Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Att utrota döden på jobbet kräver ny strategi

Ingen vill dö i en arbetsplatsolycka. Men trots förebyggande arbete har byggbranschen inte lyckats. Vill vi ändra beteenden måste vi fokusera på vad medarbetare gör bra och förstärka det, i stället för att mäta fel och avvikelser säger Kajsa Hessel, ordförande i Byggcheferna.
Publicerad
Colourbox
Att låta landets platschefer, arbetsledare, projektchefer och andra byggchefer klä skott för dödsolyckor och arbetsplatsolyckor är inte konstruktivt. Det är att förenkla problemet, skriver Kajsa Hessel, ordförande i Byggcheferna. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I en intervju i Chef & Karriär* säger Ulrika Dolietis, vd på föreningen Håll Nollan, att färre checklistor och mer utbildning är två steg för att nå målet om noll olyckor i byggbranschen. Vi i branschföreningen Byggcheferna med 17 000 medlemmar håller fullt ut med henne.

Branschen har länge förlitat sig till regelverk som förvisso är viktiga men samtidigt inte tillräckliga. Det visar Arbetsmiljöverkets statistik mycket tydligt; efter årtionden toppar branschen vad gäller arbetsplatsolyckor. Här är Håll Nollan en viktig branschgemensam satsning och föreningen gör ett mycket viktigt jobb.

 

Men Ulrika Dolietis ger samtidigt landets byggchefer en tvåa i betyg i säkerhetsarbetet. Det tycker vi är olyckligt av flera skäl. Att låta landets platschefer, arbetsledare, projektchefer och andra byggchefer klä skott för dödsolyckor och arbetsplatsolyckor är inte konstruktivt. Det är att förenkla problemet.

Nio av tio chefer i byggbranschen sätter säkerhet högst på agendan. Det är självklart; ingen vill dö i en arbetsplatsolycka och ingen vill att ens medarbetare tar sådana risker. Men trots decennier av arbetsmiljöarbete och trots regeringens nu femåriga vision om att ingen ska behöva dö i en arbetsplatsolycka, har branschen inte lyckats.

En del av förklaringen är att vi förlitat oss på vad lagen kräver, det vill säga att identifiera risker och vidta legalt styrda åtgärder för att förebygga dem.

Traditionellt sett går de flesta företags arbetsmiljöarbete i dag ut på att identifiera risker och vidta åtgärder för att förebygga dessa. Det gör vi eftersom det är så lagstiftningen är utformad. Vi skriver policyer och instruktioner och inför olika typer av skyddsutrustning. De är viktiga åtgärder för att styra och instruera i en säker riktning.  Arbetssättet hjälper oss att förstå vad vi ska undvika.

Problemet är att det arbetssättet inte är det mest effektiva om vi faktiskt vill påverka beteenden och därför inte räcker för att skapa en stark säkerhetskultur.

En Novus-undersökning genomförd på uppdrag av Byggcheferna visar att branschen gör tvärt emot vad vetenskapen säger är den bästa metoden för att påverka människors beteenden. Genom forskning vet vi att om vi vill påverka beteenden behöver vi lägga betydligt mer tid på att uppmärksamma medarbetare som arbetar på ett säkert sätt än att mäta fel och avvikelser, samt att straffa.

Vi människor är vanligtvis motiverade av att bete oss på ett riskfyllt sätt eftersom vi ofta har något att vinna på det i stället för att agera på ett mer säkert sätt. Vi kanske spar tid, det är mer bekvämt än de mer säkra alternativen och det är många gånger billigare i det korta perspektivet. Det gör att det är lätt hänt att riskfyllda beteenden blir det normala, det som förstärks helt naturligt i vår vardag. 

Dessutom är vi människor generellt ganska dåliga på att se risker, och vi vänjer oss väldigt snabbt vid riskfyllda miljöer.    

Forskningen visar att om vi vill påverka människors beteenden behöver vi kompensera för vårt naturligt riskfyllda beteende genom att förstärka det positiva. När det gäller säkerhet handlar det om att förstärka önskade, säkra beteenden genom att lägga mer tid och kraft på att uppmärksamma medarbetare som arbetar på ett säkert sätt än på att mäta fel och avvikelser.

I byggbranschen sker den raka motsatsen. Som bransch lägger vi vårt fokus i för stor utsträckning på det vi vill korrigera i stället för att förstärka de önskade beteendena.

En viktig slutsats är att vi mycket väl kan nå nollvisionen om dödsolyckor på våra byggarbetsplatser genom att nyttja en effektivare och mer forskningsbaserad metod för arbetsmiljöarbetet. 

För att lyckas måste vi införa en helt ny strategi i arbetsmiljöarbetet. En strategi som bygger på en ny typ av mätning med mål för andelen säkra beteenden som hela tiden ska öka. Och som utvecklar chefers förmåga att påverka de beteenden hos medarbetarna som vi vet leder till de mål vi satt upp.

De kan bestämma sig för att inte efterfråga lönsamhet på bekostnad av människors liv och hälsa.

Men för att nå dit är det inte konstruktivt att måla ut byggchefer som bristfälliga i detta arbete. Håll Nollans 84 uppdragsgivare och medlemmar är alla stora inflytelserika företag och organisationer som kan utbilda och sätta moderna och effektiva metoder i händerna på sina chefer. Det är inte upp till en enskild chefs förmåga utan handlar om en ny strategi som måste beslutas på högsta ort. Här har vi sedan ett gemensamt ansvar att förverkliga strategin.

Det är också Håll Nollans medlemmar som kan bestämma sig för att inte efterfråga lönsamhet på bekostnad av människors liv och hälsa. Dessutom kan samhället ta ansvar för att säkerhetsutbildningen för blivande chefer ses över så att de lär sig om forskningsbaserade metoder för att leda mot önskade säkra beteenden.

Branschens chefer är nyckeln, sätt effektiva metoder och verktyg i deras händer! 

/Kajsa Hessel, ordförande i Byggcheferna 

*Chef & Karriär är Kollegas systertidning för Unionens chefsmedlemmar.

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef