Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Att utrota döden på jobbet kräver ny strategi

Ingen vill dö i en arbetsplatsolycka. Men trots förebyggande arbete har byggbranschen inte lyckats. Vill vi ändra beteenden måste vi fokusera på vad medarbetare gör bra och förstärka det, i stället för att mäta fel och avvikelser säger Kajsa Hessel, ordförande i Byggcheferna.
Publicerad
Colourbox
Att låta landets platschefer, arbetsledare, projektchefer och andra byggchefer klä skott för dödsolyckor och arbetsplatsolyckor är inte konstruktivt. Det är att förenkla problemet, skriver Kajsa Hessel, ordförande i Byggcheferna. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I en intervju i Chef & Karriär* säger Ulrika Dolietis, vd på föreningen Håll Nollan, att färre checklistor och mer utbildning är två steg för att nå målet om noll olyckor i byggbranschen. Vi i branschföreningen Byggcheferna med 17 000 medlemmar håller fullt ut med henne.

Branschen har länge förlitat sig till regelverk som förvisso är viktiga men samtidigt inte tillräckliga. Det visar Arbetsmiljöverkets statistik mycket tydligt; efter årtionden toppar branschen vad gäller arbetsplatsolyckor. Här är Håll Nollan en viktig branschgemensam satsning och föreningen gör ett mycket viktigt jobb.

 

Men Ulrika Dolietis ger samtidigt landets byggchefer en tvåa i betyg i säkerhetsarbetet. Det tycker vi är olyckligt av flera skäl. Att låta landets platschefer, arbetsledare, projektchefer och andra byggchefer klä skott för dödsolyckor och arbetsplatsolyckor är inte konstruktivt. Det är att förenkla problemet.

Nio av tio chefer i byggbranschen sätter säkerhet högst på agendan. Det är självklart; ingen vill dö i en arbetsplatsolycka och ingen vill att ens medarbetare tar sådana risker. Men trots decennier av arbetsmiljöarbete och trots regeringens nu femåriga vision om att ingen ska behöva dö i en arbetsplatsolycka, har branschen inte lyckats.

En del av förklaringen är att vi förlitat oss på vad lagen kräver, det vill säga att identifiera risker och vidta legalt styrda åtgärder för att förebygga dem.

Traditionellt sett går de flesta företags arbetsmiljöarbete i dag ut på att identifiera risker och vidta åtgärder för att förebygga dessa. Det gör vi eftersom det är så lagstiftningen är utformad. Vi skriver policyer och instruktioner och inför olika typer av skyddsutrustning. De är viktiga åtgärder för att styra och instruera i en säker riktning.  Arbetssättet hjälper oss att förstå vad vi ska undvika.

Problemet är att det arbetssättet inte är det mest effektiva om vi faktiskt vill påverka beteenden och därför inte räcker för att skapa en stark säkerhetskultur.

En Novus-undersökning genomförd på uppdrag av Byggcheferna visar att branschen gör tvärt emot vad vetenskapen säger är den bästa metoden för att påverka människors beteenden. Genom forskning vet vi att om vi vill påverka beteenden behöver vi lägga betydligt mer tid på att uppmärksamma medarbetare som arbetar på ett säkert sätt än att mäta fel och avvikelser, samt att straffa.

Vi människor är vanligtvis motiverade av att bete oss på ett riskfyllt sätt eftersom vi ofta har något att vinna på det i stället för att agera på ett mer säkert sätt. Vi kanske spar tid, det är mer bekvämt än de mer säkra alternativen och det är många gånger billigare i det korta perspektivet. Det gör att det är lätt hänt att riskfyllda beteenden blir det normala, det som förstärks helt naturligt i vår vardag. 

Dessutom är vi människor generellt ganska dåliga på att se risker, och vi vänjer oss väldigt snabbt vid riskfyllda miljöer.    

Forskningen visar att om vi vill påverka människors beteenden behöver vi kompensera för vårt naturligt riskfyllda beteende genom att förstärka det positiva. När det gäller säkerhet handlar det om att förstärka önskade, säkra beteenden genom att lägga mer tid och kraft på att uppmärksamma medarbetare som arbetar på ett säkert sätt än på att mäta fel och avvikelser.

I byggbranschen sker den raka motsatsen. Som bransch lägger vi vårt fokus i för stor utsträckning på det vi vill korrigera i stället för att förstärka de önskade beteendena.

En viktig slutsats är att vi mycket väl kan nå nollvisionen om dödsolyckor på våra byggarbetsplatser genom att nyttja en effektivare och mer forskningsbaserad metod för arbetsmiljöarbetet. 

För att lyckas måste vi införa en helt ny strategi i arbetsmiljöarbetet. En strategi som bygger på en ny typ av mätning med mål för andelen säkra beteenden som hela tiden ska öka. Och som utvecklar chefers förmåga att påverka de beteenden hos medarbetarna som vi vet leder till de mål vi satt upp.

De kan bestämma sig för att inte efterfråga lönsamhet på bekostnad av människors liv och hälsa.

Men för att nå dit är det inte konstruktivt att måla ut byggchefer som bristfälliga i detta arbete. Håll Nollans 84 uppdragsgivare och medlemmar är alla stora inflytelserika företag och organisationer som kan utbilda och sätta moderna och effektiva metoder i händerna på sina chefer. Det är inte upp till en enskild chefs förmåga utan handlar om en ny strategi som måste beslutas på högsta ort. Här har vi sedan ett gemensamt ansvar att förverkliga strategin.

Det är också Håll Nollans medlemmar som kan bestämma sig för att inte efterfråga lönsamhet på bekostnad av människors liv och hälsa. Dessutom kan samhället ta ansvar för att säkerhetsutbildningen för blivande chefer ses över så att de lär sig om forskningsbaserade metoder för att leda mot önskade säkra beteenden.

Branschens chefer är nyckeln, sätt effektiva metoder och verktyg i deras händer! 

/Kajsa Hessel, ordförande i Byggcheferna 

*Chef & Karriär är Kollegas systertidning för Unionens chefsmedlemmar.

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Stress slår sönder organisationer

Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. När ska organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början, skriver Mikael Buskas.
Mikael Buskas Publicerad 17 februari 2026, kl 09:15
stress på kontoret
Rimliga förväntningar och en kultur som känns i väggarna gör att medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera, skriver Mikael Buskas. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Efter många år i arbetslivet, varav flera i ledande roller, trodde jag att jag hade en ganska stabil bild av hur förändring, ledarskap och utveckling fungerar i praktiken. De senaste åren har dock gett mig en ny och mer bekymrande insikt om hur dagens arbetsliv ofta är organiserat, och varför så många människor känner sig slitna, stressade och uppgivna.

Min resa tog fart efter att jag valde att avsluta en anställning i ett företag som var på väg in i rekonstruktion, en arbetsplats jag trivdes mycket bra på. Jag behövde säkra min ekonomi och ta mig vidare. Därefter följde två chefsroller på relativt kort tid. I ena fallet på en arbetsplats där personen som anställt mig redan hade lämnat när jag själv klev in. I andra fallet fanns inte tidigare anställd för rollen längre på plats. Jag fick senare information om att det blivit för mycket för den personen. 

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet 

Det jag möttes av var organisationer som knappt visste vilket håll de skulle springa åt. Onboarding kunde vara otydlig eller obefintlig. De personer som enligt plan skulle fungera som stöd var så pressade av sin egen vardag att de knappt gick att få tag på. Samtidigt förväntades man leverera, sätta riktning och skapa hållbara resultat.

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet. Trötthet på ständiga omorganisationer, nya chefer och ännu en ”ny väg framåt”. I korridorerna kunde man nästan känna hur förväntningarna var låga, hur länge skulle den här ledaren hålla? Jag förstår dem fullt ut. Förändring kan vara både nödvändig och utvecklande, men när den kommer för ofta, för snabbt och utan stabil grund skapar den snarare motstånd än engagemang.

Ansvar breddas, resurser minskar

Allt oftare ser jag också hur roller slås ihop. Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. I flera fall har personer före mig gått rakt in i den berömda väggen. Ändå fortsätter man, som om det bara handlade om att hitta ”rätt person” nästa gång. Som om problemet vore individen och inte grunden i bolaget.

Kalendrarna fylls av möten. Powerpointpresentationer avlöser varandra. Listor med initiativ och satsningar växer. Men tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar. Istället får vi utbildningar i prioriteringstekniker och effektivitet, allt för att pressa in ännu mer i redan överfulla arbetsdagar.

Arbetsmiljöverket kan man hitta information om att en arbetsplats med ohälsosam arbetsbelastning kan ge hjärtproblem, stroke, depression, utmattningssyndrom och i förlängningen för tidig död. 
Kanske är det dags att diskutera om Arbetsmiljöverkets tillsyn i framtiden även kan bidra till ökad transparens, så att arbetssökande lättare kan förstå vilken arbetsmiljö de faktiskt kliver in i.

Tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar

När ska fler organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början? Rimliga förväntningar. En kultur som känns i väggarna och där medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera.

Ett fungerande arbetsliv är ett samspel mellan företag, ledare och medarbetare. Det kräver respekt för människors begränsningar, oavsett titel. De företag som lyckas med detta finns redan. Studera dem. Lär av dem och kopiera det som faktiskt fungerar.

/Mikael Buskas

Debatt

Debatt: Jag hoppade av och valde friheten

Efter nio månader skrev jag ut mig från Arbetsförmedlingen. Meddelade a-kassan att tack, men nej tack. Det var inte ett enkelt beslut. Varken ekonomiskt eller mentalt. Men alldeles, alldeles livsnödvändigt.
Åsa Hanell Publicerad 3 februari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens app i mobilen
Att söka hundratals jobb utan att någonsin komma fram till micken och berätta vad jag kan bidra med är tärande på självkänslan, skriver Åsa Hanell.

Foto: Magnus Lejhall/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag efter en avgångslösning från mitt fasta journalistjobb sedan 25 år tillbaka, började söka jobb på allvar, var jag övertygad om att det inte skulle vara helt lätt att få ett nytt jobb – men inte omöjligt. Så fel jag hade.

När ”lönen” slutade betalas ut skrev jag in mig på Arbetsförmedlingen och kontaktade a-kassan. Då drogs de första skruvarna åt. Samtidigt som gigantiska hål i vårt välfärdssystem blev synliga.

Åsa Hanell arbetslös

Villkor som jag inte trodde var möjliga uppdagades. Eftersom jag tidigare arbetat med författarverksamhet tvingades jag skriva under en försäkran för att få ersättning från a-kassan. För att jag ska ha rätt till ersättning måste min författarverksamhet upphöra definitivt, det går nämligen inte att avgöra när en författare är arbetslös eftersom det inte finns något som kan styrka eventuellt arbete.

Vad som definierar författares arbete framgår dock inte på blanketten som de vill att jag ska skriva under för att försäkra att jag inte bedriver någon författarverksamhet.

Så jag ringde och frågade.

– Hej, är det ok om jag i tanken har en bokidé som jag planerar att någon gång i framtiden göra verklighet av?

Det blev tyst i luren.

– Är det okej att jag går på Bokmässan?

– … Du menar som privatperson?

– Ja.

– Det är nog bäst att du kollar med oss först.

Efter mycket om och men fick jag i alla fall fortsätta bedriva verksamhet i min enskilda firma. Trots att a-kassan vid flera tillfällen sa att det inte var möjligt, att jag skulle tvingas avveckla den eller allra minst lägga den vilande. Jag hade lagen på min sida.

Jag kände mig rättslös och chanslös

Det absolut ingen upplyste mig om var däremot att i samma sekund som jag valde att fortsätta driva företag så förlorade jag min SGI. Inte heller det trodde jag var möjligt, så jag kontaktade en SGI-specialist på Försäkringskassan, som i sin tur undersökte saken. Det var ingen som ställt frågan före mig.

Det visade sig att ”Den som fortfarande arbetar i ett eget företag kan inte betraktas som delvis arbetslös, bland annat eftersom arbete i eget företag inte på samma sätt kan vara avtalat att ske i någon viss omfattning.”

Och jag som trodde att det var exakt det jag och a-kassan kommit överens om. Moment 22.

Jag kunde överklaga beslutet. Men jag orkade inte. Jag kände mig rättslös och chanslös. Och eftersom min enskilda firma drar in minimalt med pengar kommer jag aldrig mer ha råd att vara sjuk.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken, utan att för en enda levande människa få berätta om vad jag kan bidra med.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken.

Att gå från uppskattad välutbildad anställd till persona non grata från i princip ena dagen till den andra. Ofattbart. Kompetensdumpningen är total. Och måste, misstänker jag, även vara en nationalekonomisk katastrof.

Arbetsförmedlingen ville att jag skulle söka fler jobb längre bort inom andra yrken och jag undrade stilla i mitt inre om jag skulle få det där jobbet som socionom i Kiruna.

De ville att jag skulle gå en arbetsmarknadsutbildning. Jag hittade en som var relevant och klickade på länken ”Mer info”. Den funkade inte. Jag mejlade utbildaren, men fick inget svar. Jag sket i det.

OM jag deltagit i en arbetsmarknadsutbildning hade jag dessutom förlorat ett antal tusenlappar varje månad eftersom jag var inskriven under de gamla villkoren, men skulle skrivas in under de nya när utbildningen var klar. Efter några veckor.

Det var nu jag på allvar började fundera på att skriva ut mig från Arbetsförmedlingen. Sa jag att jag betalat in till a-kassan i 42 år utan att ta ut en endast dag förrän nu?

Det blir inte fett men fritt

Men jag kände mig jagad, övervakad och misstrodd. Stämplad som lat och för gammal. Jag höll på att fastna i ett system som begränsade mig, dödade min kreativitet och gjorde mig till någon jag inte är.

Så jag skrev ut mig. Axlarna sjönk. Andningen blev lugnare. Känslan av att vara jagad försvann. Det blir inte fett men fritt. Jag klarar mig.

Väl medveten om att alla inte har den möjligheten utan tvingas hunsas runt i ett system där kraftigt försämrade villkor ska göra arbetslösa mindre lata. Om vi inte genast ser till att reparera vårt skyddsnät har vi snart inga skyddsnät kvar – bara övervakningssystem.

Det är inte värdigt Sverige 2026. 

/Åsa Hanell