Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Debattreplik: Unionen står upp för jämställda löner!

Unionens självklara utgångspunkt är lika lön för likvärdigt arbete - oavsett kön. Men att avskaffa Märket är inte lösningen för att nå dit, skriver Unionens förbundsordförande Martin Linder.
Publicerad
Colourbox/Camilla Svensk
I dag är det är parterna inom Industriavtalet som sätter märket. Att frångå det är inte nyckeln till jämställda löner, skriver Martin Linder. Colourbox/Camilla Svensk
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det här är en replik på debattartikeln: Vågar Unionen jobba för jämställdhet?

Självklart kan det finnas löneskillnader mellan kvinnor och män, men de ska kunna förklaras med sakliga skäl – och lönen ska inte bero på ditt kön. Det är en av Unionens viktigaste frågor.

Att avskaffa Märket är inte lösningen för att komma till rätta med ojämställda löner. Den som påstår att Märket är ett hinder för jämställda löner gör det alldeles för enkelt för sig.

Problemet med ojämställda löner har flera olika orsaker, bland andra att kvinnor och män i stor utsträckning jobbar i olika yrken, men också ojämställda ingångslöner, osakligheter i löneutvecklingen på arbetsplatsen och negativa effekter av föräldraledighet och deltidsarbete på löneutvecklingen, något som främst drabbar kvinnor.

Märket innehåller inte lönesättande kriterier

Att modellen med Märket inte kan användas för att åtgärda hierarkiska skillnader mellan olika yrken inom exempelvis vården, gör inte Märkets viktiga funktion med löneökningar till alla branscher mindre viktig. Märket anger ett visst löneutrymme, men det säger inte något om hur löneutrymmet ska fördelas mellan de anställda hos en arbetsgivare. Märket innehåller alltså inte i sig lönesättande kriterier och innebär inte heller att mäns arbete utgör någon sorts norm för kvinnors lön.

Märket har både inneburit mer pengar i plånboken för alla, oavsett kön, och bidragit till mindre löneskillnader mellan kvinnor och män.

Sedan Märkets tillkomst för drygt 20 år sedan har löneskillnaden mellan kvinnor och män på hela arbetsmarknaden nästan halverats.

Man ska också komma ihåg att Märket är en solidarisk modell eftersom den ger löneökningar även i de branscher som är lägst avlönade - och oftast kvinnodominerade - som callcenter och lokalvårdare. Yrken som utan modellen med Märket skulle riskera att bli helt utan löneökningar.

Märket är inte heller ett hinder för att arbetsgivare ska kunna rätta till osakliga löneskillnader utanför det löneutrymme som följer av Märket. Om en arbetsgivare i arbetet med sin lönekartläggning och analys kommer fram till att kvinnodominerade grupper av arbetstagare behöver få sina löner justerade är det fullt möjligt att göra det med medel som ligger utanför det löneutrymme som följer av Märket.

Det går också att göra särskilda satsningar på underbetalda yrkesgrupper. Märket står inte i vägen för det. I avtalsrörelsen 2016 gjordes till exempel en särskild satsning på undersköterskor.

Stora löneskillnader mellan könen är inte en fråga mellan privat och offentlig sektor

Stora löneskillnader mellan könen är inte en fråga mellan privat och offentlig sektor. Problemet finns även inom privat sektor. Faktum är att både det ovägda och standardvägda lönegapet mellan kvinnor och män är större bland privatanställda tjänstemän än vad som är genomsnittet på arbetsmarknaden.

Så vad gör Unionen då för att uppnå jämställda löner på arbetsmarknaden på riktigt?

  • Vi kämpar för att fler arbetsgivare ska genomföra det viktiga arbetet med lönekartläggning och analys varje år. Det är alldeles för många arbetsgivare som inte följer lagkravet. Vi har också krävt att Diskrimineringsombudsmannen (DO) utövar en tillsyn som är värd namnet.
  • Vi vill se förändringar i diskrimineringslagen. Vi vill att bestämmelserna om aktiva åtgärder, inklusive de som avser lönekartläggning och analys, ska göras semidispositiva. Det betyder att man i centrala kollektivavtal kan komma överens om regler gällande arbetet för jämställda löner som ersätter skyldigheten att följa lagens bestämmelser om aktiva åtgärder. Det skulle förbättra möjligheterna för facken att vara pådrivande och ansvarsutkrävande i arbetet för jämställda löner hos den enskilde arbetsgivaren.
  • Vi driver på för ett mer föräldravänligt arbetsliv. Föräldralediga ska vara med i den årliga lönerevisionen och inte halka efter i lön i samband mer att de får barn.

Självklart står Unionen upp för att kvinnor och män ska ha likvärdiga möjligheter att utvecklas i sitt yrke och att göra karriär. Och vi har fortfarande mycket att göra för att lönerna ska bli jämställda.
 
/ Martin Linder, förbundsordförande

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: niklas.hallstedt@kollega.se eller lina.bjork@kollega.se 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Duktighetsfällan – när de starkaste täcker upp

Vi lär chefer att prioritera bättre, sätta gränser och återhämta sig. Men när kraven är större än resurserna räcker inte mer självledarskap. Då måste vi också våga granska organisationen, skriver Pernilla Norberg.
Pernilla Norberg Publicerad 10 november 2026, kl 05:55
Det finns en paradox i yrkeslivet. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig, skriver Pernilla Norberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag borde klara det här.” Jag har hört kompetenta och erfarna ledare säga det många gånger. Jag har också sagt det själv. Jag är ju chef. Jag har erfarenheten. Utbildningen. Mandatet. Jag borde kunna prioritera bättre, sätta tydligare gränser och hantera min arbetsbelastning.

Efter mer än 30 år i ledande roller, bland annat som rektor, chef och interimledare, har jag blivit alltmer intresserad av vad som händer innan den meningen uttalas. För ibland har vi redan gjort ett tankefel. Vi har tagit en komplex organisatorisk situation och gjort den till en fråga om individens förmåga att hantera den.

Jag arbetar själv med självledarskap och tycker att det är en viktig del av ett hållbart arbetsliv. Vi behöver kunna prioritera, sätta gränser, förstå våra egna mönster och ta ansvar för det vi faktiskt kan påverka. Men det finns en gräns. 

För vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan om att det helt enkelt finns för mycket att prioritera? Vad händer när arbetsuppgifter läggs till utan att något tas bort? När ansvaret ökar men resurserna inte gör det? När återhämtningen mest går åt till att bli tillräckligt återställd för att klara nästa likadana vecka? Då behöver vi sluta fråga enbart hur individen ska bli bättre på att hantera situationen.

Vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan att det finns för mycket att prioritera?

Arbetsmiljöverket är tydligt med att organisatorisk och social arbetsmiljö bland annat handlar om balans mellan krav och resurser. Arbetsgivaren ansvarar för att organisera, leda och fördela arbetet så att arbetsmiljön är god. Myndigheten konstaterar också att obalans mellan krav och resurser inte kan lösas genom ständiga omprioriteringar eller genom att enbart hänvisa till återhämtning. 

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation. Och nej, du kan inte yoga bort den heller. Det säger jag som faktiskt har drivit yogastudio.

Yoga, återhämtning och andning kan vara värdefullt för människan. Men det skapar inte tydligare mandat, rimligare arbetsmängd eller tillräckliga resurser.

Det finns dessutom en paradox som jag sett många gånger under mitt yrkesliv. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig. Hon löser. Täcker upp. Tar ett samtal till. Jobbar lite längre. Fångar det som faller mellan stolarna. Och verksamheten fortsätter fungera. Åtminstone på ytan. Men någonstans behöver vi våga fråga: Fungerar organisationen eller fungerar den därför att några människor hela tiden kompenserar för det som inte fungerar?

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation

Det är en obekväm men viktig skillnad. För när den som alltid säger ”jag fixar det” till slut inte gör det längre, blir problemet plötsligt synligt.

Jag tror att vi behöver bli betydligt bättre på att skilja mellan tre nivåer:

Människan. Ledarskapet. Organisationen.

Människan behöver ta ansvar för sina val, gränser och beteenden. Ledaren behöver ta ansvar för sitt ledarskap och det hon faktiskt kan påverka. Organisationen behöver ta ansvar för de förutsättningar människor förväntas prestera inom. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom.

Arbetsmiljöverkets regler säger också att chefer inte bara behöver kunskap om hur ohälsosam arbetsbelastning ska förebyggas. De behöver förutsättningar att omsätta kunskapen i praktiken, däribland rimlig arbetsbelastning, stöd och tillräckliga befogenheter. 

Därför vill jag att vi slutar nöja oss med frågan: Hur får vi våra chefer och medarbetare att bli mer hållbara?

Och börjar ställa den betydligt mer krävande frågan: Hur skapar vi organisationer där människor faktiskt har förutsättningar att hålla?

För organisationen har ansvar för förutsättningarna. Ledaren har ansvar för sitt självledarskap. Hållbart ledarskap kräver båda.

Pernilla Norberg, föreläsare, författare, ledarskapsutvecklare