I spåren av finanskrisen krympte världsekonomin med 0,6 procent 2009. Det framgår av Unionens första egna prognos över svensk ekonomi. Det var en historiskt låg BNP-tillväxt. Det positiva är dock att världsekonomin har återhämtat sig snabbare än väntat efter den finansiella härdsmältan som inleddes när den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs i september 2008.

En viktig förklaring till den snabba återhämtningen är att stora delar av Asien och Sydamerika inte drabbades särskilt hårt av krisen och att dessa länder därmed har bidragit till att västvärldens export har ökat i en takt som få förutsåg för något år sedan. För Sveriges del har detta inneburit att exporten växte med hela 11 procent under 2010.

Tack vare ett gynnsamt statsfinansiellt läge vid ingången till krisen, framgångsrika åtgärder för att stabilisera banksystemet och av riksbanken sänkta räntor har även den inhemska svenska ekonomin kommit förvånansvärt lindrigt undan. Tillsammans bidrog detta till att BNP-tillväxten var 5,5 procent förra året. Unionens prognos indikerar att tillväxten i år kommer att uppgå till 4,1 procent och till 2,9 procent nästa år.

Det är en nedväxling från förra året, men fortfarande en fortsatt positiv utveckling. Arbetslösheten kommer att minska ytterligare, om än inte tillräckligt. Investeringarna är på väg att ta fart och börsföretagens vinster är redan tillbaka på de nivåer som förelåg före finanskrisen. Dessa positiva framtidsutsikter kan dock inte dölja det faktum att svensk ekonomi precis har lämnat bakom sig den värsta perioden i modern tid och att den globala återhämtningen fortfarande hotas av ett antal risker, till exempel stigande oljepriser, hög inflation, skuldsatta länder i Västeuropa och en amerikansk ekonomi med stora problem.

Unionens medlemmar har tagit ett stort ansvar i spåren av finanskrisen. Många har förlorat sina jobb, andra har pressats hårdare när personalen har minskat. Lokala uppgörelser om "krisavtal" har förhandlats fram i en del företag och lönerevisioner har skjutits fram, inte sällan utan retroaktivitet. Sist men inte minst tog Unionen ett stort ansvar för att avtalsrörelsen 2010 landade på en central löneökningstakt som var anpassad till det prekära läget. Vi får inte glömma bort att banksystemet, med finansministerns ord, var mycket, mycket nära ett totalt sammanbrott i efterdyningarna av den vidlyftiga utlåningen i Baltikum. Vi får heller inte glömma bort att det statliga Konjunkturinstitutet bedömde att arbetslösheten skulle ligga kring tolv procent.

Nu pekar kurvorna åt rätt håll och löneutrymmet växer. Våra medlemmar ska självklart ha sin rättmätiga del av de växande värden som de skapar i företagen. Vårt uppdrag är att i höstens avtalsrörelse förhandla fram ett lönemärke som hittar rätt balans mellan höjda löner, ökad sysselsättning och förbättrad konkurrenskraft. Vårt ansvar är att vara långsiktiga - att säkerställa en positiv utveckling på arbetsmarknaden under flera år framöver.

Regeringens politik saknar i flera avseenden den önskvärda långsiktigheten. Den vägledande idén har under senare år varit att genom försämrad ersättning vid arbetslöshet och differentierade avgifter till a-kassan sänka fackens lönekrav och att trycka ned den lägsta lön de arbetslösa är villiga att arbeta för. Jag tror inte att fattiggörande av arbetslösa eller ett avgiftssystem som vill styra fackens lönekrav nedåt är vägen framåt för Sverige.

Nu ser vi att alltfler företag i alltfler branscher har svårt att rekrytera personal - trots att arbetslösheten fortfarande är hög. Arbetsmarknadsutbildningarna ligger på rekordlåga nivåer och vägen tillbaka via komvux har beskurits. Jobb- och utvecklingsgarantins tredje fas består mest av förvaring och ökar inte den arbetslöses möjligheter att hitta nytt jobb.

 Långtidsarbetslösheten är rekordhög och Arbetsförmedlingen bedömer att hälften av deras inskrivna tillhör en utsatt grupp på arbetsmarknaden. Fler än 100?000 individer mellan 20-29 år saknar fullständiga gymnasiebetyg. Det är regeringens ansvar att åtgärda detta. Om så inte sker kommer sysselsättningen att bli lägre och arbetslösheten högre än vad den annars hade kunnat vara och inflationsdrivande flaskhalsar kommer att tvinga riksbanken att höja räntan snabbare.

Den här matchningsproblematiken har företagen påvisat under en längre tid. Det är positivt. Vad som inte är lika positivt är tendensen till snabbt stigande rörliga ersättningar till ledande personer i företagen och att aktieutdelningarna ökar oroväckande snabbt. I det senare fallet har börsbolagen överträffat marknadens redan höga förväntningar.

Dagens Industri pratar om en "Utdelningsskräll" och säger att storbolagen delar ut 31 procent mer än i fjol. Självklart ska företagen dela ut delar av sin vinst, men alltför ofta drabbar kortsiktigheten investeringarna i ökad produktionskapacitet, fler jobb och mer kompetensutveckling. Det borde vara företagens ansvar att agera långsiktigt och att värna allmänintresset framför kortsiktig pekuniär vinning för egen del.