Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: En positiv trygghetschock

Det är vad TCO kallar sitt program för att ta Sverige ur krisen. Förslagen kostar 30-50 miljarder, runt två procent av BNP.
Björn Öijer Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Tre samverkande ekonomiska kriser inom bostadsfastigheter, finanser och efterfrågan av produkter och tjänster hotar att göra 200?000 personer arbetslösa, enligt den rapport som TCO presenterade före årsskiftet. För industrin blev det en tvärnit.

För att stärka hushållens köpkraft behövs följande omedelbara insatser:

  • Fortsatta sänkningar av Riksbankens reporänta ned mot en procent.
  • Rejäl höjning av bidragsdelen till studenter och tillfällig höjning av barnbidragen.
  •  Återställ a-kassan med sänkta avgifter och höj inkomsttaket.
  • Inför ett omfattande stöd till bostadsbyggande och tidigarelägg miljöinvesteringar.
  • Särskilt stöd för utbildning till personer som varslas om uppsägning.

TCO föreslår också en tillfällig sänkning av momsen under lågkonjunkturen, ökade resurser till kommunerna och landstingen för att undvika uppsägningar i offentliga sektorn och statliga lånegarantier till småföretag. Hittills har TCO fått gehör för kravet på sänkt reporänta och statliga lånegarantier. Att dessa garantier inte verkställts i önskad omfattning är en annan sak. Internationellt reses krav på EU att omfördela jordbruksstöd till forskning och omställning i krisdrabbade branscher. Ett EU-direktiv efterlyses med etiska riktlinjer för företagsledningars bonusar.

I december berömde TCO-ordföranden Sture Nordh regeringens stimulanspaket, särskilt ROT-avdraget och satsningar på Arbetsförmedlingen och nya yrkesutbildningar. Men kritiken kvarstod mot att åtgärderna är för snålt tilltagna.

På Unionens extrakongress i januari togs ett uttalande, där ledamöterna sa klart nej till lönesänkningar och krävde ytterligare åtgärder för att säkra företagens kapitalförsörjning och personalens kompetens, tidigare igångsättning av infrastrukturinvesteringar samt förbättringar av a-kassan, höjt tak och lägre avgift.

Unionen har positivt noterat regeringens löfte om tillfälligt uppskov med skatter och arbetsgivaravgifter till företag med betalningsproblem men önskar liksom TCO kraftigare tag för att stimulera hushållens efterfrågan.

Unionen föreslår också en fördubbling av miljöbilspremien och att en tillfällig skrotbilspremie införs. I ett fackligt paket för stöd till fordonsindustrin och Västsverige ingår momsbefriad utbildning, forskningsinstitut och innovationsstöd, bättre kommunikationer och dialog mellan företag, facket och regeringen.       

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.