Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Att utrota döden på jobbet kräver ny strategi

Ingen vill dö i en arbetsplatsolycka. Men trots förebyggande arbete har byggbranschen inte lyckats. Vill vi ändra beteenden måste vi fokusera på vad medarbetare gör bra och förstärka det, i stället för att mäta fel och avvikelser säger Kajsa Hessel, ordförande i Byggcheferna.
Publicerad
Colourbox
Att låta landets platschefer, arbetsledare, projektchefer och andra byggchefer klä skott för dödsolyckor och arbetsplatsolyckor är inte konstruktivt. Det är att förenkla problemet, skriver Kajsa Hessel, ordförande i Byggcheferna. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I en intervju i Chef & Karriär* säger Ulrika Dolietis, vd på föreningen Håll Nollan, att färre checklistor och mer utbildning är två steg för att nå målet om noll olyckor i byggbranschen. Vi i branschföreningen Byggcheferna med 17 000 medlemmar håller fullt ut med henne.

Branschen har länge förlitat sig till regelverk som förvisso är viktiga men samtidigt inte tillräckliga. Det visar Arbetsmiljöverkets statistik mycket tydligt; efter årtionden toppar branschen vad gäller arbetsplatsolyckor. Här är Håll Nollan en viktig branschgemensam satsning och föreningen gör ett mycket viktigt jobb.

 

Men Ulrika Dolietis ger samtidigt landets byggchefer en tvåa i betyg i säkerhetsarbetet. Det tycker vi är olyckligt av flera skäl. Att låta landets platschefer, arbetsledare, projektchefer och andra byggchefer klä skott för dödsolyckor och arbetsplatsolyckor är inte konstruktivt. Det är att förenkla problemet.

Nio av tio chefer i byggbranschen sätter säkerhet högst på agendan. Det är självklart; ingen vill dö i en arbetsplatsolycka och ingen vill att ens medarbetare tar sådana risker. Men trots decennier av arbetsmiljöarbete och trots regeringens nu femåriga vision om att ingen ska behöva dö i en arbetsplatsolycka, har branschen inte lyckats.

En del av förklaringen är att vi förlitat oss på vad lagen kräver, det vill säga att identifiera risker och vidta legalt styrda åtgärder för att förebygga dem.

Traditionellt sett går de flesta företags arbetsmiljöarbete i dag ut på att identifiera risker och vidta åtgärder för att förebygga dessa. Det gör vi eftersom det är så lagstiftningen är utformad. Vi skriver policyer och instruktioner och inför olika typer av skyddsutrustning. De är viktiga åtgärder för att styra och instruera i en säker riktning.  Arbetssättet hjälper oss att förstå vad vi ska undvika.

Problemet är att det arbetssättet inte är det mest effektiva om vi faktiskt vill påverka beteenden och därför inte räcker för att skapa en stark säkerhetskultur.

En Novus-undersökning genomförd på uppdrag av Byggcheferna visar att branschen gör tvärt emot vad vetenskapen säger är den bästa metoden för att påverka människors beteenden. Genom forskning vet vi att om vi vill påverka beteenden behöver vi lägga betydligt mer tid på att uppmärksamma medarbetare som arbetar på ett säkert sätt än att mäta fel och avvikelser, samt att straffa.

Vi människor är vanligtvis motiverade av att bete oss på ett riskfyllt sätt eftersom vi ofta har något att vinna på det i stället för att agera på ett mer säkert sätt. Vi kanske spar tid, det är mer bekvämt än de mer säkra alternativen och det är många gånger billigare i det korta perspektivet. Det gör att det är lätt hänt att riskfyllda beteenden blir det normala, det som förstärks helt naturligt i vår vardag. 

Dessutom är vi människor generellt ganska dåliga på att se risker, och vi vänjer oss väldigt snabbt vid riskfyllda miljöer.    

Forskningen visar att om vi vill påverka människors beteenden behöver vi kompensera för vårt naturligt riskfyllda beteende genom att förstärka det positiva. När det gäller säkerhet handlar det om att förstärka önskade, säkra beteenden genom att lägga mer tid och kraft på att uppmärksamma medarbetare som arbetar på ett säkert sätt än på att mäta fel och avvikelser.

I byggbranschen sker den raka motsatsen. Som bransch lägger vi vårt fokus i för stor utsträckning på det vi vill korrigera i stället för att förstärka de önskade beteendena.

En viktig slutsats är att vi mycket väl kan nå nollvisionen om dödsolyckor på våra byggarbetsplatser genom att nyttja en effektivare och mer forskningsbaserad metod för arbetsmiljöarbetet. 

För att lyckas måste vi införa en helt ny strategi i arbetsmiljöarbetet. En strategi som bygger på en ny typ av mätning med mål för andelen säkra beteenden som hela tiden ska öka. Och som utvecklar chefers förmåga att påverka de beteenden hos medarbetarna som vi vet leder till de mål vi satt upp.

De kan bestämma sig för att inte efterfråga lönsamhet på bekostnad av människors liv och hälsa.

Men för att nå dit är det inte konstruktivt att måla ut byggchefer som bristfälliga i detta arbete. Håll Nollans 84 uppdragsgivare och medlemmar är alla stora inflytelserika företag och organisationer som kan utbilda och sätta moderna och effektiva metoder i händerna på sina chefer. Det är inte upp till en enskild chefs förmåga utan handlar om en ny strategi som måste beslutas på högsta ort. Här har vi sedan ett gemensamt ansvar att förverkliga strategin.

Det är också Håll Nollans medlemmar som kan bestämma sig för att inte efterfråga lönsamhet på bekostnad av människors liv och hälsa. Dessutom kan samhället ta ansvar för att säkerhetsutbildningen för blivande chefer ses över så att de lär sig om forskningsbaserade metoder för att leda mot önskade säkra beteenden.

Branschens chefer är nyckeln, sätt effektiva metoder och verktyg i deras händer! 

/Kajsa Hessel, ordförande i Byggcheferna 

*Chef & Karriär är Kollegas systertidning för Unionens chefsmedlemmar.

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam