Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: En positiv trygghetschock

Det är vad TCO kallar sitt program för att ta Sverige ur krisen. Förslagen kostar 30-50 miljarder, runt två procent av BNP.
Björn Öijer Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Tre samverkande ekonomiska kriser inom bostadsfastigheter, finanser och efterfrågan av produkter och tjänster hotar att göra 200?000 personer arbetslösa, enligt den rapport som TCO presenterade före årsskiftet. För industrin blev det en tvärnit.

För att stärka hushållens köpkraft behövs följande omedelbara insatser:

  • Fortsatta sänkningar av Riksbankens reporänta ned mot en procent.
  • Rejäl höjning av bidragsdelen till studenter och tillfällig höjning av barnbidragen.
  •  Återställ a-kassan med sänkta avgifter och höj inkomsttaket.
  • Inför ett omfattande stöd till bostadsbyggande och tidigarelägg miljöinvesteringar.
  • Särskilt stöd för utbildning till personer som varslas om uppsägning.

TCO föreslår också en tillfällig sänkning av momsen under lågkonjunkturen, ökade resurser till kommunerna och landstingen för att undvika uppsägningar i offentliga sektorn och statliga lånegarantier till småföretag. Hittills har TCO fått gehör för kravet på sänkt reporänta och statliga lånegarantier. Att dessa garantier inte verkställts i önskad omfattning är en annan sak. Internationellt reses krav på EU att omfördela jordbruksstöd till forskning och omställning i krisdrabbade branscher. Ett EU-direktiv efterlyses med etiska riktlinjer för företagsledningars bonusar.

I december berömde TCO-ordföranden Sture Nordh regeringens stimulanspaket, särskilt ROT-avdraget och satsningar på Arbetsförmedlingen och nya yrkesutbildningar. Men kritiken kvarstod mot att åtgärderna är för snålt tilltagna.

På Unionens extrakongress i januari togs ett uttalande, där ledamöterna sa klart nej till lönesänkningar och krävde ytterligare åtgärder för att säkra företagens kapitalförsörjning och personalens kompetens, tidigare igångsättning av infrastrukturinvesteringar samt förbättringar av a-kassan, höjt tak och lägre avgift.

Unionen har positivt noterat regeringens löfte om tillfälligt uppskov med skatter och arbetsgivaravgifter till företag med betalningsproblem men önskar liksom TCO kraftigare tag för att stimulera hushållens efterfrågan.

Unionen föreslår också en fördubbling av miljöbilspremien och att en tillfällig skrotbilspremie införs. I ett fackligt paket för stöd till fordonsindustrin och Västsverige ingår momsbefriad utbildning, forskningsinstitut och innovationsstöd, bättre kommunikationer och dialog mellan företag, facket och regeringen.       

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag