Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: En positiv trygghetschock

Det är vad TCO kallar sitt program för att ta Sverige ur krisen. Förslagen kostar 30-50 miljarder, runt två procent av BNP.
Björn Öijer Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Tre samverkande ekonomiska kriser inom bostadsfastigheter, finanser och efterfrågan av produkter och tjänster hotar att göra 200?000 personer arbetslösa, enligt den rapport som TCO presenterade före årsskiftet. För industrin blev det en tvärnit.

För att stärka hushållens köpkraft behövs följande omedelbara insatser:

  • Fortsatta sänkningar av Riksbankens reporänta ned mot en procent.
  • Rejäl höjning av bidragsdelen till studenter och tillfällig höjning av barnbidragen.
  •  Återställ a-kassan med sänkta avgifter och höj inkomsttaket.
  • Inför ett omfattande stöd till bostadsbyggande och tidigarelägg miljöinvesteringar.
  • Särskilt stöd för utbildning till personer som varslas om uppsägning.

TCO föreslår också en tillfällig sänkning av momsen under lågkonjunkturen, ökade resurser till kommunerna och landstingen för att undvika uppsägningar i offentliga sektorn och statliga lånegarantier till småföretag. Hittills har TCO fått gehör för kravet på sänkt reporänta och statliga lånegarantier. Att dessa garantier inte verkställts i önskad omfattning är en annan sak. Internationellt reses krav på EU att omfördela jordbruksstöd till forskning och omställning i krisdrabbade branscher. Ett EU-direktiv efterlyses med etiska riktlinjer för företagsledningars bonusar.

I december berömde TCO-ordföranden Sture Nordh regeringens stimulanspaket, särskilt ROT-avdraget och satsningar på Arbetsförmedlingen och nya yrkesutbildningar. Men kritiken kvarstod mot att åtgärderna är för snålt tilltagna.

På Unionens extrakongress i januari togs ett uttalande, där ledamöterna sa klart nej till lönesänkningar och krävde ytterligare åtgärder för att säkra företagens kapitalförsörjning och personalens kompetens, tidigare igångsättning av infrastrukturinvesteringar samt förbättringar av a-kassan, höjt tak och lägre avgift.

Unionen har positivt noterat regeringens löfte om tillfälligt uppskov med skatter och arbetsgivaravgifter till företag med betalningsproblem men önskar liksom TCO kraftigare tag för att stimulera hushållens efterfrågan.

Unionen föreslår också en fördubbling av miljöbilspremien och att en tillfällig skrotbilspremie införs. I ett fackligt paket för stöd till fordonsindustrin och Västsverige ingår momsbefriad utbildning, forskningsinstitut och innovationsstöd, bättre kommunikationer och dialog mellan företag, facket och regeringen.       

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA