåriga arbetsmarknaden har ofta tagit sitt avstamp i hur svårt det varit att vara ny svensk på arbetsmarknaden. Sällan eller aldrig har motsvarande samtal förts om oss kämpande svenskar. Notera särskilt, nya svenskar behövs, men i sammanhanget måste debatten breddas. 

Att vara arbetssökande kräver total närvaro

Tidigt under 1980-talet var Arbetsförmedlingen dels indelad i länsarbetsnämnder som hade visst självstyre, dels fanns olika enheter utifrån yrkesområden, som bygg, vård- och omsorg, administration och kontor. 

Det möjliggjorde för förmedlarna att ha en närvaro mot den lokala arbetsmarknaden och på det viset var det avsevärt lättare att bolla med sin förmedlare om vilka alternativ som var möjliga. När länsarbetsnämnderna upphörde blev likformigheten inom Arbetsförmedlingen över riket förstatligad och fullbordade enligt mig, att hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet. 

Under mitt eget examensår, 2002, var akademikerkrisen ett faktum. Jag älskade min utbildning i ekonomi och politik. Jag var fyllda 40 år och hade livs- och arbetslivserfarenhet. Nio år som redovisningskonsult med oerhört varierande arbetsuppgifter och väldigt blandade kunder. De svåraste landade på mitt bord och jag älskade utmaningen. 

Hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet

Aktiviteter som är självklara i dag, som att knyta nätverk långt före LinkedIn, var saker jag tidigt föreslog som en möjlighet när jag var aktivt inskriven på Arbetsförmedlingen. Jag önskade bygga nätverk med hjälp av anslagstavlorna för att hitta andra med högre akademiska meriter. Alla arbetssökande skulle placeras utifrån födelsedatum, inte kompetensområden som tidigare. Då kunde en samtala med andra i väntrummet, vi hade ju ungefär lika erfarenheter. Men se det gick inte an. 

En annan  faktor är att pengar är olika värda, framförallt på bostadsmarknaden. Att äga sitt boende, i Stockholm, och vara beredd att flytta och därmed få loss ett kapital gör kapitalet värdelöst för att få en hyreslägenhet. Låg a-kassa, som den blir vartefter åren går bestraffar oss ytterligare. 

Någon som aldrig varit utan arbete ofrivilligt, kan inte på villkors vis förstå den katastrof och riktigt ovärdiga behandling som många av oss utstår. Plötsligt en dag sitter vi i en ekonomisk misär och i ekonomiskt våld. 

Att vara arbetslös är sannerligen en grovt underskattad form av misshandel från makthavarna!

/Berit Ståhl