Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Du är rättslös utan facket

Om du inte är med i facket står du i princip rättslös när det krisar på jobbet. Väljer du att stämma företaget på egen hand kan notan bli hundratusentals kronor i rättegångskostnader vid en förlust, skriver unionenmedlemmen Staffan Marklund.
Publicerad
Colourbox
Om du väljer att stämma din arbetsgivare på egen hand utan hjälp av facket kan notan bli dyr. Förlorar du så står du med både dina egna och motpartens kostnader. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Föreställ dig att det krisar på jobbet, för att rida ut katastrofen kräver chefen att du arbetar över rejält. När lönen kommer har dock övertidsersättningen uteblivet. Efter ett par stormiga möten, visar det sig att ledningen har en annan tolkning av arbetsrätten – där du inte har rätt till ersättning. Om du inte är medlem i facket, då är den bittra sanningen att du gör klokast i att bara bli överkörd och gå vidare. De oorganiserade är nämligen, i praktiken, oftast mer eller mindre rättslösa på jobbet - och riskerar enorma ekonomiska förluster om de försöker försvara sig från felbehandling.

Är du inte med i facket gör du klokast i att bli överkörd och gå vidare

Övertidsersättning är till att börja med inte garanterad enligt lag, om det inte finns med i ditt anställnings- eller kollektivavtal, då kan du ge dig redan där. Står det med i ditt anställningsavtal, behöver du som icke-medlem stämma arbetsgivaren i tingsrätten för att hävda kontraktsbrott. Om du förlorar, blir du betalningsskyldig för både ditt eget och motpartens ombud.

Om du är medlem i facket, täcker förbundet rättegångskostnaderna. En byggnadsarbetare ansåg för några år sedan att hans arbetsgivare hade förvägrat honom 75 000 kronor. Han fick rätt till 5 000 kronor efter rättsfallet prövats i Arbetsdomstolen, men i huvudsak förlorade han målet – varvid han blev betalningskyldig för cirka 175 000 kronor för arbetsgivarens advokat. Summan är exklusive hans egen ombudskostnad. Den riktiga slutnotan blev därför betydligt högre – och överskred därmed med marginal lönen han ansåg sig ha blivit blåst på.

Man kan mellan tummen och pekfingret utgå från att en rättstvist medför en rättegångskostnad på cirka 100 000 till 150 000 kronor. Om den uteblivna lönen inte kraftigt överskrider detta belopp, blir det ekonomiskt dåraktigt att försöka hävda sin rätt för den som inte är fackligt ansluten. 

Förlusten gjorde henne skyldig att betala 925 000 kronor till arbetsgivaren

De flesta känner till barnmorskan som stämde sin arbetsgivare för att hon ansåg att det utgjorde diskriminering att hon inte kunde välja att avstå från att utföra aborter. Det som gick många förbi i fallet, var att förlusten i tingsrätten gjorde henne betalningskyldig på drygt 925 000 kronor för arbetsgivarens ombudskostnader.  Jag säger inte att hon borde vunnit, jag undrar bara hur många människor du känner som har råd att ta risken av en sådan domstolskostnad?

Eventuellt kan oanslutna hoppas på att välfärdsstaten ska rädda dagen, men där misstar de sig. För att citera Lag & Avtal:

”Den allmänna rättshjälpen, som efter behovsprövning kan medges oorganiserad vid tvist, betalar bara delar av de egna advokatkostnaderna och inte eventuella motpartskostnader vid förlust. Den allmänna rättshjälpen är också maximerad och räcker därför ofta bara till prövning i tingsrätten och inte för ett överklagande till Arbetsdomstolen.”

Det betyder att även om du vinner i tingsrätten, kan en överklagan till Arbetsdomstolen medföra att det offentliga ekonomiska stödet äts upp. Vid en förlust, sitter du med en advokatkostnad för motparten som rättshjälpen inte hjälper dig med alls.

Vad mer, det allmänna rättsskyddet är inte tillgänglig för den vars ekonomiska underlag överstiger 260 000 kronor. I och med att medianlönen i Sverige är högre än så innebär det att en väsentlig del av Sveriges befolkning kan drömma om denna assistans.

Företag med framförhållning ser till att försäkra sig emot rättegångskostnader, varvid de riskerar att förlora betydligt mindre på stämningar än de anställda. Medan den facklösa löntagaren tar en enorm risk via juridisk prövning.  

Det spelar ingen roll hur vass förhandlare du är. De tunga besluten fattas mellan facket och ledningen

Den oorganiserade tar inte bara risker vid rättsfrågor, utan nekar sig själv den mest meningsfulla kanalen för att påverka arbetsförhållanden och ersättning. Det spelar ingen roll hur vass förhandlare du är, förutsatt att du inte är civilingenjör eller sitter på annat toppjobb, så fattas de tunga besluten mellan facket och ledningen.

Den enskilda individen kan på sin höjd ändra detaljer. Det gör ont, när tuffa tider kommer och andra måste fatta svåra beslut åt dig som du inte kan påverka. När SAS var nära konkurs för några år sedan, gick Unionen med på att höja pensionsåldern från 60 till 65 år. I protest stämde 186 kabinanställda Unionen, för att de ansåg att andra inte kunde fatta beslut om deras pension. Unionen vann målet, något som speglar de allmänna förhållandena i arbetsrätten.

Merparten av dem som stämde var anslutna till Unionen, och kan välja att rösta fram nya förtroendevalda, om de anser att de befintliga missköter förhandlingar. 23 av dem var icke-medlemmar, men ansåg att förbundet ändå skadat dem genom att teckna ett avtal som påverkade även icke-anslutna. Dessa 23 får inte vara med på möten där de väsentliga besluten tas, de får inte ens rösta om vem som ska sitta med på mötena – de har valt att undergräva sitt egna inflytande så mycket de kan genom att avstå fackligt medlemskap.

/Staffan Marklund, styrelsemedlem i Unionenklubben på Transcom. 

Tidigare debattartiklar hittar du här. 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta skylla på arbetslösa

Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Publicerad 15 april 2025, kl 06:00
Ett prov med testresultat
Det är dags att förändra synen på arbetslösa. De allra flesta vill ha ett jobb och gör allt de kan för att få ett, skriver Magdalena Ackeberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Media rapporterar att arbetsgivare inte hittar den kompetens de söker. Företrädare för dagens arbetsmarknadspolitik för fram åsikter om att arbetssökande skulle vara lata och att det är självvalt att vara utan arbete.

Jag blir provocerad och arg. Alltför många står utanför arbetsmarknaden. Det är möjligt att det finns ett fåtal som väljer att vara utan arbete eller som fuskar på något sätt, men merparten vill faktiskt jobba. Att då dra alla arbetssökande över en kam och misstänkliggöra dem är både arrogant, okunnigt och oanständigt. 

Det nästintill omöjligt att vara lat, eller  välja bort, om du inte har väldigt mycket pengar att leva på. Söker du inte jobb och rapporterar vad som krävs till Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan får du heller inget finansiellt stöd. Kontrollfunktionen är stenhård. 

Jag har blivit ghostad  i sökprocesser fast det var arbetsgivaren som kontaktade mig

Inte anade jag när jag började jobba, hur sjukt svårt det skulle vara att byta jobb och bransch längre fram i livet. Har du inte erfarenhet från branschen du söker dig till blir du bortsorterad i sökprocessen. Vill du studera sätter regelverket för CSN stöd stopp när du fyllt 60 år. Omställningsstudiestödet, om du uppfyller kraven, har så lång handläggningstid att du tvingas tacka nej till studieplatsen för du vet inte om du får stödet. Förresten får du inte stödet alls om du fyller 62 det år studierna börjar. 

Inte anade jag att den erfarenhet, kompetens och kunskap jag har inte verkar intressant på arbetsmarknaden för att jag inte är i mellanåldern 30-45 år och har längre arbetslivserfarenhet än 3-5 år. Att det verkar vara problematiskt att det är ett tag sen jag studerade på högskolenivå, men omöjligt för en arbetsgivare att greppa all den kompetensutveckling jag aldrig slutat tillägna mig. 

Som arbetssökande har jag fått höra att jag är för senior, att jag förmodligen inte kommer nöja mig med arbetsuppgifterna. Jag har blivit ghostad  i sökprocesser trots att det var arbetsgivaren som kontaktade mig och tyckte att min profil var intressant. Jag har blivit ombedd att göra tester innan rekryteraren ens överväger att titta på mitt CV, och varje gång jag måste fylla i ålder i ansökningsprocessen kan räkna med att jag inte kommer gå vidare.

Att söka jobb är ett heltidsjobb

I dag lämpas ansvaret för problemen på arbetsmarknaden över på individen medan ansvariga svär sig fria från hur stödsystem för arbetssökande faktiskt ser ut. Men arbetssökanden bär inte skulden för, eller har styrmedlen över, konjunktur, räntor, epidemier, politikers syn på arbetstagare och arbetsgivares val. Vi vill tjäna egna pengar. Inte gå på a-kassa.

Att söka jobb är ett heltidsjobb nästan utan några endorfinkickar. Visst går det iväg en ansökan ibland till ett arbete jag inte är taggad på men normalt när jag söker en tjänst har jag övervägt huruvida jag vill jobba där (företagskultur och värderingar), behöver jag flytta (lämna mitt sammanhang), kan jag leva på lönen och kommer jag känna mig trygg, uppskattad, få lov att växa och utvecklas, eller är det ett ställe jag bara kommer gå till och…vara?

Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen?

Företag ropar om kompetensbrist men har arbetsgivare blivit för lata i sin jakt på den perfekta kandidaten? Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen och fördomarna om oss över 50+ och de under 30, och som vågar möta, lyssna, satsa och tro på människan? 

Narrativet som nu sprid kring arbetssökande måste ifrågasättas. 
Vi kan ge stöd till dem som på ett professionellt plan höjer sin röst.  Pluskommissionen och AddAge gör ett urbra jobb för att lyfta insikten om och vikten av att anställa, behålla och utveckla arbetstagare över 50, 60, 65 och uppåt. Om det finns samma nätverk för de under 30 vet jag inte, men det borde det göra.

Vi kan, fortfarande, skriva till politikerna och tala om hur verkligheten ser ut. Det finns initiativ med protester listor kring synen på arbetssökande att skriva på och som lämnas över till beslutsfattare. Vi kan skriva artiklar, notiser, insändare i dagstidningar och i Sociala Medier och berätta om verkligheten.  Vi kan jobba med att förändra normerna och vi kan höja vår röst på de plattformar vi har tillgängliga. Vi kan opinionsbilda. 

Magdalena Ackeberg, Senior Brand- and Marketing Manager