Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Dags att ge arbetsgivare friskvårdsbidrag

Dagens friskvådsbidrag borde kompletteras med ett liknande för arbetsgivare, för att främja hälsosamma aktiviteter på jobbet, skriver Dennis Hedenskog.
Publicerad
till vänster ett tennisracket, till höger Dennis Hedenskog
Att spela tennis på fritiden är ett bra sätt att utnyttja friskvårdsbidraget, men det bör även kompletteras med ett bidrag till arbetsgivarna, skriver Dennis Hedenskog. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi har i Sverige ett omfattande problem med arbetsplatser som människor inte mår bra av. Inte mår dåligt på, utan mår dåligt av. Det leder till höga tal av stressrelaterade sjukdomar som kostar alla inblandade oerhört mycket. Dels i form av förlorade inkomster för företagen och stora kostnader för samhället, dels i lidande för individen som kan få stora konsekvenser för både arbetsliv och livskvalitet.

Enligt Arbetsmiljöverket kostar en utbränd medarbetare flera hundra tusen kronor. Utbrändhet kostar det svenska samhället åtskilliga miljarder kronor årligen. Då har vi inte ens tagit i beaktande de förluster och den uteblivna utveckling som minskad kapacitet och motivation skapar hos individer och i team som inte drabbats av utbrändhet men inte presterar i linje med sin fulla potential.

Branscher med högpresterande individer där välmående på arbetsplatsen ses som en “mjuk fråga” och i bästa fall en "nice to have", snarare än som en förutsättning för prestation, har en särskild sårbarhet och risk. Några exempel på sektorer som är hårt drabbade är IT, konsultbranschen, juridik, och informations- och kommunikationsteknik.

Vi behöver vd:ar som planerar in en stund i kontorets vilrum

Ett välmående hållbart arbetsliv är en lönsamhetsfråga, en affärsutvecklingsfråga och en hållbarhetsfråga och behöver prioriteras högre än vad som görs i dag. Det ska inte handla om hur väl anställda tar hand som sig själva på sin fritid, utan om den arbetsmiljö som arbetsgivare erbjuder. Vi behöver fler vd:ar som planerar in en stund i kontorets vilrum en vanlig torsdag och som skapar förutsättningar för sina team att göra detsamma. Hur barfota man är på sitt skärgårdsställe eller hur mycket tennis man spelar på söndagarna är en annan fråga.

Lagstiftare och beslutsfattare har tagit en del steg. Vi har till exempel regelverk för arbetsplatsens utformning kring vilrum, sociala ytor med mera. Men hur många efterföljer dessa? Finns det vilrum överallt och används dessa rätt eller överhuvudtaget? Hur många har använt ett vilrum på sin arbetsplats den senaste månaden? Hur många som läser denna debattartikel jobbar i en arbetsmiljö som aktivt i sin lokal skapar förutsättningar för att alla i teamet ska må bra under arbetsdagarna?

Vi behöver skapa hållbara och hälsosamma arbetsplatser för att medarbetare ska nå sin fulla potential och bidra till organisationens utveckling. Vi behöver se kopplingen mellan folkhälsa och arbetsliv. Alla arbetsgivare och företagsledare behöver ta sitt ansvar. Inte på framtidens arbetsplats utan nu.

Vi kan förändra stora system

För att påskynda utvecklingen föreslår vi att dagens friskvårdsbidrag, som bygger på att anställda på sin fritid ska göra något för sin hälsa, kompletteras med ett friskvårdsbidrag som företag och arbetsgivare kan använda för att förbättra arbetsplatsen med hälsofrämjande åtgärder.

Åtgärderna är proaktiva och preventiva och ramarna kan regleras utifrån forskning och nuvarande regelverk. Staten måste gå in med denna typ av underlättande åtgärder som har preventivt värde och underlättar för arbetsgivare. 

Men det räcker inte. En arbetsplats som skapar förutsättningar för ett hållbart och hälsosamt arbetsliv behöver erbjuda verktyg för följande fem mänskliga behov: vila, rörelse, lärande, fokus, socialisering. När vi jobbar utifrån denna metod i vår egen verksamhet har vi sett väldigt positiva resultat. 

När en arbetsplats möter de fem grundbehoven ser vi snabbt vinster för alla inblandade. Människor mår bättre och presterar bättre vilket leder till ökade vinster för företagen och lägre sjukkostnader för staten. Det här är en omställning som våra arbetsplatser måste genomgå för att vara en del av ett hållbart samhälle.

När jag var liten arbetade min pappa på Posten och på den tiden (sent 90-tal) fanns det ett rökrum inne på hans kontor. Så för ungefär 20 år sedan finansierade den svenska staten (via sitt ägande i Posten) utrymmen för rökning inomhus på kontoret. Det är lätt att lite olustigt skratta åt detta nu, men för mig pekar det på två saker. Dels att vi kan förändra stora system, men viktigare är att vad som ges utrymme att göra på en arbetsplats, att det normaliseras och blir till rutiner. Det är inte på något sätt orealistiskt eller irrelevant att staten 20 år senare ska finansiera hälsofrämjande utrymmen på landets arbetsplatser och att rutiner för välmående ska vara en självklar del av arbetsmiljön. 

/Dennis Hedenskog, grundare LAMB, som hyr ut och förvaltar kontor. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Utbrändhet är en fråga om identitet, inte arbetsmiljö

Vi pratar ofta om utbrändhet som en effekt av för hög arbetsbelastning eller dålig arbetsmiljö. Men jag tror att problemet inte alltid är en fråga om våra omständigheter, utan hur vi förhåller oss till dem, skriver Anna Rapp.
Publicerad 2 december 2025, kl 09:15
Kvinna sitter lutad över en säng
Utbrändhet handlar inte bara om yttre omständigheter utan identitet, skriver Anna Rapp. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kanske är det dags att ifrågasätta gamla sanningar och se på frågan ur ett nytt perspektiv. Inte som ett arbetsmiljöproblem, utan som en fråga om självbild – och om det vi faktiskt tror oss veta om vår egen identitet.

Begreppet burnout, eller utbrändhet på svenska, myntades i början av 70-talet av den tysk-amerikanske psykologen Herbert Freudenberger. Inte långt senare vidareutvecklades begreppet av bland annat Christina Maslach, en amerikansk socialpsykolog, vars inflytelserika teori och definition är den mest citerade och använda i forskningsvärlden på temat utbrändhet.

Maslach teori bygger, kort summerat, på samspelet mellan individen och arbetsmiljön och refererar till balansen mellan arbetskrav och resurser som en central orsak till utbrändhet. Hon menar att problemet inte bör kopplas till individen, utan dess omständigheter. Även om jag förstår – och delvis delar – Maslachs resonemang, upplever jag att den lämnar en viktig aspekt utanför. 

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på

Under större delen av min karriär har jag identifierat mig med min prestation. Jag har kopplat mitt värde till vad jag gör, i stället för vem jag är. Och vad det egentligen betyder är att jag värderat mig själv högt när jag presterar och åstadkommer något, medan jag ansett mig stå helt utan värde när jag inte gör bra ifrån mig. Värdet som sådant har styrts av yttre faktorer – det vill säga när någon eller något utanför mig själv bekräftar att det jag gjort är bra.

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på och resulterade – inte helt oväntat – i en utbrändhet, eller utmattningsdepression. Jag behövde lämna rollen som vd för det företag jag grundat för att i stället ägna mig åt att göra ingenting. ”Skönt med vila, du behöver det”, hörde jag folk omkring mig säga. Men jag tror att ni som gått igenom samma sak vet att en utbrändhet inte på något vis är en skön vila. I stället kan det liknas vid ett existentiellt inferno, där man tvingas ifrågasätta allt man trodde var sant om sin egen identitet. 

Den identitetskris som följde skulle visa sig vara det värsta och bästa jag varit med om. Den tvingade mig inte bara att motvilligt riva den fasad jag under så lång tid jobbat på att upprätthålla, utan gjorde det också tydligt hur jag, samtidigt som jag tappade allt, insåg att jag faktiskt inte förlorade något.

Omständigheter kan utlösa stress – men inte ensamt skapa den

Under den här perioden lärde jag känna vem jag var som person utan min prestation, och det skapade en trygghet jag inte upplevt tidigare. Utan den insikten skulle jag troligtvis aldrig förstå att problematiken kring stress och utmattning, mer än något annat, handlar om just det – vår identitet. 

Jag är övertygad om att en individs omständigheter kan utlösa eller förvärra stress – men inte ensamt skapa den. Det kan fungera som en katalysator, men bör inte pekas ut som orsaken till problemet. I rak kontrast till vad Maslach teorier antyder, tror jag att det handlar mindre om våra omständigheter och mer om hur vi förhåller oss till dem. 

När vi inte kan skilja på vem vi är och vad vi gör hamnar vi i ett sårbart läge, där varje uns av motgång eller kritik slår mot oss som personer. Det i sin tur skapar en rädsla för att göra fel och vi gör allt i vår makt för att undvika det.

Vägen framåt handlar om en stärkt självkänsla

Hur mycket jag än vrider och vänder på det, kommer jag tillbaka till att stressrelaterad ohälsa är en mental friktion – inte en faktisk belastning. Med det menar jag den inre dragkampen som uppstår när våra handlingar inte längre stämmer överens med våra värderingar. När vi gör mer än vi orkar, säger ja fast vi vill säga nej, eller försöker leva upp till en bild av oss själva som inte längre känns sann. Den spänningen, mellan det vi känner och det vi gör – är ofta det som till slut bränner ut oss. Det är vår oförmåga att göra det som vi innerst inne vet är rätt, framför det som i stunden känns lätt.

Min övertygelse är att vägen framåt inte handlar om nya policies eller arbetsmiljöprogram, utan om en stärkt självkänsla. Att bygga motståndskraft inifrån och hitta förmågan att stå stadigt i sig själv, även när omgivningen gungar. 

Det känns därför bra att kunna luta sig mot den nya generationens forskare, som i studier, de senaste fem till tio åren har börjat ifrågasätta de teorier som under lång tid framgångsrikt fångat konsekvenserna av utbrändhet, snarare än de faktiska orsakerna som leder fram till den. Kanske handlar utbrändhet inte om en obalans mellan krav och resurser, utan om en obalans mellan självbild och självvärde. Mellan den vi tror att vi måste vara – och den vi faktiskt är.

/Anna Rapp, företagare