Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Du är rättslös utan facket

Om du inte är med i facket står du i princip rättslös när det krisar på jobbet. Väljer du att stämma företaget på egen hand kan notan bli hundratusentals kronor i rättegångskostnader vid en förlust, skriver unionenmedlemmen Staffan Marklund.
Publicerad
Colourbox
Om du väljer att stämma din arbetsgivare på egen hand utan hjälp av facket kan notan bli dyr. Förlorar du så står du med både dina egna och motpartens kostnader. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Föreställ dig att det krisar på jobbet, för att rida ut katastrofen kräver chefen att du arbetar över rejält. När lönen kommer har dock övertidsersättningen uteblivet. Efter ett par stormiga möten, visar det sig att ledningen har en annan tolkning av arbetsrätten – där du inte har rätt till ersättning. Om du inte är medlem i facket, då är den bittra sanningen att du gör klokast i att bara bli överkörd och gå vidare. De oorganiserade är nämligen, i praktiken, oftast mer eller mindre rättslösa på jobbet - och riskerar enorma ekonomiska förluster om de försöker försvara sig från felbehandling.

Är du inte med i facket gör du klokast i att bli överkörd och gå vidare

Övertidsersättning är till att börja med inte garanterad enligt lag, om det inte finns med i ditt anställnings- eller kollektivavtal, då kan du ge dig redan där. Står det med i ditt anställningsavtal, behöver du som icke-medlem stämma arbetsgivaren i tingsrätten för att hävda kontraktsbrott. Om du förlorar, blir du betalningsskyldig för både ditt eget och motpartens ombud.

Om du är medlem i facket, täcker förbundet rättegångskostnaderna. En byggnadsarbetare ansåg för några år sedan att hans arbetsgivare hade förvägrat honom 75 000 kronor. Han fick rätt till 5 000 kronor efter rättsfallet prövats i Arbetsdomstolen, men i huvudsak förlorade han målet – varvid han blev betalningskyldig för cirka 175 000 kronor för arbetsgivarens advokat. Summan är exklusive hans egen ombudskostnad. Den riktiga slutnotan blev därför betydligt högre – och överskred därmed med marginal lönen han ansåg sig ha blivit blåst på.

Man kan mellan tummen och pekfingret utgå från att en rättstvist medför en rättegångskostnad på cirka 100 000 till 150 000 kronor. Om den uteblivna lönen inte kraftigt överskrider detta belopp, blir det ekonomiskt dåraktigt att försöka hävda sin rätt för den som inte är fackligt ansluten. 

Förlusten gjorde henne skyldig att betala 925 000 kronor till arbetsgivaren

De flesta känner till barnmorskan som stämde sin arbetsgivare för att hon ansåg att det utgjorde diskriminering att hon inte kunde välja att avstå från att utföra aborter. Det som gick många förbi i fallet, var att förlusten i tingsrätten gjorde henne betalningskyldig på drygt 925 000 kronor för arbetsgivarens ombudskostnader.  Jag säger inte att hon borde vunnit, jag undrar bara hur många människor du känner som har råd att ta risken av en sådan domstolskostnad?

Eventuellt kan oanslutna hoppas på att välfärdsstaten ska rädda dagen, men där misstar de sig. För att citera Lag & Avtal:

”Den allmänna rättshjälpen, som efter behovsprövning kan medges oorganiserad vid tvist, betalar bara delar av de egna advokatkostnaderna och inte eventuella motpartskostnader vid förlust. Den allmänna rättshjälpen är också maximerad och räcker därför ofta bara till prövning i tingsrätten och inte för ett överklagande till Arbetsdomstolen.”

Det betyder att även om du vinner i tingsrätten, kan en överklagan till Arbetsdomstolen medföra att det offentliga ekonomiska stödet äts upp. Vid en förlust, sitter du med en advokatkostnad för motparten som rättshjälpen inte hjälper dig med alls.

Vad mer, det allmänna rättsskyddet är inte tillgänglig för den vars ekonomiska underlag överstiger 260 000 kronor. I och med att medianlönen i Sverige är högre än så innebär det att en väsentlig del av Sveriges befolkning kan drömma om denna assistans.

Företag med framförhållning ser till att försäkra sig emot rättegångskostnader, varvid de riskerar att förlora betydligt mindre på stämningar än de anställda. Medan den facklösa löntagaren tar en enorm risk via juridisk prövning.  

Det spelar ingen roll hur vass förhandlare du är. De tunga besluten fattas mellan facket och ledningen

Den oorganiserade tar inte bara risker vid rättsfrågor, utan nekar sig själv den mest meningsfulla kanalen för att påverka arbetsförhållanden och ersättning. Det spelar ingen roll hur vass förhandlare du är, förutsatt att du inte är civilingenjör eller sitter på annat toppjobb, så fattas de tunga besluten mellan facket och ledningen.

Den enskilda individen kan på sin höjd ändra detaljer. Det gör ont, när tuffa tider kommer och andra måste fatta svåra beslut åt dig som du inte kan påverka. När SAS var nära konkurs för några år sedan, gick Unionen med på att höja pensionsåldern från 60 till 65 år. I protest stämde 186 kabinanställda Unionen, för att de ansåg att andra inte kunde fatta beslut om deras pension. Unionen vann målet, något som speglar de allmänna förhållandena i arbetsrätten.

Merparten av dem som stämde var anslutna till Unionen, och kan välja att rösta fram nya förtroendevalda, om de anser att de befintliga missköter förhandlingar. 23 av dem var icke-medlemmar, men ansåg att förbundet ändå skadat dem genom att teckna ett avtal som påverkade även icke-anslutna. Dessa 23 får inte vara med på möten där de väsentliga besluten tas, de får inte ens rösta om vem som ska sitta med på mötena – de har valt att undergräva sitt egna inflytande så mycket de kan genom att avstå fackligt medlemskap.

/Staffan Marklund, styrelsemedlem i Unionenklubben på Transcom. 

Tidigare debattartiklar hittar du här. 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Svenska företag ska inte dansa efter Donald Trumps pipa

USA:s president Donald Trump har beordrat att program med mångfald, rättvisa och inkludering ska tas bort. Nu måste vi vässa argumenten för mångfald så att svenska företag inte går samma väg, skriver Annette Otto.
Publicerad 20 maj 2025, kl 09:00
trägubbar i olika färger på rad
Utvecklingen kring inkludering och rättvisa i USA påverkar globala företag. Nu är inte läge att backa kring mångfaldsmålen för svenska företag, utan vässa argumenten, skriver Anette Otto. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I USA är DEI-agendan (diversity, equity and inclusion) på tydlig reträtt. Utvecklingen har redan börjat påverka europeiska bolag med amerikanska intressen – och nu börjar vi även se hur svenska företag ställs inför nya frågor i en förändrad verklighet. Om vi vill fortsätta driva arbetet för ökad mångfald i svenskt näringsliv, måste vi själva börja ställa de svåra frågorna. Vi behöver vara tydligare med varför vi gör det här – annars riskerar vi att backa flera år i utvecklingen.

Ett färskt exempel är hur den amerikanska regeringen, under Donald Trumps återkomst, valde att avveckla DEI-satsningar inom offentliga myndigheter. DEI beskrivs som ett ”hoax” och ses som ett hinder för ett samhälle där kompetens ska vara avgörande. Samtidigt minskar några av USA:s största bolag – från Walmart till flera techjättar – sina investeringar i mångfaldsprogram. Kritiken kommer inte från ett vakuum, och vi börjar nu se hur tongångarna även påverkar svenska verksamheter.

Den bästa vägen framåt är inte att backa – utan att bli tydligare

I Danmark har branschorganisationer som Dansk Industri uppmanat sina medlemsföretag att tona ner DEI-kommunikationen i USA, något som svenska bolag också börjar förhålla sig till. Samtidigt har svenska företag som Ericsson fått kritik för att ha minskat fokus på mångfald och inkludering i sina senaste årsredovisningar, vilket har väckt starka reaktioner.

Jag menar att den bästa vägen framåt är inte att backa – utan att bli tydligare. Vi måste våga granska våra egna initiativ och säkerställa att arbetet med mångfald, jämlikhet och inkludering faktiskt har ett tydligt syfte som både medarbetare och verksamhet förstår och står bakom.

Det räcker inte att säga att mångfald är viktigt. Vi måste kunna visa varför. Mångfaldsarbete får inte reduceras till symbolpolitik eller följa med i tillfälliga opinioner. Det måste bottna i tydliga affärsmål och insikter. Varför vill vi öka mångfalden i våra rekryteringar? Är det för att bredda kompetensbasen? För att få fler perspektiv i innovationsarbetet? Eller för att bättre spegla de samhällen vi verkar i?

Jag är övertygad om att mångfald bidrar till bättre beslut, starkare team och ökad konkurrenskraft. Det finns en lång rad forskningsrapporter som visar just det. Men om vi inte lyckas förklara kopplingen till affären – då tappar vi både kraft och förtroende.

 

Vi ska höja nivån på våra argument

I USA har kritiken mot DEI ofta handlat om att vita män upplever sig bortvalda på grund av kvoter eller särskilda satsningar för minoriteter. Samma argument har hörts även i Sverige, exempelvis i samband med riktade stipendier till kvinnliga forskare. Det är en typ av kritik vi måste ta på allvar. För att DEI-arbetet ska hålla över tid måste det upplevas som rättvist – inte som något som gynnar en grupp på bekostnad av en annan.

Det innebär inte att vi ska sluta arbeta för mångfald. Men vi måste bli bättre på att definiera vad vi menar med “den bästa kandidaten”. För människor verkar inte i ett vakuum, de ingår i team, i relationer, i sammanhang. Kompetens handlar inte bara om CV, utan också om potential, perspektiv och samarbetsförmåga. Och det kräver att vi är tydliga och trovärdiga i hur vi pratar om vårt arbete.

Det är tydligt att DEI-agendan är inne i en motvind internationellt. Men det innebär inte att vi måste backa i Sverige. Tvärtom är det nu vi behöver förankra vårt arbete djupare i verksamhetens mål och i en verklig förståelse för varför det är viktigt.

Vi ska inte dra ner på våra ambitioner. Men vi ska höja nivån på våra argument. Och vi ska bli bättre på att visa att mångfald inte är en eftergift – utan ett affärskritiskt verktyg för att lyckas i en komplex värld.

/Annette Otto, Senior Vice President, People & Culture, GlobalConnect