Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Att utrota döden på jobbet kräver ny strategi

Ingen vill dö i en arbetsplatsolycka. Men trots förebyggande arbete har byggbranschen inte lyckats. Vill vi ändra beteenden måste vi fokusera på vad medarbetare gör bra och förstärka det, i stället för att mäta fel och avvikelser säger Kajsa Hessel, ordförande i Byggcheferna.
Publicerad
Colourbox
Att låta landets platschefer, arbetsledare, projektchefer och andra byggchefer klä skott för dödsolyckor och arbetsplatsolyckor är inte konstruktivt. Det är att förenkla problemet, skriver Kajsa Hessel, ordförande i Byggcheferna. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I en intervju i Chef & Karriär* säger Ulrika Dolietis, vd på föreningen Håll Nollan, att färre checklistor och mer utbildning är två steg för att nå målet om noll olyckor i byggbranschen. Vi i branschföreningen Byggcheferna med 17 000 medlemmar håller fullt ut med henne.

Branschen har länge förlitat sig till regelverk som förvisso är viktiga men samtidigt inte tillräckliga. Det visar Arbetsmiljöverkets statistik mycket tydligt; efter årtionden toppar branschen vad gäller arbetsplatsolyckor. Här är Håll Nollan en viktig branschgemensam satsning och föreningen gör ett mycket viktigt jobb.

 

Men Ulrika Dolietis ger samtidigt landets byggchefer en tvåa i betyg i säkerhetsarbetet. Det tycker vi är olyckligt av flera skäl. Att låta landets platschefer, arbetsledare, projektchefer och andra byggchefer klä skott för dödsolyckor och arbetsplatsolyckor är inte konstruktivt. Det är att förenkla problemet.

Nio av tio chefer i byggbranschen sätter säkerhet högst på agendan. Det är självklart; ingen vill dö i en arbetsplatsolycka och ingen vill att ens medarbetare tar sådana risker. Men trots decennier av arbetsmiljöarbete och trots regeringens nu femåriga vision om att ingen ska behöva dö i en arbetsplatsolycka, har branschen inte lyckats.

En del av förklaringen är att vi förlitat oss på vad lagen kräver, det vill säga att identifiera risker och vidta legalt styrda åtgärder för att förebygga dem.

Traditionellt sett går de flesta företags arbetsmiljöarbete i dag ut på att identifiera risker och vidta åtgärder för att förebygga dessa. Det gör vi eftersom det är så lagstiftningen är utformad. Vi skriver policyer och instruktioner och inför olika typer av skyddsutrustning. De är viktiga åtgärder för att styra och instruera i en säker riktning.  Arbetssättet hjälper oss att förstå vad vi ska undvika.

Problemet är att det arbetssättet inte är det mest effektiva om vi faktiskt vill påverka beteenden och därför inte räcker för att skapa en stark säkerhetskultur.

En Novus-undersökning genomförd på uppdrag av Byggcheferna visar att branschen gör tvärt emot vad vetenskapen säger är den bästa metoden för att påverka människors beteenden. Genom forskning vet vi att om vi vill påverka beteenden behöver vi lägga betydligt mer tid på att uppmärksamma medarbetare som arbetar på ett säkert sätt än att mäta fel och avvikelser, samt att straffa.

Vi människor är vanligtvis motiverade av att bete oss på ett riskfyllt sätt eftersom vi ofta har något att vinna på det i stället för att agera på ett mer säkert sätt. Vi kanske spar tid, det är mer bekvämt än de mer säkra alternativen och det är många gånger billigare i det korta perspektivet. Det gör att det är lätt hänt att riskfyllda beteenden blir det normala, det som förstärks helt naturligt i vår vardag. 

Dessutom är vi människor generellt ganska dåliga på att se risker, och vi vänjer oss väldigt snabbt vid riskfyllda miljöer.    

Forskningen visar att om vi vill påverka människors beteenden behöver vi kompensera för vårt naturligt riskfyllda beteende genom att förstärka det positiva. När det gäller säkerhet handlar det om att förstärka önskade, säkra beteenden genom att lägga mer tid och kraft på att uppmärksamma medarbetare som arbetar på ett säkert sätt än på att mäta fel och avvikelser.

I byggbranschen sker den raka motsatsen. Som bransch lägger vi vårt fokus i för stor utsträckning på det vi vill korrigera i stället för att förstärka de önskade beteendena.

En viktig slutsats är att vi mycket väl kan nå nollvisionen om dödsolyckor på våra byggarbetsplatser genom att nyttja en effektivare och mer forskningsbaserad metod för arbetsmiljöarbetet. 

För att lyckas måste vi införa en helt ny strategi i arbetsmiljöarbetet. En strategi som bygger på en ny typ av mätning med mål för andelen säkra beteenden som hela tiden ska öka. Och som utvecklar chefers förmåga att påverka de beteenden hos medarbetarna som vi vet leder till de mål vi satt upp.

De kan bestämma sig för att inte efterfråga lönsamhet på bekostnad av människors liv och hälsa.

Men för att nå dit är det inte konstruktivt att måla ut byggchefer som bristfälliga i detta arbete. Håll Nollans 84 uppdragsgivare och medlemmar är alla stora inflytelserika företag och organisationer som kan utbilda och sätta moderna och effektiva metoder i händerna på sina chefer. Det är inte upp till en enskild chefs förmåga utan handlar om en ny strategi som måste beslutas på högsta ort. Här har vi sedan ett gemensamt ansvar att förverkliga strategin.

Det är också Håll Nollans medlemmar som kan bestämma sig för att inte efterfråga lönsamhet på bekostnad av människors liv och hälsa. Dessutom kan samhället ta ansvar för att säkerhetsutbildningen för blivande chefer ses över så att de lär sig om forskningsbaserade metoder för att leda mot önskade säkra beteenden.

Branschens chefer är nyckeln, sätt effektiva metoder och verktyg i deras händer! 

/Kajsa Hessel, ordförande i Byggcheferna 

*Chef & Karriär är Kollegas systertidning för Unionens chefsmedlemmar.

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.